Some people call me the space cowboy.

Det blev Mackedonkan. Har ju sagt att jag ska äta där en gång innan vi flyttar. Vi gjorde det nu i stöket. Låt oss säga att det hjälper att käka gröt till frukost och äta lagom portioner. Jag blev mätt efter en halv cola, en halv pommes och en halv burgare. Jag åt upp hela burgaren ändå. Sen mådde jag illa. Riktigt illa. Och jag mår fortfarande illa, så här två timmar efteråt! BLUUUÄÄÄ! Never ever again. Säger jag. Dessutom var det creepy ungar där som skulle hålla på å välja vilken leksak de skulle ha till Happy Mealet! For fucks sake. När jag var liten fick man fan vara glad om man fick ett jävla Happy Meal överhuvudtaget!
Tja, ni märker ju hur man blir av skräpmat. Fet, degig och sur. Inte undra på att amerikanerna är som dom är. Ät fibrer för fan!

Henning frågade "Ska vi inte gå ut och ta en öl?"
Jag svarade "Are you fucking out of your mind?!"
Tanken lockar inte ens. Det är så jävla tungt i skolan nu så jag inte ens vill ha ett socialt liv. Han fick snällt gå och köpa folköl istället. Det kommer vara lättare att gå ut och ta en öl sen när man praktiskt taget bor på Möllevångstorget! Frågan är dock om det är positivt eller negativt. För ekonomin och karaktären.

Linnea: Kanske potatisgratäng och grillad haloumi? (Vilket har ätits de senaste tre fredagarna)
Henning: För ovanlighetens skull menar du?
Linnea: Näe, det kan vi inte. Vi får äta bakad potatis och grillad haloumi. Eller, kan man inte lägga haloumin i potatisen när man bakar den?
Henning: Nää...
Linnea: Eller nån annan god ost? Eller just det, förlåt jag glömde, du tycker ju inte om nåt som är gott.

Är i skolan och fick plötsligt en knock.
En plötslig och stark längtan efter mamma och pappa.
Ibland är man liten på jorden.

Som jag hade sagt om jag bodde i staterna.

"Jag hinner inte ha något liv..." Tänker jag när jag går hem vid sextiden. Men så kommer jag på att det här faktiskt är mitt liv nu. I några månader framöver. Och någonstans i bakgrunden till mitt liv skall det flyttas. Om en och en halv vecka för att vara exakt. Det skall bli underbart!
Idag körde vi ett genomdrag på hela Akt 1. Det gick bra. I början. Tills vi alla spårade ur någonstans i mitten, men sen fångade vi upp det igen. Det kommer att gå. På något sätt kommer det att gå.
Haha.

Idag är det onsdag och onsdag betyder Top Model (Hallå! Inga moralpredikningar nu inte! Vi har bestämt att håller man på med kultur får man titta på skit på teve! Sådetså.) och ett avsnitt av Medium, det näst sista. Det är bara det att nu har MKBs fucking tevenät lagt av igen! Det la av häromveckan också! Det måste vara något slags straff.

Jaja. Idag har jag och Henning provätit två av GBs nya glassar. Ahlgrens bilarglassen och en chiquitabananglass. Ahlgrensglassen smakade väldigt sött och syntetiskt men i alla fall bättre än bananglassen som smakade syntetisk banan. Creepy. Tänkte först köpa pepparkakssandwichen som jag ännu inte ätit, men kände att det var lite out of seeson, så att säga.

Jaojao. Nu ska jag betala räkningar. Yippie! Det har jag faktiskt längtat efter hela dagen.
Tjipp å hajk.

