Linnea is the shit.
Jag har precis suttit och lekt låtsaspsykolog med A nu i några timmar. Hon hade inte fått ett sommarjobb på grund av att hon var för sprudlande och yvig och tja, sådär alldeles alldeles underbar som ju lilla A är. Detta var hon mycket nedslagen över.
Hon berättade vidare att på utbildningen hon går på finns det människor som anser att yviga och glada människor kanske inte borde ha det där fina yrket som den där fina utbildningen leder till för hur skall dom kunna förstå människor som inte mår bra? Lilla A kände att det kanske var ett problem att hon var för glad.
Då blev jag förbannad.
Lilla A och jag är nämligen mycket, mycket lika varandra. Det var det som gjorde att hon blev min bästa vän redan den där första gången vi träffades. Vi är båda högljudda, pratar för mycket (den definitionen är andras, självklart pratar vi båda bara precis så mycket som är nödvändigt) och tar ganska mycket, eller extremt mycket om man så vill, plats. Vi är utåtriktade, roliga, tramsiga, smarta och snygga och vi skäms inte för att visa det.
Den största skillnaden mellan oss är dock att medan hon har ett behov av att känna att alla människor måste tycka om henne, har jag alltid alltid varit medveten om att jag är en sådan människa som man antingen älskar eller hatar och jag har aldrig någonsin haft något till övers för de som sällar sig till de senare.
Vi pratade mycket om att anledningen till att hon inte fick jobbet troligtvis var att en av de kommande arbetskamraterna inte tyckte om henne. Det hade hon haft en känsla av redan där och då, men hon kände att verksamhetschefen hade varit minst lika röjig och göttig som henne själv och det var det som gjorde det hela så märkligt. När jag började på mitt jobb kände jag att det fanns en person som inte klarade av hur jag var. Och jag tror att dessa två personer kan vara likadana människor, det vill säga sådana som inte klarar av att det kommer in en ny glad person med nya friska andetag och som bara är röjig och göttig. Bitterfittor helt enkelt.
Fuck them.
Jag vet om att jag är bra. Jag kanske har oförskämt gott självförtroende ibland, men i ärlighetens namn? Vem fan ska tycka om en om man inte gör det själv?
Jag berättade för lilla A att det en gång var en som frågade vem hon var och sa "aha, är det hon som pratar så högt?!" När jag sa det till henne såg hon genast sådär nedslagen ut igen, medan jag hade menat det som en komplimang. Där var ännu en skillnad mellan oss. Därför att jag har förmågan att omvandla saker som folk säger till mig om mig till komplimanger. Jag får hela tiden höra att jag pratar mycket och oavbrutet. Det är verkligen inte så som jag sett mig själv, förrän alla började påpeka det. Jag pratar ju bara när jag behöver eller vill. Egentligen. "Du är sjuk i huvudet" får jag också höra ganska ofta. Fan vad gött! Tänker jag då. Jag hade absolut velat umgås med en sådan som jag, men jag kan absolut förstå dom som inte vill det, och dom behöver heller inte jag. En av mina chefer sa en gång till mig "Du har inte tänkt på att dina vänner kanske skäms lite över dig?" Vadå, om de skäms över mig behöver de ju inte umgås med mig? "Jamen, jag menar, när du står på den där pallen och kacklar som en höna så det hörs över hela butiken till exempel, att du kanske gör bort dom?" Det hade jag verkligen inte tänkt på. Att jag kanske gör bort någon annan genom att vara så som jag är (i det här fallet en höna på en pall, en annan gång genom att åldansa sig uppför trappan till tonerna av Nothing Compares, en tredje gång genom att på det mest sinnesjuka, och högst olämpligt publiceringsmässigt, sättet få precis vad jag vill, osv osv) Jag tycker ju bara att jag är rolig. Om inte annat så har jag det roligt i alla fall. Hellre det.
Folk får tycka om mig om dom vill och gör dom inte det så skiter jag i dom. Jag skiter i rätt mycket folk ändå som jag tycker är ointressanta, jag har en ganska hård urvalsprocess umgängesmässigt.
Så jag sa det till lilla A i alla fall. Att om hon ändrar på sig för att någon eller något tycker så, så måste jag dels döda den eller det, och dels så vill jag inte vara kompis med henne längre.
Då sa hon att det var därför som hon älskar mig så mycket, för att jag har den raka synen på saker och ting och framför allt på mig själv. Hård och obeveklig i fråga om mig själv. Take it or leave it.
