Some people call me the space cowboy.

Jahopp. Fick min danska lön idag. 3000 danska kronor mindre än vad jag hade räknat med. 3000 danska kronor blir ganska mycket mindre. Jag skall alltså försöka överleva den här månaden med 6000 kronor. Det blir... svårt.
Har inte ens betalat Way out West-biljetten till Sofia.
Ska i alla fall på intervju i danmark idag. Det kostar 200 kronor som jag inte har att ta sig fram och tillbaka över bron. Hoppas verkligen att jag får jobbet. Men om jag får det måste jag köpa tågkort för 1770 kronor innan den här månaden är slut. Och så var det ju nästa månads hyra och räkningar...
Jeeeesus christ.
Amagonnadie. Amagonnastarve. Amagonnahavetogodrownmaself.
Suck.

När jag inte har något spännande att skriva om brukar jag leta reda på ett You Tube-klipp att lägga in här istället. Nu skickade jag precis iväg ett mail med mina favoritklipp så för tusan, tänkte jag, jag slänger in hela mailet här istället för att komma på något nytt och intressant att skriva om:

Letade upp några av mina favorit-You Tubeklipp om du får det tråkigt.

Min brorsdotter sjunger om när mamma mus skadar hela barnaskaran sin, den får du bara för hon är så söt: http://www.youtube.com/watch?v=UQvP_4TzzBk

Kolla hur tyngdlagen jobbar med de här gubbarna:
http://www.youtube.com/watch?v=FG0Lxjldlas

Hahahaha:
http://www.youtube.com/watch?v=FwHS4bcYwfY

Klassiker. Men min favorit ever:
http://www.albinoblacksheep.com/flash/end

Och så lite PK-ness. Men smart:
http://www.themeatrix1.com/

Den här är också helt fantastisk. Jag skrattade så jag dog första gången: http://www.youtube.com/watch?v=1oP2i5gXOFU

Jag hade en med en gubbe som sjöng en låt för varje stjärntecken också som var hilarious, men jag kan inte hitta den nu. Enjoy!

Skickade iväg ett mail till familjen innan. Tänkte att jag kunde publicera det här på bloggen också ifall en vän eller två känner att de har någon pryl att avvara. Det är bra att skicka såna här välformulerade mail till familjen för då förstår de att man varken knarkar eller super och äter ordentligt och sover åtta timmar om natten. Tror jag i alla fall.

Hej Kära familj!
Nu när jag snart har lägenheten alldeles ensam har jag märkt att det är mer grejer än en inneboende jag saknar. Det vill säga nästan allt. Eftersom jag aldrig har mottagit några hushållsprylar förutom två koppar och några handdukar från farmor har jag sammanställt en liten lista på saker som fattas i mitt boende. Vissa av sakerna är mer relevanta för en dräglig livssituation än andra, men jag skulle bli ytterst glad ifall ni ville kika i era gömmor och se om ni kan undanhålla något av följande till mig då jag på grund av en minst sagt begränsad ekonomi helst tar emot allmosor innan jag går iväg och köper dessa nödvändigheter:

Tallrikar- alla sorter
Bestick (äger ett par)
Dricksglas (har plenty vinglas)
Plastskålar och sånt
4 st stolar till bordet
Förvaringslådor, hurtsar, bokhyllor, vägghyllor m.m.
TV!
DVD- det vet du
Stereo/förstärkare
Grytor och stekjärn
Kaffekokare OBS!
Blomkrukor + fat
Skrivbordslampa/or

Tackar för vänligheten! Pussar och kramar från minstingen Bergström.