Som de flesta vet är jag uppvuxen på landet omgiven av en herrans massa djur.
Med anledning av att min bästa Sofia fick lov att låta sin lilla älskade vovve somna in idag så tänkte jag på hur mycket de betyder för oss. Djuren.
Jag tror att man blir en mer empatisk människa om man växer upp med djur. Om man får någon att ta hand om och som man ser har känslor lär man sig hur andra varelser fungerar och att man måste behandla de med ömhet och respekt. Dessutom sägs det ju att barn som växer upp med djur mindre ofta blir allergiska.
Därmed inte sagt att alla som växt upp utan djur är allergiska oempatiska svin, utan ja, bara lite mindre värda.
Nej. Gud vad fel det blev där. SKÄMT. Såklart. (Har lärt mig att man måste påtala när något är ironi, eftersom inte alla förstår alltid. Skriftligt är ju än svårare att förstå. Har en klass där åtminstone en femtedel inte förstår ironi och där man helst bara ska le och se glad ut. De kanske har aspergers? De förstår ju inte ironi har jag läst. Eller så går jag runt hela dagarna och framstår som en otroligt bitter och elak typ. Vet bara inte vilket som stämmer bäst.)
I alla fall. Alla djur har ju en egen personlighet som man kan fascineras av.
Katter jag minns genom åren (och vi har haft många!) är bland andra Lisa, anmodern. Den vackra röda bonnkatten som levde i tretton långa år och födde alla de ungar som skulle komma att bli våra katter och som sedan spridits över hela Sverige! Hon var sur och vresig och väldigt envis. Hon utnyttjade många av sina nio liv genom att jämt och ständigt bli påkörd. När hon blivit det gick hon och la sig under en gömd trappa och låg där i några veckor tills hon blev pigg och kry igen. Men herreminje, hon var underbar och hade alltid funnits, ända till den där dagen då Maxi och Rambo, eller var det Rambo och Ziba (hundar) började bråka och bråket övergick till att involvera henne och hon sprang och gömde sig bakom soffan och vi tänkte inte mer på det. Förrän vi efter någon dag började undra var hon var. Hon låg död under soffan och hade antagligen fått en hjärtattack av bråket. Gammal som hon var.
En annan katt är Bumbi, den första katt som fick sitt namn av mig när jag var liten genom att hoppa över sin mammas rygg. (Hoppa= Bumbibjörnarna) Hon såg exakt ut som och gjorde exakt samma hopp på exakt samma ställe som vår nuvarande Bumbi, som fick sitt namn efter henne. Den nuvarande Bumbi har för övrigt tagit över rollen som avelshona. Så att säga.
Sen kom Scott. Min docka. Min allra käraste. Min röda hankatt som fick namnet Scott för att han snart skulle få ett skott i pannan (inofficiell förklaring) och för att han var snabb som ett skott (officiell förklaring). Jag var sex eller sju år när han föddes och jag bar runt honom som en docka ända från början. Han blev därefter. När jag skulle sova borta kunde han inte sova och gick runt och jamade tills mamma bäddade ner honom i min säng! Han lärade sig att kramas och pussas. Det gjorde han ända till slutet. Klättrade upp i famnen på en och lade armarna runt halsen och satte igång att pussas (faktiskt!) och spinna.
Han hade ett högt och ljudligt välmående spinn. Jag saknar honom fortfarande och tänker på honom då och då.
Många katter har passerat genom åren. Blues (svart långhårig), Fantomen (på operan) som blev klämd i affärsdörren, Wresa, Tobba osv. Listan är lång och livet kort för vissa katter som lever på landet. De blir antingen påkörda eller kattnappade av dumma sommargäster! Vissa lever ett par år och blir sedan sjuka. Lillen t.ex, den mest underliga men underbara katt. Om ni tänker på "Tredje klotet från solen"- teveserien, och han Harry eller vad han hette som kisade hela tiden. Så såg Lillen ut. Kisandes nöjd. Och han krockade både med väggar och bord och diverse andra saker som stod ivägen för honom. Detta berodde mer på klantighet än kisandet, som han bara ägnade sig åt när han mådde bra. Vilket han gjorde för det mesta. Dum och nöjd. Det skulle man vara...
Där hemma har vi för närvarande Bumbi, Fjant och LillScott (namnet är en blandning av Lillen och Scott) och även två hundar. Höll jag på att säg.
Det säger vi även för det mesta. "Ger du hundarna mat?" eller "Går du ut med hundarna?"  För de har liksom alltid varit två. Förutom nu då i en massa år. Men det sitter kvar. Han är en. Ensam. Själv. Med katterna. Maxi. "Min" hund. Jag ville ha en hund, valde en och lämnade över honom till mamma och pappa. Så är det väl med de flesta tolvåringar som vill ha hund? En blandras mellan Schäfer, Border Collie och Flat Coated Retriver. Ni kan ju gissa hans temperament. Han är åtta år och fortfarande valp. Men alldeles underbart pigg, lyhörd och kärvänlig. Och högljudd. Ska väl tilläggas för rättvisans skull. De flesta gillar inte honom för att han låter så mycket. Och för att han pussas så mycket. Om de ändå kunde förstå att det är kärlek han vill dela med sig av.
Mina andra två vovvar har varit stolta schäfrar. Den enda sorten i mitt hjärta.
Ziba. Zippan. En modig schäferdam som inte var rädd för nåt. Kunde nosa på smällare och raketer och blev inte ens rädd när det small. Hon var ljuvlig. Eftersom mamma och pappa har en nära vän som är veterinär fick Ziba somna in en solig dag ute i trädgården. Veterinärvännen bad pappa hämta en sax där inne och gav Zippan sprutan när han var inne så han skulle slippa vara med när hon dog.
Sen kom Rambo (det är inte vi som valt namnet, han var för gammal när han kom så vi kunde inte ändra), en schäferkille som vi fem månader gammal köpte av några som påstod sig skulle flytta till USA. Det gjorde de inte för barnen gick så småningom i samma skola som jag. Det visade sig senare att de antagligen hade misshandlat hunden för han var rädd och hade svårt för tillit. Men det jobbade vi upp. Men han var misstänksam hela livet. Han visade särskild tillit till min pappa. Han hjälte. Dagen det var dags för honom att dö gick han hemma och la sig i hallen och väntade tappert på att pappa skulle komma hem. När han gjorde det tog pappa en stund med honom i hallen för att säga adjö. Pappa gick ut i köket och när han gick tillbaka hade Rambo somnat in. Så fint. Han väntade på pappa!
Alla våra djur är begravda hemma i trädgården och det smärtar mig att jag inte kan åka och "hälsa på dom" och att Scott inte ligger hos dom eftersom mina föräldrar har flyttat.
De träffas väl ändå i de sälla jaktmarkerna. Det är så man måste tänka när någon man älskar gått bort.
Här hemma har vi just nu två underbara kisar i Bast och Thoth. Bast som pratar som när en annan har druckit för många öl och Thoth som älskar nosgos. Han kan vara hur busig och stirrig som helst, men lägger du ett finger på hans nos slappnar han genast av i hela kroppen, stänger ögonen och somnar.
Jag önskar jag hade bilder på alla dessa underbara individer men de lever mest i våra hjärtan och på nittiotalets papperskopior.

