Vecka 4.
Måndag:
Jag och Matilda bestämmer oss för att ta tag i våra arbetslösa och patetiska liv och skriver ut ett gäng CV:n som vi kan lämna in i diverse butiker i Köpenhamn nästa dag. Under tiden väntar Anna besked från Det Stora Universitetet om hon kommit in på Psykolog-programmet. Precis när vi började ge upp ringde dom. Hon kom in! Vi firade detta med skumpa och rö´tjut i Annorh och Matildurhs nya lya på Möllan. Sex-till-nio-måndagsfylla. Det va la gött enna.
Tisdag:
Jag och Matilda missar tio-tåget till Köpenhamn, men tar nästa. Lämnar in CV i diverse butiker. En har satt upp lapp om att personal sökes. Det känns lönlöst så vi åker hem till Malmö igen för att shoppa upp lite pengar som vi inte har.
Onsdag:
Jag börjar dagen med att höra av mig till Matilda och ställa in svenskt jobbsökande. Tycker att jag behöver sova. Får i alla fall tummen ur och ringer Urban Outfitters för att kolla om mitt CV kommit i rätta händer. UO är egentligen den enda butiken jag bryr mig om. De hör av sig om de behöver personal. Efter tre minuter har de kollat mitt CV och ringer upp och bokar tid för intervju. Jag går till möte på arbetsförmedlingen och är glad och hoppfull.
Torsdag:
Intervju klockan tio. Får veta att jag får jobbet på plats. Har huvudvärk resten av dagen. Firar med lite skumpa på kvällen.
Fredag:
Börjar jobba på Urban Outfitters. Det är najs.
Lördag:
Jobbar. Blir tröttfull. Går på KB.
Söndag:
Går på stan. Bjuder Johan på söndagsmiddag. Går och lägger mig klockan tio och somnar(!) och sover hela natten(!) på grund av att jag skall gå upp klockan 05.45 dagen därpå (läs: idag), men tycker att det borde vara dödsstraff på att behöva gå upp så tidigt. Fast tycker ändå det är skönt att jobba tidigt och komma hem relativt tidigt.
Jag och Matilda bestämmer oss för att ta tag i våra arbetslösa och patetiska liv och skriver ut ett gäng CV:n som vi kan lämna in i diverse butiker i Köpenhamn nästa dag. Under tiden väntar Anna besked från Det Stora Universitetet om hon kommit in på Psykolog-programmet. Precis när vi började ge upp ringde dom. Hon kom in! Vi firade detta med skumpa och rö´tjut i Annorh och Matildurhs nya lya på Möllan. Sex-till-nio-måndagsfylla. Det va la gött enna.
Tisdag:
Jag och Matilda missar tio-tåget till Köpenhamn, men tar nästa. Lämnar in CV i diverse butiker. En har satt upp lapp om att personal sökes. Det känns lönlöst så vi åker hem till Malmö igen för att shoppa upp lite pengar som vi inte har.
Onsdag:
Jag börjar dagen med att höra av mig till Matilda och ställa in svenskt jobbsökande. Tycker att jag behöver sova. Får i alla fall tummen ur och ringer Urban Outfitters för att kolla om mitt CV kommit i rätta händer. UO är egentligen den enda butiken jag bryr mig om. De hör av sig om de behöver personal. Efter tre minuter har de kollat mitt CV och ringer upp och bokar tid för intervju. Jag går till möte på arbetsförmedlingen och är glad och hoppfull.
Torsdag:
Intervju klockan tio. Får veta att jag får jobbet på plats. Har huvudvärk resten av dagen. Firar med lite skumpa på kvällen.
Fredag:
Börjar jobba på Urban Outfitters. Det är najs.
Lördag:
Jobbar. Blir tröttfull. Går på KB.
Söndag:
Går på stan. Bjuder Johan på söndagsmiddag. Går och lägger mig klockan tio och somnar(!) och sover hela natten(!) på grund av att jag skall gå upp klockan 05.45 dagen därpå (läs: idag), men tycker att det borde vara dödsstraff på att behöva gå upp så tidigt. Fast tycker ändå det är skönt att jobba tidigt och komma hem relativt tidigt.