Och så sa hon att det faktumet att jag inte har några negativa sidor bara var bisaker.
Där ser ni.
Kanske inte direkt ödmjuk, men varför skall man vara det om det innebär att man måste kompromissa i fråga om sig själv?
Hon berättade vidare att på utbildningen hon går på finns det människor som anser att yviga och glada människor kanske inte borde ha det där fina yrket som den där fina utbildningen leder till för hur skall dom kunna förstå människor som inte mår bra? Lilla A kände att det kanske var ett problem att hon var för glad.
Då blev jag förbannad.
Lilla A och jag är nämligen mycket, mycket lika varandra. Det var det som gjorde att hon blev min bästa vän redan den där första gången vi träffades. Vi är båda högljudda, pratar för mycket (den definitionen är andras, självklart pratar vi båda bara precis så mycket som är nödvändigt) och tar ganska mycket, eller extremt mycket om man så vill, plats. Vi är utåtriktade, roliga, tramsiga, smarta och snygga och vi skäms inte för att visa det.
Den största skillnaden mellan oss är dock att medan hon har ett behov av att känna att alla människor måste tycka om henne, har jag alltid alltid varit medveten om att jag är en sådan människa som man antingen älskar eller hatar och jag har aldrig någonsin haft något till övers för de som sällar sig till de senare.
Vi pratade mycket om att anledningen till att hon inte fick jobbet troligtvis var att en av de kommande arbetskamraterna inte tyckte om henne. Det hade hon haft en känsla av redan där och då, men hon kände att verksamhetschefen hade varit minst lika röjig och göttig som henne själv och det var det som gjorde det hela så märkligt. När jag började på mitt jobb kände jag att det fanns en person som inte klarade av hur jag var. Och jag tror att dessa två personer kan vara likadana människor, det vill säga sådana som inte klarar av att det kommer in en ny glad person med nya friska andetag och som bara är röjig och göttig. Bitterfittor helt enkelt.
Fuck them.
Jag vet om att jag är bra. Jag kanske har oförskämt gott självförtroende ibland, men i ärlighetens namn? Vem fan ska tycka om en om man inte gör det själv?
Jag berättade för lilla A att det en gång var en som frågade vem hon var och sa "aha, är det hon som pratar så högt?!" När jag sa det till henne såg hon genast sådär nedslagen ut igen, medan jag hade menat det som en komplimang. Där var ännu en skillnad mellan oss. Därför att jag har förmågan att omvandla saker som folk säger till mig om mig till komplimanger. Jag får hela tiden höra att jag pratar mycket och oavbrutet. Det är verkligen inte så som jag sett mig själv, förrän alla började påpeka det. Jag pratar ju bara när jag behöver eller vill. Egentligen. "Du är sjuk i huvudet" får jag också höra ganska ofta. Fan vad gött! Tänker jag då. Jag hade absolut velat umgås med en sådan som jag, men jag kan absolut förstå dom som inte vill det, och dom behöver heller inte jag. En av mina chefer sa en gång till mig "Du har inte tänkt på att dina vänner kanske skäms lite över dig?" Vadå, om de skäms över mig behöver de ju inte umgås med mig? "Jamen, jag menar, när du står på den där pallen och kacklar som en höna så det hörs över hela butiken till exempel, att du kanske gör bort dom?" Det hade jag verkligen inte tänkt på. Att jag kanske gör bort någon annan genom att vara så som jag är (i det här fallet en höna på en pall, en annan gång genom att åldansa sig uppför trappan till tonerna av Nothing Compares, en tredje gång genom att på det mest sinnesjuka, och högst olämpligt publiceringsmässigt, sättet få precis vad jag vill, osv osv) Jag tycker ju bara att jag är rolig. Om inte annat så har jag det roligt i alla fall. Hellre det.
Folk får tycka om mig om dom vill och gör dom inte det så skiter jag i dom. Jag skiter i rätt mycket folk ändå som jag tycker är ointressanta, jag har en ganska hård urvalsprocess umgängesmässigt.
Så jag sa det till lilla A i alla fall. Att om hon ändrar på sig för att någon eller något tycker så, så måste jag dels döda den eller det, och dels så vill jag inte vara kompis med henne längre.
Då sa hon att det var därför som hon älskar mig så mycket, för att jag har den raka synen på saker och ting och framför allt på mig själv. Hård och obeveklig i fråga om mig själv. Take it or leave it.
Och så sa hon att det faktumet att jag inte har några negativa sidor bara var bisaker.