Ni behöver inte läsa det här. Det är mest för min skull. Och för Sofias.

Igår bestämde jag mig för att det skulle vara dags för vårjackan idag. Men imorse när jag vaknade såg det ruskigt ut så jag tog vinterjackan. När jag öppnade dörren undrade jag vad som hänt. Jag hade visserligen slängt en blick på termometern innan jag gick ut och tyckte den visade misstänkt många plusgrader.
Det verkar som att våren bönhört oss och äntligen börjat ge sig till känna. Den kom med sommartiden istället för vårdagsjämningen. Det har varit runt tio grader idag. Underbart!

Det här med sommartiden har gett mig jetlag. Är trött på morgonen och kan inte somna på kvällen. Men idag ska jag gå och lägga mig tidigt tidigt. Den här veckan kommer att bli ett likadant helvete som förra veckan, om inte värre. Skola dygnet runt känns det som och ingen tid att koppla bort. Och så här kommer det att vara ända fram till premiär. Herrejisses.

Vi fick veta idag att våra lärare köpt skolresa till oss. Till Tyskland. Jag längtar verkligen! Underbart när allt är över. Är dessutom ledig hela juni innan jobbet börjar i juli. Härligt!
Undrar bara hur ekonomin ska gå ihop i juni och i juli. Det löser sig. Det gör det alltid. Som en viss skånerappare brukar sjunga.

Han sjunger även:
Heja Linnea! Heja Linnea!

Ser ni några likheter? Någon?


Från den underbara filmen Chicken Run.


Påsken 05, den underbara Sanna. Vän och fd inneboende.

Fredagslyx.
Med en sovande kattunge i knät kan det bara bli bättre.
Var aptrött i skolan och fick åka hem tidigare för andnöd var på G och jag höll på att somna och jag har inte varit stressad tidigare, men efter det supersugiga genomdraget igår är stressen efter mig. Känns som en klump i magen.
Så nu ska jag koncentrera mig på att ta det lugnt och inte tänka. (Enda tillåtna tankeverksamheten är ansökningar till högskola, universitet och folkhögskola. Plus att jag måste plugga text. Fan.)
Ännyväj. Åkte till Systämet efter skolan och mötte Henning. Köpte varsin flaska vin att softa på ikväll. Han rött, jag vitt. Kan aldrig dela. Sen åkte vi hem och fredagslyxade. Först käkade jag gröt till lunch eftersom jag hade glömt att äta. Gröt till frukost, fika och lunch. Skörbjugg någon?
Sen drack vi kaffe på balkongen med Winnerbäck på högsta och käkade Krabbelurer, haha, guuuuud så retro!
Sen städade vi en sväng med Håkan på högsta men kom fram till att det inte var någon mening egentligen.
Vi ska ju flytta snart. Snart.
Nu blev jag serverad en folle.
Gôtt mos enna.