Uppdaterat 16.20
Hrm. Fick ett mail tillbaka från äldsta storebroderns mail som meddelade att:

The following message to was undeliverable. The reason for the problem: 5.1.0 - Unknown address error 550-'RCPT TO: User unknown'

Typiskt. Tur då att jag med säkerhet vet att äldsta storebrodern läser min blogg.
Fick även detta mail från min yngsta storebrors frus mail:

Hi and thanks for your e-mail, I am on vacation from July 14th and will be back on August 18th.
For urgent matters, please contact:
week July 14th, 
week July 21st until week August 4th,
week August 11th
With kind regards A Bergström

Typiskt. Family issues undanbedes venligst till och med den 18:e augusti. Undrar om jag kan maila Eons Servicedesk och fråga om de möjligtvis har några av de här prylarna. En kaffekokare borde de väl i alla fall kunna undvara? Och det är ju onekligen ett urgent matter.
Undrar förresten om den där XXXXX XXXX kommer att få massa skräpmail för att jag publicerade hans mail här nu? Det gör inget i så fall för jag tycker att Eon säljer alldeles för dyr el till mig. Sådetså.

Jag var nästan aldrig sjuk när jag var liten. När mina vänner sa "jag har ont i magen" kunde jag inte ens föreställa mig hur det kändes. Ont i huvudet hade jag ingen aning om vad det var. Jag kan minnas två gånger när jag var sjuk från när jag var liten.
Den första gången jag minns var en maginfluensa som var väldigt traumatisk för mig på grund av två anledningar. 1. Min pappa tvingade mig att överkonsumera blåbärssoppa vilket tydligen skulle vara "bra för magen" och vilken jag en liten stund senare kaskadspydde upp igen. Sen dess har jag väldigt svårt för blåbär i allmänhet och blåbärssoppa i synnerhet. 2. De (min mamma och mina bröder) tvingade i mig avslagen Coca-Cola, vilket tydligen också skulle vara "bra för magen". Problemet var bara att Coca-Colan inte bara var avslagen utan även ljummen. Ljummen som i varm. Jag grät över detta faktum och ingen trodde mig förrän en av mina bröder själv smakade på det och utbrast i ett "Fyyy fan!" Det är inte lätt att vara lillasyster alla gånger.
Den andra gången jag kan minnas är när jag mitt i sommaren hade 40 graders feber och var typ dödssjuk och det var traumatiskt främst på grund av de uppenbara faktorerna som att det var den sommarens varmaste dagar, alltså 30 grader utomhus och 40 grader i mig, No Fun At All. Det var även traumatiskt på grund av att min mamma hade ett storbråk med sin bästa kompis sen hundra år som blev ännu värre i feberångorna och som resulterade i att de inte sågs mer alls på ungefär tio år.
I min familj har vi även en tradition av att inte gå till läkare oavsett sjukdomsbild på grund av att... Tja, säkert inte på grund av något annat än mina föräldrars tjurskalliga motvilja mot sådana institutioner. Det har i sin tur resulterat i att jag inte hade ätit penicillin förrän den gången i gymnasiet när jag hade lunginflammation (och spelade teater med 40 graders feber flera kvällar i rad. Hell yes, nothing can stop me there).
Alla dessa faktorer har nog medverkat till att jag överkompenserar min sjukdomsbild i vuxen ålder. Jag är alltid sjuk. Jag har halsfluss en gång om året, minst, och när jag är sjuk är jag sjuk. Jävlar i det vad jag whinar och fiskar sympatier. Men skall man göra sin sjukdomstid uthärdlig gäller det ju att man gör en grej av skiten. Det handlar om att göra saker fullt ut. Nu är det ju så att det har visat sig att jag har helt fantastiska caretakers som bistår med mat, godis, Coca-Cola (inte för magens skull), DVD-boxar och massvis med serietidningar som gör det här till ett rent nöje. Damn it, they´re good!
Nu skall jag ta en smula tag i mig själv och klä på mig anständiga kläder och gå och hämta ut mitt penicillin. Och köpa bröd.

Note to self: Bröd. Glöm inte bröd.

Att vakna upp och ha så ont i halsen att det till och med syns utanpå är aldrig en bra början på dagen. Jag sa förstås ingenting till den där mannen. Han märker det nog själv om ett par dagar.
Den här dagen kan delas upp i bra och dåligt men på det stora hela kan man nog sluta sig till att det är en riktigt dålig dag om man lyckats klanta till saker och ting redan innan klockan slagit 15.00.
Dessutom känns det för jävligt att vara ledig och sjuk. Det känns mycket bättre att vara sjuk och hemma från jobbet. Särskilt i danmark där man tjänar lika mycket på att vara sjuk som att vara på jobbet. Nästan mer om man heter Linnea och gärna åker hem några timmar tidigare för att slippa jobba och därmed förlorar några timmar. Är man sjuk får man däremot betalt för de timmar som det står att man skall vara där. Dejligt var ordet. Nu får jag ingen lön alls för mödan.

