Tyttebärsyltetöj!
Töj.
Kleeeeeeeder!
Kläder alltså.
Jag lever i ett slags materiellt överflöd. Av två saker skulle man kunna säga: teakmöbler (just can´t get enough!) och kläder (just can´t get enough!). Det tredje överflödet jag lever i är icke materiellt utan sinnligt och kroppsligt: Kärlek. Mer om det en annan gång.
Tillbaka till kläder.
Efter mer(!) än ett halvår i Urban Outfitters och trots ett flertal garderobsrensningar är mina garderober fullkomligt överfyllda av kläder. Ta bara mina så kallade "myskläder" till exempel. Från att ha bestått av ett par rackarns fula ljusgråa fleecebrallor med målarfärg på och en ful gammal julspextröja från gymnasiet består den nu av färgordnade mysbyxor och en herrarns massa snygga och mindre snygga t-shirts och linnen som de allra flesta har kostat någonstans runt 300 dkk från början, varav INGA är något jag skulle visa mig in public i (mysbyxorna är haremsbyxor som är oooooo så trendigt i Köpenhamn men oooooo så jädrans white trash. Martin har rangordnat meningarna jag säger oftast när jag kommer från jobbet om kvällarna och de är 1: "Fyfan, vad mina fötter stinker!" och 2: "Fyfaaaan, vad haremsbyxor är ÖÖÖÖGLY!")
Anyways. Bland allt detta finns trettien miljarder andra ting som jag älskar och som är skiiiiitsnygga och som jag ibland har fått spara till för att ha råd att köpa. ÄNDÅ slutar det alltid med att jag har på mig ungefär samma kläder till jobb och ungeför samma kläder om jag går ut. Och ÄNDÅ har jag satt ungefär tio plagg på HOLD på jobbet till nästa gång jag får lön.
Pu ha.
Jag brukar ofta fundera på om jag verkligen blir lyckligare av att köpa alla de här kläderna, och svaret som återkommer är alltid: nej.
Men ändå. Jag känner mig som en mus som hamstrar (kan man ha två gnagare i samma mening?) alt. som en nyrik när jag köper alla dessa kläder inför fattigare tider. Tänk, när jag ska börja plugga igen kommer jag ju aldrig (i teorin) behöva köpa kläder igen. Och dessutom kan de ske som hände idag, att man öppnar garderoben och plötsligt finner en klänning som man hade glömt bort att man hade och aldrig har använt men som passar perfekt för en kall höstdag (läs: imorgon).
Det känns lite ytligt allt det här mitt bland klimathot och död och svält och det är ju inte det enda jag tänker på, såklart, men det tar (tyvärr) upp mycket av mitt liv och nu när jag blivit befordrad så lär det ju ta upp än mer.
Och jag ÄR en frånvarande vän och jag ÄR en frånvarande flickvän och jag ÄR en frånvarande dotter och syster och allt det där som jag är för allt och alla men min bittra sanning är den att jag vaknar, åker till jobbet. En och en halv timma dit, åtta timmar där, en och en halv timma hem, sen äta sen sova och så upp och så om igen. Aj äm sorry about dät men jag tänker skaffa lite pengar för en gångs skull så jag kan spendera hela min nästa sommar i kroatien och så jag kan göra världens bästa julkalender till min pojkvän och köpa vad jag vill till vem jag vill när jag vill. Så det så.
Nu ska jag sova.
Guuuud natt! (Det är alltså skånska och syftar inte till den gud ni kanske känner bäst.)
Ps. Jag överlevde flyget till Kroatien, men jag åkte bil hem! Vilket jag också överlevde.