Tänkte jag när jag uppjagad och rädd gick hem genom ghettot med en fyratusenkronorskamera i väskan. Hörde kidsen deala om priset på en mobil. Det var mörkt sedan länge när jag hoppade av bussen hem klockan halv nio. En tiotimmarsdag utan like. Jag har aldrig någonsin repat så här länge i sträck. Åtta timmar. Åtta timmars effektiv reptid på scen idag.
Snacka om att vara trött i huvudet. Snart kommer det att säga stopp. Jag kommer inte kunna få in en enda bokstav mer i huvudet.
Och det har varit både vår och vinter idag med sol och sedan vita flingor farandes genom luften.
Nu är det sova och sedan är det upp igen och lära sig dansa polska och sen repa och börja på scenografin!
Och nån gång i denna röran som skall vara jag och mitt liv måste jag hinna med att göra färdigt alla ansökningar inför det nästkommande livet.
It is exciting indeed.


Teo och Sofia lyssnar uppmärksamt på regissören. (Ok, jag hittade inte red eye-funktionen, men nu har jag lärt mig.)


Nina Norén, the director, förklarar hur det ska gå till.

Nu har vi köpt en ny kamera. Eller rättare sagt, Henning har köpt en ny kamera. En Konika Minolta Z6. Jag ska köpa en Canon Ixus istället för jag fastnade mer för den. Men Konikan tog väldigt fina bilder och jag fastnade särskilt för makrofunktionen. De här snygga bilderna tog jag med den.



Thothen.



Och Basten.
Finfina bilder på finfina djur.

I helgen har vi haft besök av Bäcker och hans gäng. Det var najs och det blev öl på Sapla och dans på Retro (som jag aldrig tänker gå mer till för man får stå i kö till precis allt och det är förödande om man är tjej och behöver gå på toa för kön sträcker sig till utgången).
Nu har de åkt för att turista och kolla på Turning Torso och Bo-01 och äta den underbara italienska glassen. Jag skulle följt med om det inte varit för att jag måste stanna hemma och plugga plugga plugga.
Men glassen... Den glassen! Mmm...

För om jag ska göra något annat än att spela teater måste det vara så långt ifrån som möjligt. Så att jag inte slutar som en bitter maskör eller scenograf eller någon annan som ser på skådespelarna med avund. (Med det menar jag inte att alla scenografer och maskörer är avundsjuka misslyckade skådisar, bara att jag skulle vara det.)


Lokförare
Florist
Arkitekt
Åklagare
Talpedagog

Men det är förstås inga alternativ. På riktigt.

Möjliga karriärer dryftades i ett samtal med Linn på kvällen.

Linn: Du kan ju bli psykolog?
Linnea: Näe, det skulle nog inte funka så bra. Jag skulle bara bli så ledsen för jag kan inte koppla bort.
Linn: Ja, så skulle du börja gråta och så fick patienterna trösta dig istället.

Jag är uppriktigt trött på att vara den som alltid säger till när något är fel. Den som alltid säger det ingen vågar. Den som för folks talan.
Jag är trött på att folk snackar om saker och när man tar upp det är det ingen som känns vid det.
Jag är trött på det.
Jag är trött på att ses som den som gnäller för att jag sätter ord på människors tankar. Säger det som det viskas om men ingen vågar stå för.
Folk är fega.
Fegfegfega.

För övrigt börjar jag se en ljusning.
Vår.

Men jag har inte råd att köpa nya flourtabletter.

Jag har anammat det här med att skriva teve istället för TV totalt. Nåja, det var bara en parentes.
Dags för en lista som jag skall kalla:

Tre bra saker på SVTeve och en dålig, lördagen den 11 mars: (förresten undrar jag om månader ska skrivas med stor eller liten bokstav, nåja, ännu en parentes)

1. Leila Khaled- flygplanskapare
En skitbra dokumentär av en svenskpalestinsk kvinna om en kvinnlig palestinsk frihetskämpe som kapade plan i sin strävan mot rättvisa. Man mötte båda sidor av dåden, passagerare, piloter och Leila själv. En väldigt mänsklig bild av en "terrorist".
Framförallt slutet var bra när Lina Makboul, som gjort dokumentären, till slut tog mod till sig att hemma i Sverige ringa upp Khaled och ställa den fråga hon hela tiden velat ställa "Tänkte du aldrig på när du gick ombord på planet att du skulle smutsa ned palestiniernas rykte?" Tystnad i telefonen och sedan eftertext. Genialt!