Bra:

• Frukost tillsammans med flickorna.

• Nya numret av Rocky damp ner i hallen.

• Jag lagade riktigt god mat. "Du låter förvånad?" Sa Vigge. Japp, jag är alltid förvånad om jag lyckas laga något riktigt gott.

Dåligt:

• Sjuk.

• Portad från Staffanstorp på grund av sjukdom och i och med det total oproduktivitet på jobbsökarfronten.

• Nya numret av Rocky redan utläst.

• Att jag alltid lyckas förstöra relationer som jag vill ha. Det verkar ligga i min natur.

• Ingen inspiration att måla, vilket nog är det enda jag skulle kunna sysselsätta mig med en dag som denna.

• Vädret suger hästballe. Men. hellre kasst väder vid sjukdom än strålande sol och 30 grader.

Så. På det stora hela: En riktigt kääääss dag.

Håll i hatten gott folk! Här kommer den: Svenskens årliga klagan på sommaren.

När jag var liten låg det som ett skimmer över sommaren. Det är väl egentligen en mening som skulle kunna yttras av vem som helst som vuxit upp i det här landet med 10 veckors oändligt sommarlov. Men jag tänkte på det när jag körde bil i Ugglarp och såg precis samma vyer som när jag var liten fast då var det... Lite sepiatonat liksom?
Den här sommaren börjar likna den förra, rent vädermässigt. Humörmässigt är den här sommaren sjuhundra gånger bättre och det var väl ungefär exakt vid den här tidpunkten förra året som mitt liv började fucka upp sig ganska rejält. Det är ungefär vid den här tidpunkten i år som mitt liv börjar styra upp sig helt OK. Eller, jag. Jag börjar styra upp mitt liv igen, ingen annan kan ta åt sig äran över att mitt liv börjar komma på rätt bana igen, inga högre makter, ingen gud, ingen annan levande varelse förutom jag. Nu skulle det här ju inte handla om mig utan om sommaren fast det verkar som om just "sommaren" är ett så värdeladdat ord för att det är så många avgörande beslut om framtiden som skall tas just på sommaren.
Hur som haver. I en diskussion om sommaren som vi hade häromveckan kom vi fram till att sommaren egentligen är precis som all övrig tid. Det är ungefär samma väder, några få graders undantag, man är tvungen att ha jacka på sig mitt i det som skall kallas "högsommar" och ändå fryser man. De flesta jobbar och har några veckors utspridd semester här och var som ändå inte spenderas någon annanstans än i stan. Kanske att man åker hemhem och träffar sin familj och några gamla vänner men det uppskattas inte som förr och man har förvandlats till en urban människa som inte kan sitta still mitt ute på landet i fem minuter utan att få nervösa sammanbrott i frånvaron av internet, mobiltäckning och bil (Inte för att detta brukar saknas någonstans nuförtiden men tänk om.)
Sommaren är helt enkelt inget annat än våren, hösten och vintern med lite klimatskillnad. Här i skåne knappt ens det. Vad är grejen med sommaren? Varför är den svenska sommaren så upphaussad? Var fan hittar man den svenska idyllsommaren med blommande ängar, röda stugor med vita knutar, böljande solglittrande vågor, varm och fuktig hud och doften av den blandad med solkräm och sanden mellan tårna och getingstick? Jag har inte ens sett en endaste stackars geting i år. Den svenska sommaren är så jävla överskattad.
Det som stör mig mest är att det verkligen var idyllsommar när jag var liten. Det enda jag minns är sol och bad och långväga besök och springa i åkrar och blåsa såpbubblor och bada bada bada och hata badjävlar. Jag minns inte tristess och dåligt väder. Ska det alltid vara såhär nu?
Jag skäms nästan för att säga det men jag saknar hösten. Jag saknar när hösten är sådär lagom kall och med sol så man kan ha jacka och ändå sitter ute för att ta till vara på det där sista innan vintern kommer. Jag saknar förra hösten när vi spelade teater. När teatern var det enda som höll mig ovanför ytan. Jag saknar när vi satt ute och hade produktionsmöte för att ta tillvara på det sista ljuset även om det var precis lite för kallt för att sitta ute. Egentligen:



Eller så är det helt enkelt teatern jag saknar och inte hösten?