Nej.
Jag sitter fast här. Jag kan inte göra någonting åt min situation därför att jag sitter fast. Inge plugg, inge jobb, inge resa, inge flytta, inge ingenting och jag har kommit på vems fel det är!
Det är lägenhetens fel!
Det är inte lätt att vara bostadslös i bostadsdjungeln men det är tamehtusan inte det lättaste att inneha ett förstahandskontrakt heller I tell ya!
Här sitter jag inne med förstahandskontrakt på värsta lyan mitt på Möllan. Trea med balle i söderläge och sviiindyr är den och asnajs men vaffaaaaan! Jag kan ju inte göra ett skit!
Man måste ha inneboende och inneboenden måste vara nöjd med en (och jag är ganska krävande, eller det är inte så att jag kräver så mycket, det är mer att det krävs ganska mycket av den som bor med mig, för att orka liksom...) och acceptera att man har fest och efterfest och helst inte lagar mat och är ganska sur (men rolig) och så måste man passa på sitt förstahandskontrakt och som sagt måste man betala en heeeelt oskälig hyra trots att alla andra på Möllan har typ lika stora treor men betalar minst 2000 kronor mindre i månaden.
(Hata hata Heimstaden!)
Som hämnd får man måla väggarna rosa och turkosa och gröna och sätta guldpapper på de bajsbruna kakelplattorna i badrummet och låta katterna klösa bort strukturtapeterna precis hur mycket dom vill!
Ha haaa!
Alla andra som bara är inneboende får ju bostad hur det än går förr eller senare så kan dom glida runt på sina pappkartonger bäst dom vill och dra till Norge när dom känner för det men jag, jag måste se till att pengarna rullar in.
Jag misstänker att min nuvarande inneboende tänker dra till la Fbg när sommaren nalkas och inte vilja betala hyra och hoppas på att få komma tillbaka till hösten men NEJ! Det kan hon fetglömma sörru, för jag tänker inte låta mig luras och jag tänker abso-fucking-lutely inte betala 7200 kronor i månaden ensam i tre månader om du trodde det!
Nejråsåatte.
Det gjorde mig lite upprörd att komma på att allt är lägenhetens fel. Det är inte lätt att bli besviken på någon man älskar och håller så högt.
För övrigt tror jag att jag håller på att bli knäpp av att vara sjuk. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Det gör fem dagar. Fem dagar och den enda jag träffat är Lina.
Idag har jag lagat mat.
Det säger allt...
Det är lägenhetens fel!
Det är inte lätt att vara bostadslös i bostadsdjungeln men det är tamehtusan inte det lättaste att inneha ett förstahandskontrakt heller I tell ya!
Här sitter jag inne med förstahandskontrakt på värsta lyan mitt på Möllan. Trea med balle i söderläge och sviiindyr är den och asnajs men vaffaaaaan! Jag kan ju inte göra ett skit!
Man måste ha inneboende och inneboenden måste vara nöjd med en (och jag är ganska krävande, eller det är inte så att jag kräver så mycket, det är mer att det krävs ganska mycket av den som bor med mig, för att orka liksom...) och acceptera att man har fest och efterfest och helst inte lagar mat och är ganska sur (men rolig) och så måste man passa på sitt förstahandskontrakt och som sagt måste man betala en heeeelt oskälig hyra trots att alla andra på Möllan har typ lika stora treor men betalar minst 2000 kronor mindre i månaden.
(Hata hata Heimstaden!)
Som hämnd får man måla väggarna rosa och turkosa och gröna och sätta guldpapper på de bajsbruna kakelplattorna i badrummet och låta katterna klösa bort strukturtapeterna precis hur mycket dom vill!
Ha haaa!