2. Gatukonst
Ett program om streetart. Underbara konstnärer med underbara idéer och verk. Å, vad jag önskar att jag kunde vara så kreativ!

3. En kärlekshistoria av Roy Andersson
En underbar film om ung kärlek. Man nästan längtade tillbaka till fjortistiden när allt var nytt och spännande. Men allt var ju inte rosenrött då precis och det visade filmen också. Märkligt slut dock.

Och så till det dåliga.

4. Melodifestivalen 2006- deltävling 4
Hallå! Sverige! Sämre skit får man ju leta efter och pinsamt rakt igenom. Om det här är gräddan av musiksverige är Stefan och Krister gräddan av teatersverige. Piiinsamt. Det är knappt så jag tror det på allvar men finns det folk som verkligen tycker att det här är bra?


Japp, där var det slut på min pinsamma debut som recensent. Jag tror jag lämnar över till de som kan det.

Det är inte alla som är  lyckliga nog att ha de här två  hemma i vardagsrummet.
Jag önskar bara att ni kunde få höra hur det låter.



Underbart!

Jag har inga pengar.
Behövde nämligen ett studieintyg som jag inte kunde få för att jag inte betalat terminsavgiften på 700 spänn. Ajsan rackabajsarn.
Det har jag däremot betalat nu så jag kan få ett studieintyg mañana.
Nu har jag 450 kronor kvar.
Den lilla fnurran på tråden är då att jag imrogon behöver köpa nytt busskort för... Tadaa:
Hela 580 Svenska Riksdaler!
Då blir det alltså minus 130 kronor kvar på kontot.
Eller så blir det inget busskort och därmed ingen skola och inget liv, för man kan inte köpa busskort för 130 spökpengar.

Oj. Vad många olika ord för valuta jag använt nu.
Dinero.
Pengar.
Spänn.
Kronor.
Svenska Riksdaler.
Spökpengar.

Det är antagligen därför jag är så intressant att läsa.
För att jag är så himla ombytlig och varierande.
Liksom.

Ska jag behålla dessa spontaninköpta byxor. Det är mest färgen jag tvekar på.
Bra eller anus?

Så hade titeln på en av mina bloggar kunnat se ut just idag om jag varit yngre. Mycket yngre. Men just idag, i snöstormen, känns det så väldigt avlägset.
I början av mars brukade nämligen jag och Ylva och ibland Kim ge oss fanken på att det var dags för årets första dopp. Solen hade börjat värma och nog var det dags. Men nu när jag skriver det börjar jag till och med tvivla på trovärdigheten i det jag skriver för det verkar så långt bort. Men om jag inte minns helt fel så var den sjätte mars vårat rekord.
Vi var inte särskilt gamla, runt tio kanske när vi cyklade ner till stranden för att doppa oss. Ja, det var ju inte långa härliga bad direkt utan snarare i en bit, till vaderna ungefär, slänga sig i och snabbt upp igen. Jag minns den där känslan av avdomnade fötter, det var så kallt så man liksom nästan fick kramp i fötterna, men sen tappade man känseln och då var det lugnt!
Sen behövde man inte bada igen förrän i maj. Då var det avklarat liksom! Men resten av somrarna levde vi i vattnet. Man stack ner till stranden på förmiddagen och slängde sig i vågorna och gick sedan upp för att sticka hem och käka lunch. Trodde man. Klockan var redan fem. Man kunde bada i flera timmar utan problem. Numer är alla badkrukor och vill bara bada en kvart. Högst. Jag kan säkerligen fortfarande vara i vattnet i flera timmar.
Och jag älskade att bada när det var storm, när det regnade och vattnet piskade högt upp på klipporna. Då fanns det inget bättre än att klättra ner på stegen och hålla sig fast när vågorna slet i en. Och man slog sig gul och blå och tanken kittlade att man nog skulle krossas mot stenväggen eller sugas ner i strömmarna om man tappade greppet. Eller att gå i från stranden och surfa på de höga vågorna och bara låta sig slängas runt. Vattnet kändes så varmt och omfamnande när det regnade. Och det var inga badjävlar och stranden var ens egen igen som den var året runt förutom de där två månaderna på sommaren. Juli och augusti. Vad vi föraktade de som sa att de åkte till "sitt land" och trodde att de ägde stället.
Idag kan jag bara tycka att vi var så himla, himla lyckligt lottade som fick lov att bo där. Jag önskar verkligen att mina barn ska få växa upp så. Att alla skulle få växa upp så.
Vattnet är verkligen mitt rätta element.