Där ser ni.
Kanske inte direkt ödmjuk, men varför skall man vara det om det innebär att man måste kompromissa i fråga om sig själv?
Schhuuuuuuuk.
Sedärja. Då var man sjuk igen. I och med sjukdomen kom det sjukt dåliga samvetet.
När jag ringde till jobbet imorse lät det: "Åååh nej! Inte du också?!" För tydligen har jag, eller min chef, eller någon av de andra som också är sjuka smittat alla andra också.
Det är hur mycket som helst att göra på jobbet these days och det är roliga grejer som jag har fått ta ansvar för och som jag, följaktligen, inte kan göra hemifrån. Så. Jävla. Pissigt.
Men. Hade jag fått de där 500 ynka kronorna mer i månaden för det där lilla extra ansvaret kanske jag hade pallat släpa mig dit en stund i alla fall. Tveksamt, men ändå. Jag kanske hade pallat vara kvar hela dagen i går i alla fall. Tveksamt även det, men jag har ju min arbetsmoral och den innebär att jag inte gör hur mycket som helst arbete gratis och om jag får lite mer för det kan jag offra lite mer av mig själv i gengäld.
Fuck that.
Men sanningen att säga är att jag trivs så jäkla bra på mitt jobb, och jag är hellre där än sitter hemma och möglar framför datorn/teven/tidningen.
Idag är det Våffeldagen/Fannys födelsedag. Därför har jag lovat Lina våfflor till lunch. Men först måste jag ta mig till affären och det vet jag slet ikke om jag orkar. Jag orkar definitivt inte ta mig ända bort till Lorensborg för att käka tårta med Fanny sen i alla fall. Synd, men sant. Lorensborg is miles away.
Snart ska Peter slytta till Malmö också, hur ball är inte det?! Men han ska bo i Kroksbäck. Kroksbäck liksom?! Det vet jag inte ens vart det ligger, men jag rör mig som sagt helst inte bortanför 214:s gränser och Kroksbäck verkar helt för långt bort för att ta sig. "Men det är inget avstånd som hindrar häng!" tyckte Peter. Det är ju bra att han vet vart jag och min balkong bor i alla fall för då kan han ta sig hit. Man får skylla sig själv lite om man flyttar till Malmö utan att flytta till Möllan.
Han har även bjudit in till premiären av han(?) och hans brorsas film Hälsningar från skogen i Lund på fredag. Det hade varit fett att gå på den. Ännu en skildring av livet hemma i balland. Härligt.
När jag ringde till jobbet imorse lät det: "Åååh nej! Inte du också?!" För tydligen har jag, eller min chef, eller någon av de andra som också är sjuka smittat alla andra också.
Det är hur mycket som helst att göra på jobbet these days och det är roliga grejer som jag har fått ta ansvar för och som jag, följaktligen, inte kan göra hemifrån. Så. Jävla. Pissigt.
Men. Hade jag fått de där 500 ynka kronorna mer i månaden för det där lilla extra ansvaret kanske jag hade pallat släpa mig dit en stund i alla fall. Tveksamt, men ändå. Jag kanske hade pallat vara kvar hela dagen i går i alla fall. Tveksamt även det, men jag har ju min arbetsmoral och den innebär att jag inte gör hur mycket som helst arbete gratis och om jag får lite mer för det kan jag offra lite mer av mig själv i gengäld.
Fuck that.
Men sanningen att säga är att jag trivs så jäkla bra på mitt jobb, och jag är hellre där än sitter hemma och möglar framför datorn/teven/tidningen.
Idag är det Våffeldagen/Fannys födelsedag. Därför har jag lovat Lina våfflor till lunch. Men först måste jag ta mig till affären och det vet jag slet ikke om jag orkar. Jag orkar definitivt inte ta mig ända bort till Lorensborg för att käka tårta med Fanny sen i alla fall. Synd, men sant. Lorensborg is miles away.
Snart ska Peter slytta till Malmö också, hur ball är inte det?! Men han ska bo i Kroksbäck. Kroksbäck liksom?! Det vet jag inte ens vart det ligger, men jag rör mig som sagt helst inte bortanför 214:s gränser och Kroksbäck verkar helt för långt bort för att ta sig. "Men det är inget avstånd som hindrar häng!" tyckte Peter. Det är ju bra att han vet vart jag och min balkong bor i alla fall för då kan han ta sig hit. Man får skylla sig själv lite om man flyttar till Malmö utan att flytta till Möllan.
