Some people call me the space cowboy.

... eller mat och mat, efterrätt kanske.
Då kan det sluta med:
1. Yoghurt över hela kinden, samt ögat.
2. Kolasås runt munnen
3. Jordgubbar i ögonbrynet.
Don´t ask me how...

Nu har jag köpt cykel. Och åkt hiss i alldeles nyktert tillstånd. Dock i sällskap med Henning.
Syftet med cykeln var delvis att kunna ta mig till jobbet, men även att såna här fina dagar kunna åka och bada.
Nu till problemet.
Ingen vill bada.
Inte H.
Inte T.
F jobbar.
E pluggar.
S fixar och donar.
S jobbar.
S jobbar.
K och A är borta. Snart vädret också för den delen.
Var är Ylva när man behöver henne som mest?

Jag har beslutat mig för att gå vidare i den sorgeprocess det innebär att bli bestulen på en cykel i hemmet. (Trappuppgången.)
Efter att blivit nekad av Das Polizei att leta efter min cykel i "det-stora-cykel-härbärget" efter att ha åkt buss samt mutat en vän med bussbiljett för att hänga med ut till Kirseberg-långt-bort-i-stan (vilket var tur för hade inte hon hängt med hade jag varken hittat till polisen eller tillbaka till Kirseberg) har jag kommit fram till att jag skall köpa en ny cykel. Ingen ny gammal cykel, utan en helt sprillans Biltemacruiser. Som i och för sig har den ganska skrikiga färgen kornblå samt Biltemadekaler över hela sig. Jag har dock kommit fram till att det går att måla om den. Kanske i den fantastiska färgen svart (i vilken min förra Biltemapärla var ommålad) eller möjligtvis guld med svarta leopardfläckar.
Jag har funderat fram och tillbaka eftersom det här är en ytterst ekonomisk fråga och kommit fram till följande:
Ett styck sommarkort kostar 400kronornånting och är 50 resor.
Ett styck månadskort kostar 300kronornånting och är en månad.
En styck cykel kostar 1000kronornånting och är fria resor samt gratis motion så länge man får behålla den.
Det största problemet med en cykel är dock min hissfobi.
Jag har ju bittert fått erfara att det inte går att ha cykeln stående ens en timme i trappuppgången utan att den blir stulen så nu måste jag lära mig att åka hiss. Det upptar många tanketimmar i självterapeutiskt syfte. Och ett led i min egna kognitiva beteendeterapi är att åka hiss när jag är full. I helgen åkte jag till exempel två(!) hissar och överlevde. Jag kan ändå inte låta bli att hela tiden tänka på de gångerna det kan gå fel.
1. Henning fastnade i hissen för att den inte stängdes ordentligt, dörren gick inte att öppna inifrån och inte heller att stänga ordentligt. Som tur var var jag hemma och kunde komma ut och knuffa till dörren. (Tänk om jag inte varit hemma? Tänk om det hade varit jag där inne och ingen hade varit hemma? Då snackar vi panik.)
2. Förra veckan:
Hissen hade fastnat mellan 3e och 4e våningen.
Hisskille: Vet du var den är?
Jag: Jag tror den är här uppe. That´s why I don´t åker hiss. (Jepp, jag sa så på riktigt.)
Jag går in i lägenheten och låser. Hisskille plingar på efter en liten stund. Visar glatt upp en mosad Merförpackning.
Jag: Ja, det är kidsen alltså. (Gnällig tant.)
Hisskille: Men jag skulle bara visa att det inte var hissens fel.
Jag: (Ynkligt.) Meh, jag tänker inte åka hiss i alla fall...
Det var ju bara tur att ingen var i den.
Den här lilla varningsskylten går ju inte heller att misstolka, kortet är tagen i våran hiss efter hissturen i lördags:

En försmak...

Två saker till.
Det mest tråkiga (överdrift) jag vet i hela världen är att göra sallad. Helt vanlig sallad. En lite störd personlighet gör ju inte saken bättre. Skär gurka. Äter två bitar. Tappar en bit på golvet. Slänger den i vasken. Tar en gurkbit till från salladen och slänger även den i vasken för att "den andra gurkbiten inte ska känna sig ensam". Typ. Life with OCD.