Fick en snabb uppdatering om Barcelona via telefon från Karlshamn. Fascineras gång på gång över hur fruktansvärda vi kan vara:

- Vi har haft en sån jävla äckelfetsnarkis på vårt hostel, där vi bott, så vi har inte kunnat sova så mycket... Han hade såna där äckelfetpussmunsläppar du vet.
- Uääärk.
- Ah, så jävla äckligt. Och så hade han morgonbonge.
- Uhäääää.
- Och så rörde den sig i takt med snarkningarna.
- Åh fyfan!
- Du vet zzzzzz-in och så upp och puuuuh-ut och så slappnade den av igen.
- Herrejävlar fiffan!
- Och så hade han säkert tjejröv också.
- Tjejröv?
- Tjejröv på killar är en sån som är större än ryggslutet.
- Fyfan, vissa människor borde skjutas alltså.
- Matilda slog till honom en natt också. I ren frustration. Hon vaknade, stirrade stint på honom, rusade ner från sin säng och nitade honom.
- Va?!
- Ja, han vaknade inte ens...

Samtalet avslutas med:
- Men ha det så bra så ses vi på söndag. Och akta dig för bönderna!
- Ja och du med. Så får du akta dig för... Tja vafan, allt! Du bor ju i Malmö!

Idag fyller min bror Kristoffer 36. Grattis!
Idag fyller min kusin Elina 26. Grattis!
Idag fyller även trehundraåttioelva andra människor år. Grattis!
Vi räknade efter igår och kom fram till att vi kände 9 människor som fyller år idag. Vad är grejen med att pippa den 17 oktober? Är det något hemligt som man borde känna till? Ett skumt ljus som sänker sig över Sverige i höstmörkret och får alla att känna sig lite extra kärleksfulla? Ett annat sådant datum är 24 juli. Då fyller också miljontals människor år. Igår fyllde min brorsdotter 8. Grattis! Vi kan alltså sluta oss till att perioden mellan den 16:e och 24:e oktober is the löööövperiod.

Vad göra? Dricka kaffe, läsa Rocky, läsa bok, dricka kaffe, vänta tills folk slutar jobba, dricka kaffe, läsa Rocky, dricka kaffe, rita, vänta.
Vad inte göra? Måla tavla, skriva CV, skriva personligt brev, söka jobb, städa.
Igår sa Jojo:
- Jag har inte köpt en jävla duk till dig för 200 spänn för att du inte ska måla en tavla till mig.
Oh pressure.
Nu läsa Rocky. Och vänta. Och rita. Om andan faller på.

För er som inte sett. Här är jag. Och min tatuering:

Jag fick panik precis.
Jag insåg att jag om en månad står utan inneboende och utan inkomst med en hyra på 7200.
Såå, om någon känner någon som vill bo med mig i en stor trea på Möllan med stans bästa balkong (oh yes, det är den jag lockar med) så hör av er.
Idag är det ingen annan som är ledig och idag skulle alltså vara dagen då jag tog tag i allt det där viktiga som skall göras. Men jag tvättar. Alltid en bra ursäkt för att slippa aktivera sig och istället sitta i soffan med laptopen i knäet och lyssna på musik för att slippa höra min whining granne downstairs gnälla utanför. Hon är white trash personifierad.
Jag verkar inte använda så mycket kläder på sommaren. Mest underkläder. Oversized gråa tröjor verkar vara the winning concept den här sommaren också. Underkläder och stora gråa tishor. The shit, om man så vill. Grått ska ju vara det nya svart har jag hört. Och receptet på svart fick vi ju från Ryan igår: Kyckling, vattenmelon och svettet från det bästa sex som alla någonsin haft.
Jag vägrar fortfarande att städa eftersom det inte är jag som stökat ned. De andra flickorna vägrar fortfarande att plocka upp min tröja och min plattång från golvet, som legat där sen jag kom hem från Falkenberg och alltså inte använt.
Följaktligen: Det är OK att slänga andras ägodelar på golvet och inte plocka upp- så länge de inte är dina.
Och (nu var det längesen jag påtalade det men jag vet att man inte ska börja en mening med "och"), hur svårt kan det vara att dra in sladden i dammsugaren och ställa tillbaka den?