Alla andra som bara är inneboende får ju bostad hur det än går förr eller senare så kan dom glida runt på sina pappkartonger bäst dom vill och dra till Norge när dom känner för det men jag, jag måste se till att pengarna rullar in.
Jag misstänker att min nuvarande inneboende tänker dra till la Fbg när sommaren nalkas och inte vilja betala hyra och hoppas på att få komma tillbaka till hösten men NEJ! Det kan hon fetglömma sörru, för jag tänker inte låta mig luras och jag tänker abso-fucking-lutely inte betala 7200 kronor i månaden ensam i tre månader om du trodde det!
Nejråsåatte.
Det gjorde mig lite upprörd att komma på att allt är lägenhetens fel. Det är inte lätt att bli besviken på någon man älskar och håller så högt.
För övrigt tror jag att jag håller på att bli knäpp av att vara sjuk. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Det gör fem dagar. Fem dagar och den enda jag träffat är Lina.
Idag har jag lagat mat.
Det säger allt...
Falkenberg.
När jag drog mig upp innan hade Lina lämnat en lapp på köksbordet där det bland annat stod:
Läs om Carl-Johan Vallgren i tidningen idag. Falkenberg, Falkenberg...
Lina älskar Falkenberg på ett högre sätt än vad jag kan förstå är möjligt.
Jag har tagit ett sådant avstånd från staden att jag knappt förtjänar att nämna den i ett sentimentalt sammanhang.
När jag åker dit gör jag det oftast med ambitionen att vara där i några dagar, träffa familj och de vänner som är kvar eller som råkar vara på besök samtidigt som jag. Det slutar oftast med att jag åker hem efter två dagar. Sofi sammanfattade det bra i julas när hon sa:
"Det är alltid så bra för dig att åka hem i teorin Linnea, men i praktiken klarar du bara en dag!"
Det är inte det att jag vantrivs. Men jag hälsar på min familj, min bror, min farmor och sen... ja. Sen är det besvärligt att ta sig in till själva staden, med bussar som aldrig går och bilar och dyr bensin och krångel, krångel och så känner jag mig inlåst och påmind om varför jag flyttade. I julas gick det så långt att jag hellre åkte hem till Malmö än att jag träffade några av mina bästa vänner som jag inte sett på ett halvår. Jag skäms lite än.
Det står inte så mycket om Falkenberg i den där artikeln, men något som kännetecknar en Falkenbergare i exil är en stor hempatriotism, en slags hatkärlek till "den lilla staden vid havet" (som dom kallar den i Farväl Falkenberg) och allt som påminner gör en lite stolt i hjärtat. Därför fastnade det som C-J V sa om Falkenbergare i den där intervjun:
"... och låta människorna vara på sitt typiska falkenbergska vis. Trygga och oerhört naiva."
Artikeln påminde mig även om två "Linnea-låtar" av C-J V som Frida skickade till mig med tillhörande fantasi om en fika på Falkmanska och en promenad vid Ätran.
Det är det man skall låta Falkenberg vara. En fika på Falkmanska, en promenad vid ätran, en kväll med gamla vänner på brofästet och en pizza på någon av stans pizzerior. I övrigt gills bara Ugglarp.
(Dagen efter att de här bilderna togs, i början av juli förra året, åkte jag hem till Malmö. Dagen innan hade jag åkt upp till Falkenberg. Dagen innan det drack vi "Hej då-öl" på Debaser för jag skulle åka till Fbg från onsdag till söndag. På fredag kväll var jag hemma hos Erika och Sebastian på förfest och sen gick vi till KB. Borta bra- hemma, alltid, alltid bäst.)
Jag har för tillfället hamnat i en slags självplågeri-period som går ut på att titta på alla bilder från i somras och spä på detta med att lyssna på sommarens konstanta soundtrack: Jack Johnson. Väntan på sommaren firar jag med att ligga fortsatt däckad i influensan och låta helgen, som skulle vara vårens höjdpunkt så att resten av våren kunde vara hur mycket misär som helst, passera.
