Julen är här!
Ja här på södra golgatan fortsätter mitt korståg mot en rödare jul! Rödare och mindre kristlig så att säga.
Det är så himla roligt när man är två stycken som är helt skogstokiga i julen. Då kan man gå all in och ha exempelvis dubbelbelysning i fönstrena. Dubbelbelysning är nästan lika förbjudet som att dubbedippa och innebär att man har både adventsljusstake och stjärna i samma fönster! Härligt!
Hittills har vi tvingat på Sanna, Sofi och Sofia våra julplaylists, julmust, glögg och pepparkakor. Jag tror inte att de tagit någon skada. Ännu.
.
Varje gång jag går på stan köper jag något julrelaterat och ändå blir det aldrig tillräckligt mycket! För det är ju ändå det julen handlar om egentligen: Att konsumera!
.
Saker som fattas so far:
Julstjärna (blomman)
Amaryllis (också blomma)
Hyacinter (blommor)
Julingredienser (alltså saker man bakar julgrejer så som pepparkakor, kola, lussebullar osv med)
En hiskeligt massa julklappar (än så länge har jag köpt till Martin eftersom vi inte skulle köpa något till varandra, och mina brorsdöttrar)
.
Ikväll har jag gjort färdigt julkorten! Pu ha! Nu fattas bara steg numero jagvetintevad i ordningen som är tidskrävande: Adresskrivning!
Adresskrivningen är icke att förringa! Det kräfvas tålamod och en stadig hand om man skall följa julkortsreglerna enligt Linnea avd. adresser:
1. Använd samma penna
2. Använd samma handstil
3. Ring runt och fråga efter adresser som inte finns på hitta.se för att du aldrig skriver ner dem
4. Bli inte irriterad pga att ALLA i din hemkommun bytt postnummer och därför måste googlas också
5. Ät INTE apelsin
Titta bara, man ser hur det riktigt tindrar i ögona på mig:
Jag blir fortfarande galen på att styckeindelningen inte fungerar! Argh! Det är så fuuuuult utan stycken! (Därav punkterna som får fungera som någonslags styckeindelare.)
Ny tid - ny blogg.
Japp. Det tidigare inlägget med teckningarna är bortplockat. Utställningen är slut. Över och förbi.
Så sjuuuuukt störigt att man måste lägga in sådana här skiljelinjer mellan stycken eftersom inte enter-knappen verkar funka här på blogg.se och det därför blir helt omöjliga inlägg att läsa och bara ett gytter av ord. Men jag tycker inte det ser så snyggt utan med linjer istället för lust. Suck. Störigt - var ordet!
Mest för att jag inte kände för att mina alster skulle ligga ute sådär till allmän beskådan och stöld hit och dit.
Det kanske kommer en renodlad bilderblogg någon gång men inte nu.
Jag tänkte börja blogga lite smått igen. Man sitter ju ändå bara och degar framför datorn såhär på ruskkvällarna så då kan man ju likagärna göra någonting kreativt av tiden.
Men jag känner mig lite besvärad över att den här bloggen hänger ihop med mitt gamla liv. Alltså det liv jag levde innan jag träffade Martin och skapade vårat liv.
Hur ska jag göra? Jag har inte lust att skaffa en ny blogg för om jag får säga det själv skriver jag ganska bra och roligt och det kan ju vara roligt kanske för er som läser eller om det kommer nya att läsa om hur mitt liv var förr med alla kval och berg och dalar. Nu är det ju mest berg faktiskt, fast inte berg som i uppförsbackar utan som i toppar! Det enda jag kan göra är nog att skriva så pass mycket om det här nya livet som jag införskaffat så att det gamla hamnar i skymundan, inte nödvändigtvis i glömska. Jag har ju det så ruskans bra nu och det är ju faktiskt både roligt och trevligt och kanske intressant att läsa om det också!
Idag när jag funderade på att börja blogga igen så tänkte jag att jag skulle göra en såndäringa pyssel-bilder-blogg med bilder från idag när jag var så himla kreativ och käck att jag gick och köpte mig lite häftspistol-skott (alltså klammerna) och tre rullar hyllpapper. Det enda hyllpappret som fanns på kära Claes Ohlsson var ljusblått (hatfärg) med vita prickar på, rosa (hatfärg) med vita prickar på och ljusgrön (hatfärg) med vita prickar på, så jag köpte en av varje! Sedan gick jag hem och klädde hyllplanen på de tre hyllorna i varannan ljusblå (hatfärg) med vita prickar på och varannan rosa (hatfärg) med vita prickar på. Händig - my ass att jag är och framförallt INTE nogrann. Men det blev ett alldeles ljuvligt (jepp, jag är inredningsbloggsinspirerad) resultat och nu ser hela badrummet ut som ett litet dockskåp. Passar alldeles utmärkt till de diarréfärgade väggarna och golvet!
