Livet är röv och sen dör man, men tack ändå!
Tänkte jag ju en gång i min bittra ungdom att det skulle stå på min gravsten.
Nu är jag kär och lycklig och ska flyga till Kroatien imorgon förmiddag, men oj så flygrädd!
Jävlarns! Min fucking flygrädsla har hållit mig från att flyga i nio år. Jomen. Har hindrat mig från att besöka min bästa kompis på Irland och och och. Och nu har jag hittat The Man och ska åka till Kroatien för att kika på hans roots. Och hjälp vad jag panikar! Tänker att bara för att jag tänker att planet kommer krascha så kraschar det inte och bara för att jag tänker så så kommer det att krascha. Och den där biten i den där Alanis Morisette-låten ni vet:
Mr. Play It Safe was afraid to fly
He packed his suitcase and kissed his kids Goodbye
He waited his whole damn life to take that flight
And as the plane crashed down he thought
"Well isn´t this nice..."
And isn´t it ironic... Don´t you think?
Andas. Aaandas! Fyförihelvete.
Har redan lipat en gång i dödsångest och det lär väl komma imorrn igen.
Meeeeeeen.
Om vi dör ska vi säga puss-och-godnatt-dröm-vackert-jag-älskar-dig och hålla handen och det känns vackert och bra och.
Tja, om jag dör så älskar jag er alla som jag älskar och om jag inte dör återkommer jag med en redogörelse om resan!
Tack och adjö!
Puss mamma och pappa och pappa: STORT TILLYKKE MED FÖDSELSDAGEN PÅ FREDAG!
Fassinerande.
Ligger och lyssnar på Sommar i P1. Himla bra sysselsättning när man är sjuk mitt i hetaste sommaren. Det är Joe Labero som pratar. Han är väldigt, väldigt fassinerad av många saker. Han lyssnar på "storslagen" (sällsynt dålig) musik och jag tänker att han verkar vara en mycket imbecill och högfärdig människa.
Snart måste jag orka ta mig till duschen innan M kommer. Jag har legat och febersvettats i två dagar utan att orka ta mig dit så nu är det väl dags. Jag vill inte avslöja misären helt för min kärlek. Man får göra sig så fin som man kan med feber i 25-gradig värme.
Jag var sjuk förra sommaren också. Men då var jag ledig. Nu är jag mest arg på mitt jobb. Sitter och studerar schemat fram och tillbaka. Granskar och undrar hur i helvete någon har kunnat skriva ihop ett så dåligt och orättvist schema. Tänker att den här sjukan är min hämnd. Som det känns nu kommer jag inte gå till jobbet varken imorgon eller dagen efter det heller. Ingen vidare hämnd dock med tanke på att jag inte precis utnyttjar det fina vädret. Ligger mest och tycker synd om mig själv. Försöker tänka att det är semester och oj vad härligt det är att bara ligga inne och läsa en bok! Det funkar faktiskt.
Till alla er som vill veta hur jag har det.
Är hemma och sjuk igen. Alla som känner mig utbrister i ett "Är du sjuk igen?!" och "Du är den sjukaste människan jag känner!" Kanske har jag svag hälsa. Kanske överdriver jag ofta. Jag tycker ju om att överdriva.
Den här gången måste det erkännas att jag badade lite extra igår trots att jag redan var förkyld. Jag ville bli sjuk. Ville inte gå till jobbet. Jag fick som jag ville och blev rejält snuvig med tillhörande halsont och ömma leder. Konstaterade att jag hellre är hemma och mår såhär än att gå till jobbet.
Jag är oändligt trött på att jobba nu. Har ringt CSN för att höra mig för om studielån och googlar utbildningar hej vilt. Har kommit på vad jag vill läsa men måste vänta ett år för att kunna tjäna ihop pengar till den planerade USA-resan nästa sommar. Jag tjänar jättejättebra med pengar på mitt jobb. Det är typ det enda som är bra med det just nu.
Jag har träffat en man som heter Martin. Han är fullkomligt fantastisk och vi ska gifta oss och skaffa tre barn som ska heta Charlie, Sigge och Ellioth. Det är inte tre pojkar. Charlie är ett flicknamn. I andranamn ska de heta Miro och Anna och Vråland och Vrolf bland annat.
Martin är 29 år och pluggar till svensk- och engelsklärare. Han är halvkroat och helsvenne och den vackraste skapelsen jag någonsin skådat. Han får mig att skratta också och vi tramsar som ett par tonåringar och löser korsord tillsammans som ett par gamla pensionärer. Det är fint. Allt med Martin och mig är fint.
Sommaren, som verkar bli den finaste på år, försvinner bakom ett moln av ångest för jobbet. Jobbet tar för mycket energi och tid och jag är trött på att det hela tiden handlar om att överleva, om att stå ut, bara lite till så kommer allt bli bra. Jobbet är en energitjuv som suger ut det som är bra med mig. Kvar blir en hungrig, trött och asocial varelse som jag inte känner igen. Martin får det lilla som finns kvar av mig när jag kommer hem på kvällarna. Jag orkar inte med att varken städa, diska eller laga mat. Jag kommer hela tiden fram till samma slutsats; jag måste börja plugga igen. Det är det jag trivs med och har alltid varit. Jag undrar hur det ska bli i framtiden när man är färdigpluggad och tvingas att skaffa sig ett jobb att vara på, att leva med.
Jag har köpt ett nytt ritblock och en ny penna. Samma penna som Martin Kellerman tecknar Rocky med tydligen. Jag har inte ritat på ett år känns det som. Har varken haft papper eller pennor som tillmötesgått mina krav. Har inte haft någon tid eller lust heller för den delen. Nu ligger de där i påsen och lockar mig, men jag kan inte rita när jag är sjuk. Linjerna blir så skakiga då och mina prestationskrav är för höga, trots att det bara är jag som ställer dom, och oftast bara jag som får se teckningarna ändå. Men ingen annans krav på mig är högre än mina egna. Jag är nöjd med det. Nöjer mig aldrig med att inte vara bäst.