Läs om Carl-Johan Vallgren i tidningen idag. Falkenberg, Falkenberg...
Lina älskar Falkenberg på ett högre sätt än vad jag kan förstå är möjligt.
Jag har tagit ett sådant avstånd från staden att jag knappt förtjänar att nämna den i ett sentimentalt sammanhang.
När jag åker dit gör jag det oftast med ambitionen att vara där i några dagar, träffa familj och de vänner som är kvar eller som råkar vara på besök samtidigt som jag. Det slutar oftast med att jag åker hem efter två dagar. Sofi sammanfattade det bra i julas när hon sa:
"Det är alltid så bra för dig att åka hem i teorin Linnea, men i praktiken klarar du bara en dag!"
Det är inte det att jag vantrivs. Men jag hälsar på min familj, min bror, min farmor och sen... ja. Sen är det besvärligt att ta sig in till själva staden, med bussar som aldrig går och bilar och dyr bensin och krångel, krångel och så känner jag mig inlåst och påmind om varför jag flyttade. I julas gick det så långt att jag hellre åkte hem till Malmö än att jag träffade några av mina bästa vänner som jag inte sett på ett halvår. Jag skäms lite än.
Det står inte så mycket om Falkenberg i den där artikeln, men något som kännetecknar en Falkenbergare i exil är en stor hempatriotism, en slags hatkärlek till "den lilla staden vid havet" (som dom kallar den i Farväl Falkenberg) och allt som påminner gör en lite stolt i hjärtat. Därför fastnade det som C-J V sa om Falkenbergare i den där intervjun:
"... och låta människorna vara på sitt typiska falkenbergska vis. Trygga och oerhört naiva."
Artikeln påminde mig även om två "Linnea-låtar" av C-J V som Frida skickade till mig med tillhörande fantasi om en fika på Falkmanska och en promenad vid Ätran.
Det är det man skall låta Falkenberg vara. En fika på Falkmanska, en promenad vid ätran, en kväll med gamla vänner på brofästet och en pizza på någon av stans pizzerior. I övrigt gills bara Ugglarp.
(Dagen efter att de här bilderna togs, i början av juli förra året, åkte jag hem till Malmö. Dagen innan hade jag åkt upp till Falkenberg. Dagen innan det drack vi "Hej då-öl" på Debaser för jag skulle åka till Fbg från onsdag till söndag. På fredag kväll var jag hemma hos Erika och Sebastian på förfest och sen gick vi till KB. Borta bra- hemma, alltid, alltid bäst.)
Jag har för tillfället hamnat i en slags självplågeri-period som går ut på att titta på alla bilder från i somras och spä på detta med att lyssna på sommarens konstanta soundtrack: Jack Johnson. Väntan på sommaren firar jag med att ligga fortsatt däckad i influensan och låta helgen, som skulle vara vårens höjdpunkt så att resten av våren kunde vara hur mycket misär som helst, passera.
Min säng- mitt fort.
Misären:
Misären blir ännu mer påtaglig om man betänker att folk hela tiden frågar om jag har någon som tar hand om mig (för det gör dom, gärna och hela tiden) och jag om och om igen måste säga:
- Neeeeej...
Misären blir ännu mer påtaglig om man betänker att folk hela tiden frågar om jag har någon som tar hand om mig (för det gör dom, gärna och hela tiden) och jag om och om igen måste säga:
- Neeeeej...
Sjuk i hövvet.
Jag har äntligen lyckats släpa mig upp (alltså till sittande läge istället för liggande, om än fortfarande i sängen) efter vad som varit den värsta natten någonsin.