Nu vill jag även passa på att outa att om/när jag och Martin får barn är det absolut förbjudet att köpa rosa (hatfärg) eller ljusblå (hatfärg) kläder/grejer till barnet/barnen. Vi ska vara alldeles fantastiskt medvetna och tråkiga(?) genusupplysta föräldrar som tackar nej till rosa och ljusblått inte bara för att det är skitfult utan även för att vi inte vill locka in våra eventuell barn i könsfällor. Som tur är blev i alla fall Martins hyllplan blått och mitt rosa så att vi verkligen kan vara säkra på vem av oss som är mannen och vem som är kvinnan i vårat förhållande!
(Ja, det var förstås ett exempel på ironi som jag presenterade här framemot slutet, men man kan ju inte vara alldeles för säker på att folk förstår i dessa dagar. Själv har jag varit med om en gång när jag mycket ironiskt sa till en kollega: "Åh, vilken TUR att leksaks- och klädbutiker är så himla uppdelade i färg så att man VERKLIGEN ser vad som är till pojkar och vad som är till flickor!" Varpå kollegan, utan minsta ironi i rösten, svarade: "Ja, verkligen! Jag tycker det är så himla tråkigt med folk som bara vill ha gult eller grönt på sina barn!" Suck alltså.)
Ett sätt på vilket jag och Martin för oss själva demonstrerar våran jämlikhet är att vi byter ut våra vitaminburkar, det vill säga: Martin plockar ut sina piller från sin BLÅA mansburk och jag mina piller från min ROSA kvinnoburk och så stoppar vi helt sonika i våra piller i varandras burk. Så jag har mina kvinnorpiller i en blå mansburk och Martin har sina manspiller i en rosa kvinnoburk. Det ni!
Ja, själva kontentan av det här inlägget skulle i alla fall bli att NEJ, det blev inga bilder från mitt alldeles übergulliga hyllplansprojekt eftersom man inte kan ta fina stillebenbilder av inredning med en sleten kompaktkamera. Det blir skitfult och inget djup och inget ljus eller stämning alls. Det är därför (bland annat) som jag och Martin öppnat ett gemensamt sparkonto, så att vi kan köpa en systemkamera. (Det skulle min bror tänkt på innan han gav sin tioåriga dotter sin "gamla" systemkamera att hans lillasyster kanske hade kunnat tänka sig att KÖPA den för kanske fem- sextusen istället. Jaujau.)
Så sjuuuuukt störigt att man måste lägga in sådana här skiljelinjer mellan stycken eftersom inte enter-knappen verkar funka här på blogg.se och det därför blir helt omöjliga inlägg att läsa och bara ett gytter av ord. Men jag tycker inte det ser så snyggt utan med linjer istället för lust. Suck. Störigt - var ordet!
Telefonförsäljare...
Ibland kan jag roas av att mucka med telefonförsäljare. Jag menar, envisas de med att ringa kan jag ju i alla fall göra något roligt av det!
Såhär lät det innan idag:
Elbolaget: Vilket elbolag har du nu?
Jag: GodEl.
Elbolaget: Jaha, hos oss är miljövänlig el gratis!
Jag: Jaha, men miljövänlig el kostar bara 4 kronor för tre månader och dessutom så ger vi ju genom dom ju pengar till a good cause.
Elbolaget: Fast du vet väl att de bara skänker pengar när de går med vinst va?
Jag: Ja, fast ni är väl ENBART vinstdrivande va?
Elbolaget: Ja, men vi SÄGER i alla fall inte att vi ska skänka pengar!
Jag: Nähä, men det är väl bättre att försöka?
Elbolaget: Ja, fast nu skulle vi ju prata om att jag bara vill SÄNKA dina kostnader!
Jag: Nej, jag tror inte det behövs tack.
Jag: GodEl.
Elbolaget: Jaha, hos oss är miljövänlig el gratis!
Jag: Jaha, men miljövänlig el kostar bara 4 kronor för tre månader och dessutom så ger vi ju genom dom ju pengar till a good cause.
Elbolaget: Fast du vet väl att de bara skänker pengar när de går med vinst va?