Hemma!

J a g  m å s t e  p l u g g a  t e x t . . .
Jag blir snart galen av stress, fast liksom bara tanken av den. Själv har jag inte hunnit stressa ett dugg men jag har tänkt väldigt mycket på hur stressad jag kommer att bli om jag inte börjar nu. Nu. Med att plugga manus, med att fixa med ansökningar, med att packa. Så jag blir stressad och liksom skjuter ifrån mig sakerna jag måste göra. Jag är sån. Gör alltid allting i sista sekunden. Men det brukar funka.
Det är söndag idag och måndag imorgon och då börjar det. Hell. Är verkligen så opeppad som man kan bli.
Men jag vill flytta. Så himla mycket. Vi var ute igår men tog bussen hem när vi såg kön till stället vi skulle till. Jag hatar att köa. Man kan inte hitta en människa med mindre tålamod än mig. Och på det stället måste man köa till allt. Först en halvtimma i dörren, sen en halvtimme till garderoben (som man måste hänga in i, jag hatar förresten att hänga in mina grejer också, det kontrollfreak jag är) sen om man vill gå på toa så är det en halvtimme dit också. Och att köpa något i baren är det inte snack om.
Men när vi var på väg därifrån insåg vi att det tog tre minuter från det stället (Retro) till dit där vi ska bo. Kanske till och med två eller en minut. Absolut inte längre än tre. Men jag hade konstiga skor.
Då kan man lämna jackan hemma och om man blir kissnödig kan man bara kila hem och kissa, det skulle gå så mycket snabbare. Så himla, himla bra. Jag längtar. Verkligen.
Men inte till något annat.

Jag läste att om man drömmer om att man krossar sina tänder (vilket jag gör, om inte varje natt så i alla fall varannan, men nu kan jag tänka i drömmen "Hey! Oroa dig inte, det här är bara en dröm!") så betyder det man man har prestationsångest. Herregud, det är ju bara förnamnet.
Om en vecka skall vi kunna all text. Det är en tretimmarspjäs for christs sake. Om två månader är det premiär. Hela april består av bygga scenografi, sätta ljus, rep och genomdrag. Vi får vara lediga på påskafton. Men aldrig annars. Typ. Jag får panik.

(Usch! Just nu gråter grannbarnen panikartat sådan där hulkande, frustande panikgråt och det gör ont i magen och man kan inte göra nåt för grannmannen har redan hotat mig i trappuppgången.)

På onsdag kommer fina Stina för att söka musikhögskolan. Jag hoppas verkligen att hon kommer in. Det skulle vara så bra att ha henne här i Malmö. Ååå! Vad bra det skulle vara!

Jag längtar tills allt är över. All stress och panik. Till sommaren längtar jag, men inte till jobb, jag längtar efter Malmöfestivalen och varma kvällar i Folkets Park. Jag längtar till något nytt och spännande men samtidigt är jag skitskraj för att sluta på trygga folkhögskolan och skiljas från alla vänner. Det känns värre än att ta studenten.
Men samtidigt försöker jag intala mig att inte hela tiden sträva framåt, framåt, utan att det är resan som är det viktiga. Det är resan som räknas. Det är liksom resan som är själva livet.

Jag
borde
uppdatera
er
.
Ok
,
såhär
är
det
:

Vi har fått igenom bytet av lägenheten. I´m the best. Det lönar sig att vara en enveten jävel och välformulerad. Vi byter 1 april. Vi hoppas att det inte är ett skämt. Och att de vi ska byta med också får godkänt.

Det är fredag och inte fan känns saker och ting roligare för det.

Jag har en sådan träningsvärk jag aldrig någonsin känt förut. Vilket fyspass. "Gå in i smärtan. Konstatera den, men gör inget åt den" Jotack. Men det gör fan mer ont idag. Pust.

Jag är väldigt kissnödig men en liten grå katt sover på mitt ben så jag kan inte gå.

Jag fick ont i halsen av att åka stadsbuss i tio minuter. Alla runt omkring mig hostade och snöt sig. Det var väl själva fan också.

Varför ska Bast alltid bajsa när jag ska ta ett långt skönt bad?