Igår var Niklas med flera på besök i stora staden.
Niklas är min första kärlek och min bästa före detta pojkvän. (Nej, det är inte så. Vilket man tydligen alltid behöver förtydliga för mammor och andra damer i 50-årsåldern. Han hade till och med med sig en flicka, jepp född -88 = flicka, som jag inte ens behövde benämna med förstärkningsordet "fitt-...") Niklas är även den enda av mina före detta pojkvänner som jag lyckats bibehålla en OK relation med/till (till? Med? I dunno.) Jag vet inte varför det är så men det kan kanske bero på att han är den enda som gjort slut med mig och inte tvärtom. Jag har väl efterlämnat en smak av bitterhet i de andra fallen. Eller så beror det helt enkelt på att vi var så himla små när vi var... Ihop. Vi var så små att jag inte ens kan skriva att vi var tillsammans. Vi var ihop. Det är i alla fall skönt att man kan prata och minnas och skratta. Som åt den gången när jag skulle köpa p-piller och vara duktig och ansvarsfull sextonårig flickvän och jag totalt hade glömt bort att Niklas mamma är apotekare och hon sken upp när hon såg att jag kom in och gladeligen ville betjäna mig, och jag kunde ju knappast vända mig om och springa ut därifrån fastän jag ville det mest av allt i hela världen just då, glad var hon i alla fall ända till hon fick se receptet och lämnade över paketet med p-piller med ett generat "Du vet hur du ska ta dom va?" och jag svarade snabbt ja och försvann därifrån så fort jag kunde och hade aldrig varit med om något så piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinsamt i hela mitt liv. Nu, i den aktingsvärda åldern av 23, när jag ser tillbaka på det så är det ju verkligen inte pinsamt, men att handla p-piller av sin sextonåriga pojkväns mamma kändes som att säga "Hej! Jag har sex med din son!" vilket hon i och för sig senare allt för uppenbart fick erfara, men det lämnar vi till avdelningen "Tillfällen då jag blivit påkommen vid sex".

Jag och Niklas- små och kära:

HAHAHA! Jeesus.

Jag och Nicke- fulla, glada och betydligt äldre och färggladare:



Varför hade jag ett löv gömt i mitt hår precis?

Att sova till tolv gör mig deprimerad. Det får mig att känna mig handlingsförlamad och som att det överhuvudtaget inte är någon mening med att göra någonting alls eftersom det ändå blivit för sent och klockan har blivit för mycket. Så sitter man istället och deppar över att man inte gör något vettigt. (Nu skrev jag i "man"-form igen. Jag kan verkligen inte sluta tänka på det sen vi hade en diskussion om huruvida man fick lov att använda sig av "man" eftersom man då antar att alla anser eller gör samma sak. Exempelvis: "Åh, man blir så trött av att äta." Kanske man inte alls blir?)
Anyhow, klockan är ett och jag sitter i myskläder och bloggar och lyssnar på den fantastiska singer/songwriterspellistan som jag knåpade ihop för några dagar sen. Den är tyvärr något kort och börjar bli lite tröttsam. Det finns många saker jag borde göra istället för att sitta här. Jag borde:
1. Äta frulle.
2. Smörja in borden med såndär B52 (troligt?) eller vad det heter. Vad har jag fått den här envisa idén från?
3. Röja undan alla spår efter mig i lägenheten på grund av punkt 1 i följande lista.
4. Gå till biblioteket.
5. Kalkylera om min sommarbudget.
6. Skriva CV + personligt brev.