Eftersom jag ätit Ibumetin konstant i en och en halv vecka nu på grund av diverse åkommor hjälper de knappt längre. På sin höjd har de hjälpt i tio minuter då jag börjat svettas som om jag sprungit ett maraton och de dubbla klädlagren jag har på mig har blivit dyngsura rakt igenom och sängkläderna likaså. Direkt efter den lilla feberfria toppen har jag dalat ner som Keith Richards från sin palm rakt ner i djupaste ishavet och legat och huttrat under täcket med dubbla tröjor och mysbyxor och raggsockar som vore jag en eskimå i en igloo med isande snöstorm utanför, och detta trots att jag vet att om man har feber skall man svalka ner sig och inte värma på. Men det mest obehagliga av allt är den här lilla perioden mellan jättevarm och dyblöt av svett och jättekall och dyblöt av svett, det vill säga när man är jättekall och allt är obehagligt fuktigt runtomkring. Alltså, det mest obehagliga av allt förutom det att jag hostat inälvorna ur mig när jag hostat, sprack läppen så jag började blöda när jag nös, samt har fått näsblod av att ha snytit mig för mycket.
Vid fyra imorse skickade jag ett sms till J, för jag visste att han var vaken och jobbade då:
Jag vill dö. På riktigt. Det här är obarmhärtigt.
Just där och då kändes det som om det vore det enda rätta. Att ta slut på lidandet. Att det var omänskligt att låta mig må som jag gjorde.
Något annat hemskt som det här medför är att jag inte kan följa med till Göteborg imorgon för att J skall spela skivor på en klubb för Skins, punks and drunks där. Att åka till Göteborg imorgon är typ det enda jag sett fram mot i en månad och det enda jag har vetat att jag kan unna mig innan den totalt arbetslösa verkligheten sätter in. Nu kan jag inte följa med och det känns som om jag sviker både mig själv och de andra.
Jag missar även Sofias och Sannas födelsedagsfirande ikväll. Båda fyller år idag. Grattis.
Jag får ligga här med min laptop, min jättetjocka Rocky-bok och min korsordstidning istället. Och prata kan jag inte heller, för det gör för ont. Det som är min hobby...
Eftersom jag ätit Ibumetin konstant i en och en halv vecka nu på grund av diverse åkommor hjälper de knappt längre. På sin höjd har de hjälpt i tio minuter då jag börjat svettas som om jag sprungit ett maraton och de dubbla klädlagren jag har på mig har blivit dyngsura rakt igenom och sängkläderna likaså. Direkt efter den lilla feberfria toppen har jag dalat ner som Keith Richards från sin palm rakt ner i djupaste ishavet och legat och huttrat under täcket med dubbla tröjor och mysbyxor och raggsockar som vore jag en eskimå i en igloo med isande snöstorm utanför, och detta trots att jag vet att om man har feber skall man svalka ner sig och inte värma på. Men det mest obehagliga av allt är den här lilla perioden mellan jättevarm och dyblöt av svett och jättekall och dyblöt av svett, det vill säga när man är jättekall och allt är obehagligt fuktigt runtomkring. Alltså, det mest obehagliga av allt förutom det att jag hostat inälvorna ur mig när jag hostat, sprack läppen så jag började blöda när jag nös, samt har fått näsblod av att ha snytit mig för mycket.
Vid fyra imorse skickade jag ett sms till J, för jag visste att han var vaken och jobbade då:
Jag vill dö. På riktigt. Det här är obarmhärtigt.
Just där och då kändes det som om det vore det enda rätta. Att ta slut på lidandet. Att det var omänskligt att låta mig må som jag gjorde.
Något annat hemskt som det här medför är att jag inte kan följa med till Göteborg imorgon för att J skall spela skivor på en klubb för Skins, punks and drunks där. Att åka till Göteborg imorgon är typ det enda jag sett fram mot i en månad och det enda jag har vetat att jag kan unna mig innan den totalt arbetslösa verkligheten sätter in. Nu kan jag inte följa med och det känns som om jag sviker både mig själv och de andra.
Jag missar även Sofias och Sannas födelsedagsfirande ikväll. Båda fyller år idag. Grattis.
Jag får ligga här med min laptop, min jättetjocka Rocky-bok och min korsordstidning istället. Och prata kan jag inte heller, för det gör för ont. Det som är min hobby...
My cool.