Den andra saken.
När jag och Sofia lunkade mot stranden idag hittade vi en vilsen vild kattunge. Nu kom jag på att jag inte orkar dra den här historien eftersom jag har berättat den ungefär tusen gånger idag. Men den inkluderar iaf ett samvete som inte tolererar att man skiter i sånt. Galna tanter. Ignoranta människor. Samtal till ett skitstressat Kattkommando Syd via Polisen samt ett kärt återseende av kattmor (intalar jag min oroade hjärna). Den innefattar även ett försök till tänkande att naturen ibland måste ha sin gång, trots att rovdjuren i skogen ersatts av rovdjur i mänsklig skepnad med stora metallmonster som kan mosa de flesta djur.
Bonus: "Tänk att det finns så fiiiiiiina ungdomar än idag! Åhh, vad ni är bra och fina!"

Högsommarvärme.
Hela gänget på beachen.
Salta underbara 24gradiga bad.
Hittat min badjämlike i Johan. De andra hoppar mest i och sen upp. Finns i och för sig inte så mycket att göra i det djupa vattnet vid bryggorna förutom kullerbyttor. Men det duger.
Nu spelas bra musik från uteserveringen på restaurang Möllan. Man kan inte bo bättre än så här. (Skulle vara på landet i ett hus utan grannar då, men det får dröja några år.)
Ångest över att jag sa ja till jobb imorrn, sista supervarma dagen. Inte för sommaren förhoppningsvis, men antagligen för ledigheten.
Ska åka direkt till stranden efter jobbet.
Kvällsdopp- bästa ordet.

De två senaste dagarna har jag ansett vara mycket lämpliga dags-för-första-doppetkandidater. Dock verkar jag ha mycket bad-ovänliga vänner. Inte alls som Ylva och jag i tioårsåldern och doppet första soldagen i mars. (Våra föräldrar var de enda som visste att det inte var kyla man blev sjuk av, utan virus.)
Det finns dock två faktum som försvårar badmöjligheterna avsevärt:
1. Min cykel är död. Borta. Gone forever. (Lika bra jag inser det nu, sväljer min stolthet och köper en ful lila cykel, om än med fem växlar.)
2. Vi tvättar. Why oh why? Och varför infaller mittpådagentvättar alltid såna här underbara dagar.
Det finns i och för sig två saker till som försvårar. Eller tar emot, vill säga. Min pojkvän hatar att ligga på stranden. Inte för att han är blek som en magnecyl (det är jag med), vi får ändå ligga i skuggan för att inte bränna ihjäl oss. Vi solar alltså inte. Utan han gillar helt enkelt inte att "hänga" på stranden. Påstår envist att det inte går att läsa, ens med solglasögon, för att det är så jobbigt med ljuset. Vägrar bada. Detta trots att han är uppvuxen typ två meter från stranden. Klassikern som även min bror kör med: "Jag badade tillräckligt mycket när jag var liten" alternativt "Jag kan bada när jag vill. Bara badjävlar som måste bada."
En annan anledning till att jag tvekar är att vårens misslyckade Beach-07 förvandlades till Frossa i pajer-07 och jag blev en blekfet valross istället.

Imorrn åker vi till Stockholm för besök av släkt samt ett bröllop där jag inte känner någon. Men först är det opponering av uppsatserna. Därför måste jag plugga. Först lite extramaterial:
L: "Har inte Terees och dom en sjö i närheten? Då kanske vi kan bada?" (Åkersberga)
H: "Jo, men havet ligger inte så långt ifrån heller!"
L: "Äh! Sjö som sjö!"

Har min bror alltid sagt.
Det verkar stämma dagar som denna. En liten släng av försommarangst.
När man får veta att man inte alls får så mycket som man trodde tillbaka på skatten. När man inser att man är skyldig sin bättre hälft flera miljarder som man inte har råd att betala tillbaka. När man inte har köpt en endaste livsmedelsartikel för att man inte haft råd och när man inser att man inte heller kommer att ha råd med det. När man ska på bröllop till helgen och inte har råd att köpa present. När man varken har råd att köpa en ny cykel eller ett busskort. När man ringer till sin mor och gråter en skvätt för att man tycker så synd om sig själv och när man lägger på och inser att man antagligen gett henne lika mycket ångest och jättemycket dåligt samvete.

Ibland tänker jag att min cykel har känslor. Att den står någonstans ute i mörkret och har blivit misshandlad och sparkad på och fryser och är ledsen och längtar hem. Eller ligger drunknad i kanalen under mörkt och smutsigt vatten. Jag hoppas att den har kommit till ett bra och kärleksfullt hem...

Min älskade cykel har blivit stulen.
Mitt färdmedel till och från jobbet och över hela stan.
Min enda motion.
Blev stulen här hemma i trappuppgången någon gång mellan 16.00 och 18.00 i lördags.
Håll utkik efter en hemmamålad svart Cruiser från Biltema med två hållare för lampor på styret.
Ser ni den ring mig.
Buhuuuääääää.