Saker jag har gjort:
1. Skrivit arg lapp till övriga boende i Audrey and the Boogie Woogie.
2. Läst bloggar.
3. Bloggat.

Men innan jag gör något som jag borde göra tänker jag berätta om den mest fantastiska söndagen i mannaminne och därmed också anledningen till sen uppgång idag. Jag stod ju inte ut i Falkenberg längre än 3 dagar och när jag tvingade Vigge att vakna och vi gick iväg och köpte frulle: En bit smörgåstårta och en landgång samt en Coca-Cola som vi delade på, slogs jag återigen av varför jag älskar Malmö så mycket. Alla mina vänner på gångavstånd. Aldrig ensam. Efter den fantastiska frukosten mötte vi upp med Sofi i Folkets park där vi låg hela dagen och drack Cola, klagade på Aftonbladet och löste korsord och under tiden mötte fler och fler upp. Jojo, Robban, Sofia, Toppis, Helena. Sen gick vi och köpte lyxpizza på Just Like Mamas vilken också inmundigades i parken. Därefter begav vi oss till Ronnebygatan och Jonkan och tittade på Harold and Kumar escape from Guantanamo Bay, den var tramsigt kul. Sedan slöt Kalle the kid och Alex upp och så kollade vi på El Orfanato och ja... Jag kollar ju av princip inte på skräckfilmer så jävlariminlåda. Jag skrek rakt ut vid flera tillfällen. Kunde dock glädja mig med att resten av sällskapet också hoppade, skrek och skrattade av skräck. Det var en riktigt smart film. Sen tvingade jag till mig sällskap på vägen hem trots att det blev omväg för de andra. Men först hängde vi ut på enda falafelhaket som var öppet klockan två en söndag: Campus. Hell yes. Sen somnade jag vid fyra. Därav denna sena måndag.
(Alltså. Kontentan av allt det här dravlet skulle vara hur mycket jag älskar Malmö, hur mycket jag uppskattar och älskar mina vänner och någonstans skulle jag även klämma in en liten filosoferande del över hur jag inte alls är så krävande som alla tycks anse utan att jag egentligen är nöjd om bara alla är tillsammans. Men jag är för hungrig för det så ni kan dra era egna slutsatser och tja...)
Nu ska jag laga soppa på en spik. Jag äger smör, inlagd vitlök, en gammal blomkål, en flaska gin, en flaska bacardi, en flaska vodka och lite dijonsenap i kylskåpet. Ska bli spännande att se vad man kan göra för höjdarfrulle på det.
Tjohej!

Det är underbart att komma hem, att äntligen träffa familjen och alla de där vännerna som man inte har sett på år och dagar. Men jag hatar den här staden. Den kväver mig. Jag mår illa av att vara ute här. Elin hatar när jag berättar hur mycket jag avskyr det, för hon tycker såklart alltid att det är fint att komma hem från Dublin. Men jag kan inte låta bli att tycka illa om det här. Jag känner mig instängd. Den här staden är för liten för mig och jag längtar redan hem till Malmö. Jag längtar efter alla mina vänner och jag längtar efter Möllan och Debban.
Jag tycker att det är ganska jobbigt att outa det för det är som om jag indirekt säger att jag inte uppskattar att vara hemma. Det gör jag, jättemycket. Jag uppskattar att träffa min familj och mina vänner och jag uppskattar havet. Men jag uppskattar inte att inte kunna gå ut när jag känner för det och att jag antingen måste köra eller ta buss och jag uppskattar inte att de bara spelar Absolute Skithits volym 325 på pubarna och jag uppskattar inte dialekten och jag föraktar de flesta människorna och deras vita skjortor/linnen och deras tragiska "jaha, jag kom inte längre än såhär"-uppsyn. Jag träffade på en gammal vän ikväll som numera bor i Stockholm, hon sa att man måste försöka se det som att man är överlägsen, och jag gör verkligen det, jag känner mig överlägsen, och jag hatar den känslan också. Vem är jag att komma hem och tro att jag är något bara för att jag lyckats flytta 17 mil söderut?
Det är mycket som får en på fall.
Och alla dessa sommarnattskärlekar som är så bra bara för att det omöjligt kan bli något på riktigt och så är det på fullständigt lika villkor och cheesy kommentarer som "you´ve got beautiful eyes" som får en på fall bara för att man är så utsvulten på kärlek och så får man sin kärlek på natten och på dagen är den borta lika fort som den kom och det är alltid lika bra och underbart och man plays it cool men egentligen är man inte alls cool utan bara kärlekstörstande i hemlighet. Samtidigt som det är kärlek som skrämmer en mest av allt och om någon kommer för nära är det "tack och hej" för hur kan man låta någon som inte alls är så bra som den där Stora Kärleken få komma när och varför skulle man ens vilja försöka ge sig in i något när man ändå redan vet att det inte kommer hålla. Att det är omöjligt. Att om inte ens den Stora Kärleken kan hålla så finns det väl ändå ingen mening att släppa in någon. Och framförallt inte någon som inte ens kommer i närheten av den Stora Kärleken. Därför är det lika bra att bara bli kär i de som finns någon helt annanstans i Sverige eller på andra sidan jorden så man kan fantisera om hur bra det skulle kunna vara och så kan man få bygga sina luftslott och lägga all sin kärlek på den Omöjliga Kärleken och innerst inne vet man om att OM det skulle utvecklas till något på riktigt skulle man egentligen inte alls vara intresserad utan bara säga "tack och hej" igen.