Jag har precis gjort det coolaste jag någonsin gjort tror jag. (Väääldigt relativt.) Vissa skulle nog kalla det dumdristighet, men jag kallar det integritet. Jag var på intervju som säljare för ett stort företag. Vi var ett gäng som hade kallats dit och efter presentationen av företaget när alla skulle intervjuas reste jag mig upp och gick. Tack och hej inget för mig, liksom.
Jag hade nog kunnat tjäna bra med pengar där och pengar är ju precis vad jag behöver men jag kan inte jobba och vara borta en och en halv vecka i streck och hemma en halv. På grund av många anledningar. Delvis för att jag är en så social person som jag är och jag skulle nog inte kunna vara borta från mina vänner så mycket. Delvis på grund av mina katter, som J så snällt påminde om.
Så jag drog.
Skönt.
Jag har feber också. 2009 har ju inte inlett som livets hälsosammaste år precis. Inledde med en inflammerad lymfkörtel med remiss(!) till akuten och penicillin och smärta. Fortsatte i samma anda med akutbesök hos tandläkaren och stundande rotfyllning och körde vidare på samma sjukliga bana genom att vakna upp med halsont och feber idag.
Hell yes.
Som jag har sagt så många gånger förut:
Jag borde verkligen skickas direkt till nödslakt utan att passera gå. En snabb och smärtfri avlivning. Bultpistol i pannan och göra fläskfärs av köttet och skor av skinnet. Då hade jag känt att jag hade gjort något vettigt av mitt liv.
Jag hade nog kunnat tjäna bra med pengar där och pengar är ju precis vad jag behöver men jag kan inte jobba och vara borta en och en halv vecka i streck och hemma en halv. På grund av många anledningar. Delvis för att jag är en så social person som jag är och jag skulle nog inte kunna vara borta från mina vänner så mycket. Delvis på grund av mina katter, som J så snällt påminde om.
Så jag drog.
Skönt.
Jag har feber också. 2009 har ju inte inlett som livets hälsosammaste år precis. Inledde med en inflammerad lymfkörtel med remiss(!) till akuten och penicillin och smärta. Fortsatte i samma anda med akutbesök hos tandläkaren och stundande rotfyllning och körde vidare på samma sjukliga bana genom att vakna upp med halsont och feber idag.
Hell yes.
Som jag har sagt så många gånger förut:
Jag borde verkligen skickas direkt till nödslakt utan att passera gå. En snabb och smärtfri avlivning. Bultpistol i pannan och göra fläskfärs av köttet och skor av skinnet. Då hade jag känt att jag hade gjort något vettigt av mitt liv.
Vad ska du bli?
Som det är nu är jag inte sjukt peppad på att fylla tjufyra.
Faktum är att jag inte är så sjukt peppad på någonting just nu.
Förutom götlabörg den 17:e. Det kommer bli fett.
Men i övrigt är livet inte särskilt uppmuntrande just nu.
Jag antar att det är någon slags kollektiv nyårsbaksmälla. Eller en stor gemensam, härlig framtidsångest fylld av nu jävlar i det och spruckna förhoppningar.
Jag har inget jobb, stora skulder samt fyra inbokade tatueringstider. Ingen bra kombo. Alls. Addera till det noll motivation och kamplust.
Ett enda stort SUCK är vad jag kan bjuda på i nuläget.
SUCKSUCKSUCK.
Faktum är att jag inte är så sjukt peppad på någonting just nu.
Förutom götlabörg den 17:e. Det kommer bli fett.
Men i övrigt är livet inte särskilt uppmuntrande just nu.
Jag antar att det är någon slags kollektiv nyårsbaksmälla. Eller en stor gemensam, härlig framtidsångest fylld av nu jävlar i det och spruckna förhoppningar.
Jag har inget jobb, stora skulder samt fyra inbokade tatueringstider. Ingen bra kombo. Alls. Addera till det noll motivation och kamplust.
Ett enda stort SUCK är vad jag kan bjuda på i nuläget.
SUCKSUCKSUCK.