Han har även bjudit in till premiären av han(?) och hans brorsas film Hälsningar från skogen i Lund på fredag. Det hade varit fett att gå på den. Ännu en skildring av livet hemma i balland. Härligt.
Requested.
Hej mamma och pappa.
Jag mår bra.
Livet leker.
Nej, jag skriver inte här så mycket längre för jag har inte så mycket att skriva om. Eller, jag har jättemycket att skriva om och det händer grejer hela tiden, men dom rör väl egentligen ingen annan än mig. Och dom det rör. Som rörmokaren skulle sagt. Heeeee. Heeee.
Och orkar man inte skriva om annat kan man skriva om gamla spöken som verkade röra alla och inte bara mig. Och så kan man skylla ifrån sig lite. Det är ju gött.
Det här var "våran" låt. Eller ja, "våran" låt var det nog inte (det var ju Harvest Moon med Neil Young) men det här var den låten vi alltid sjöng tillsammans. Ironiskt nog:
after all I've done
you just didn't think much of me
I got your note 'bout the sun
I'll try to get out more often
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
and I know it's your right
to think what you will about me
I connect with the night
I've never tried to ignore it
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
ah...
but I was just a - long for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild
wild
(Göttig video är det också. Som jag. Göttig.)
Här är en annan bra låt på temat:
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
That you never saw the signs
That you never lost your grip
Oh, come on now
That's such a childish claim
Now I wear the brand of traitor
Don't it seem a bit absurd
When it's clear I was so obviously framed
When it's clear I was so obviously framed
Now you act so surprised
To hear what you already know
And all you really had to do was ask
I'd have told you straight away
All those lies were truth
And all that was false was fact
Now you hold me close and hard
But I was like a statue at most
Refusing to acknowledge you'd been hurt
Now you're clawing at my throat
And you're crying all is lost
But your tears they felt so hot upon my shirt
But your tears they felt so hot upon my shirt
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
Was it you who told me once
Now looking back it seems so real
That all our mistakes are merely grist for the mill
So why is it now after I had my fill
That you steal from me the sorrow that I've earned
Shall we call this a lesson learned?
Shall we call this a lesson learned?
(Den här videon var ju verkligen inte göttig. Tur att jag är det då.)
Nej hörrni. Nu ska jag sova för jag ska upp tideligt imorgen og arbejde.
HOLD DA UP!
Jag mår bra.
Livet leker.
Nej, jag skriver inte här så mycket längre för jag har inte så mycket att skriva om. Eller, jag har jättemycket att skriva om och det händer grejer hela tiden, men dom rör väl egentligen ingen annan än mig. Och dom det rör. Som rörmokaren skulle sagt. Heeeee. Heeee.
Och orkar man inte skriva om annat kan man skriva om gamla spöken som verkade röra alla och inte bara mig. Och så kan man skylla ifrån sig lite. Det är ju gött.
Det här var "våran" låt. Eller ja, "våran" låt var det nog inte (det var ju Harvest Moon med Neil Young) men det här var den låten vi alltid sjöng tillsammans. Ironiskt nog:
after all I've done
you just didn't think much of me
I got your note 'bout the sun
I'll try to get out more often
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
and I know it's your right
to think what you will about me
I connect with the night
I've never tried to ignore it
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
ah...
but I was just a - long for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild
wild
(Göttig video är det också. Som jag. Göttig.)
Här är en annan bra låt på temat:
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
That you never saw the signs
That you never lost your grip
Oh, come on now
That's such a childish claim
Now I wear the brand of traitor
Don't it seem a bit absurd
When it's clear I was so obviously framed
When it's clear I was so obviously framed
Now you act so surprised
To hear what you already know
And all you really had to do was ask
I'd have told you straight away
All those lies were truth
And all that was false was fact
Now you hold me close and hard
But I was like a statue at most
Refusing to acknowledge you'd been hurt
Now you're clawing at my throat
And you're crying all is lost
But your tears they felt so hot upon my shirt
But your tears they felt so hot upon my shirt
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
Was it you who told me once
Now looking back it seems so real
That all our mistakes are merely grist for the mill
So why is it now after I had my fill
That you steal from me the sorrow that I've earned
Shall we call this a lesson learned?
Shall we call this a lesson learned?
(Den här videon var ju verkligen inte göttig. Tur att jag är det då.)
Nej hörrni. Nu ska jag sova för jag ska upp tideligt imorgen og arbejde.
HOLD DA UP!