Jag gav till slut vika för den fruktansvärda baksmällan från igår. Lämnade festen med ett ursäktande och stack till Vigge istället. Han var också jättebakfull. Tvingade ut honom för att köpa godis och läsk. Det är verkligen jättevarmt ute.Så varmt att vi var tvugna att gå utan tröja och skor. Mittinatten. Mittistan. Som några jävla hippiesar. Fint var det.
Nu sitter vi i soffan och äter det köpta godiset och läsken. Mer spännande än såhär blir det inte denna lördag.
Innan idag var vi på stranden, då var alla pigga, nu är alla trötta.
Imorgon ska vi åka till Skanör eller Falsterbo. Det blir bra.
Nu ska vi titta på film.
Shu bre. / Linnea, 11 år.

Idag var dagen då jag skulle se Leonard Cohen. Något jag skulle unna mig för att jag inte åkte till Roskilde. För trots allt så ville jag ju hellre se Leonard Cohen än Neil Young. Och Band of Horses. Och Bonnie Prince Billy. Med flera. Problemet var bara att jag i min iver över att ha så mycket tid totalt hade glömt bort detta. Som tur var ringde pappa och påminde mig. Som tur var fanns det biljetter kvar. För 795 kronor. Min dagsbudget på 100 kronor säger nejnejnej och jag får snällt stanna hemma. Istället blir det bad och sol on the Västra hamnen meat market och Sex and the City-bio med flickorna denna afton. Det blir bra det med.
I go now.

Hur hade man tid att leva när man hade ett jobb?
Nu har jag så mycket saker att ordna och tänka på så att det nästan inte känns som att jag är ledig. Jag sa att jag skulle tänka på framtiden i måndags men det gjorde jag inte. Då hade jag fullt upp med att betala räkningar och sälja busskort och råka shoppa upp en massa pengar som jag inte har och ligga på golvet och skura som en riktig hemmafru samt bjuda på vin som en en riktigt god värdinna. Och igår kunde jag ju definitivt inte tänka på någon framtid eftersom det var nationella lediga tisdagen så då var jag ju tvungen att hänga i parken och äta glass och dricka öl och sen skata och sen gå på Debaser och dricka öl. Man måste ju representa. Idag ska jag tänka på framtiden ända tills folk börjar bli lediga från jobb runt fyra. Kanske kan Kalle the kid bli fri lite tidigare? När jag tänkt färdigt på framtiden så det räcker för dagen ska jag nog hetsa på att bada. Troligtvis blir jag som vanligt den enda som hetsar på att bada så det blir nog inget bad utan häng i parken istället. Good enough för mig. Nej, nu ska jag gå och tänka på framtiden genom att ringa min mamma och gnälla lite och fråga hur man gör när man blivit vuxen.
Tjarrå.