Ledig lördag.
Det var underbart att vakna upp ledig och obakis en lördag och bara städa och känna sig nyttig och klockan är bara halv fyra och nu... Ja, nu är det väl bara att njuta.
Jag har inget direkt viktigt att skriva här nuförtiden känner jag. Den mesta av min tid spenderas på jobbet där jag trivs som fisken i vattnet eller handen i handsken eller... Ja, ni fattar.
Tja... Det var väl det.
Före, under och efter UO.
Idag var Vackre Mannen inne igen. Jag har bestämt mig för att jag måste fråga honom om han vill gifta sig med mig. Det är det enda rätta.
Ikväll har jag och Lina käkat klimpsoppa och pappas hembakta bröd och efter det tryckte jag i mig en Marabou chokladkaka med mintkrokant och till sällskap med det var det en dokumentär om fetma. Då kände jag mig... Smal.
Gudars.
Jag är alldeles för trött för att skriva roligt, fyndigt eller djupt här idag märker jag.
Är alldeles yr i huvudet så det är nog bäst att jag går och lägger mig.
Zzz...
Det snurrar i min skalle.
Att vara hemma ger, förutom möjlighet att äta upp sig en sisådär fem-tio kilo, en hel massa tid att tänka. Tid som överhuvudtaget inte finns i arbetets och det konstanta umgängets Malmö. Den två och en halv timma längre tågresan än normalt hem var starten på inte bara normal irritation gentemot sina medresenärer, utan även den regelbundet återkomna tankekedjan på livet och existensen och tja, existensens fortplantning. Det. Vill. Säga.
Kärlek.
Och gång på gång så fort jag får tillfälle att tänka och anklaga mig själv mitt i allt tvivel på om jag kommer bli kär igen eller om jag överhuvudtaget kan bli kär igen, så självplågar jag mig själv genom att undra vad som hade hänt om jag inte hade gått den där gången. Om saker och ting hade varit annorlunda och jag hade varit kär och lycklig by now och antagligen hade jag varit det om jag bara inte hade gjort så. Resonerat så. Varit skraj just då. Och flyktig. Tack och hej på dig och dig jag går till en annan en, en enkel en, en som jag för övrigt måste låtsas som jag inte ser varenda morgon på tåget nuförtiden, det är som om vi följs åt och har en ömsesidig överenskommelse om att vi båda låtsas som om vi inte ser varandra, himla praktiskt, men det är ju jobbigt att prata om vädret och influensan hur mycket som helst och den sociala inspirationen tar ju slut. Men det gjorde den inte med honom. Ända till jag märkte att jag blev alldeles pirrig och nervös och tyst och jag är ju aldrig tyst och det är väl så man märker att man kanske är kär, när man får prestationsångest av att vara i någons närhet för man vill visa att man ä roligast och snyggast och bäst och allt man försöker sig på blir bara fel, fel, fel. Fast i rättvisans namn, är det inte så att man märker att det är på riktigt när man slipper vara nervös? När allt bara faller sig naturligt och man känner sig bäst i världen och älskad och upphöjd utan att anstränga sig? Men jag har träffat män som gjort att jag har känt mig älskad och upphöjd utan att jag har varit kär. Utan att jag haft förmågan att bli förälskad eller kär eller blown away och därför. Just därför är det så himla lätt att falla tillbaka på att om. Om. OM jag inte hade gått då så hade allt sett annorunda ut och jag hade troligen varit kär och lycklig och älskad och upphöjd nu.
Så.
Så tänker man när man tvivlar på om man någonsin kommer att bli kär igen.
(Men till min tröst är han säkert bara en dryg och jobbig jävel. Han visade ju bråkiga tendenser där en gång. Jag hatar bråkiga människor.)
Andra tankar och händelser som snurrar i min skalle:
1. Dennis Lyxzén och Amanda Jenssen?! Vad hände med mig?! Jag då?! TA MIIIG! Jävlarns snyggt par, får man ju ändå ge dom.
2. Hallands Nyheter listar alla ställen i Carl-Johan Vallgrens böcker som tar upp Falkenberg. Så. Himla. Falkenbergskt.
3. Polisen i Malmö. Det gör mig så arg. Det gör mig så arg och irrationell att jag bara vill svära och jag mister all min förmåga att tänka och resonera vuxet. Jag kan bara svära. Era jävla idioter. Vilka jävla as ni är. Stryk skulle ni ha. Kastreras. Fy fan. Fy fan för er och eran vidriga jävla yrkeskår som aldrig gör något bra.