Jag: Ja, fast ni är väl ENBART vinstdrivande va?
Elbolaget: Ja, men vi SÄGER i alla fall inte att vi ska skänka pengar!
Jag: Nähä, men det är väl bättre att försöka?
Elbolaget: Ja, fast nu skulle vi ju prata om att jag bara vill SÄNKA dina kostnader!
Jag: Nej, jag tror inte det behövs tack.
Sen ringde jag NIX och anmälde vårt nya hemnummer.
A walk down memory lane...
ES3B-04
Tors 19 maj 2005 12:19
Jag saknar allt så himla mycket.
Här har dom börjat gå på bal å den 25 börjar dom ta studenten å jag saknar den tiden så himla himla mycket! Det sista året på gymnasiet! Ettan är suddigt å tvåan var fyllt av slit. Men trean, Ååå, vad det var fint!
Jag saknar liksom klassrumsgrejerna, nationella proven, hur kan man sakna det liksom (”ok, när jag gör såhär så ska ni skratta!”)? Våra hetsiga diskussioner om tröjor å motiv å allt sånt saknar jag!
Fan också. :) Men folk som är äldre säger
att man kommer över det. Det ÄR ändå en svindlande känsla att veta att det
är en själv som bestämmer över sitt liv nu. Att man gör av det vad det
skall bli liksom?
Jag saknar när vi hade myskväll å picknick på skrea strand å Elin fick spel på alla getingarna som samlades runt oss å jag saknar Anders skratt och när vi badade den kvällen, jag å Anders å Kajsa å Catrin. Å jag saknar att Elin alltid alltid alltid kom för sent till lektionerna och att jag alltid fick köra mellan skolan å smedjan. Jag saknar att vi bytte ut sockret mot salt vid cornflaksen å jag saknar russinmaffian. Ååå, jag saknar mattatanten som gjorde broccoligratäng till bara mig å Elin å som när Elin ville ha sojakorv å hon gick in i köket å bad att få göra det å hon fick det, haha! Å alla jääävla rep till den där värdelösa slutproduktionen å som vi levde på smedjan, med cola å räkbaguette från falkis. Jag saknar det.
Å, jag saknar Anders skratt! Å jag saknar Fanny. Å jag saknar alla er å Rham som jag inte hört ifrån sen vi slutade, fan också! Jag saknar er alla så jävla mycket. jag måste framkalla korten från balen å studenten nu. Det måste jag! Jag saknar morgonen på studenten å hela dagen å hade jag kunnat uppleva det igen hade jag njutit dubbelt så mycket! Det lovar jag.
Usch. Jag saknar det, men jag måste ta farväl av det. Men antagligen kommer man aldrig att komma så många människor så nära igen, vi levde ändå ihop i tre år. Å allt blir så pretentiöst när man ses nu ”heeeej, hur mååååår du, va göööör du, blaha blaha”.
Enåff is enåff. Puss på er mina kära å tack för alla vackra minnen. Än är vi inte färdiga!
Här har dom börjat gå på bal å den 25 börjar dom ta studenten å jag saknar den tiden så himla himla mycket! Det sista året på gymnasiet! Ettan är suddigt å tvåan var fyllt av slit. Men trean, Ååå, vad det var fint!
Jag saknar liksom klassrumsgrejerna, nationella proven, hur kan man sakna det liksom (”ok, när jag gör såhär så ska ni skratta!”)? Våra hetsiga diskussioner om tröjor å motiv å allt sånt saknar jag!
Fan också. :) Men folk som är äldre säger
att man kommer över det. Det ÄR ändå en svindlande känsla att veta att det
är en själv som bestämmer över sitt liv nu. Att man gör av det vad det
skall bli liksom?
Jag saknar när vi hade myskväll å picknick på skrea strand å Elin fick spel på alla getingarna som samlades runt oss å jag saknar Anders skratt och när vi badade den kvällen, jag å Anders å Kajsa å Catrin. Å jag saknar att Elin alltid alltid alltid kom för sent till lektionerna och att jag alltid fick köra mellan skolan å smedjan. Jag saknar att vi bytte ut sockret mot salt vid cornflaksen å jag saknar russinmaffian. Ååå, jag saknar mattatanten som gjorde broccoligratäng till bara mig å Elin å som när Elin ville ha sojakorv å hon gick in i köket å bad att få göra det å hon fick det, haha! Å alla jääävla rep till den där värdelösa slutproduktionen å som vi levde på smedjan, med cola å räkbaguette från falkis. Jag saknar det.
Å, jag saknar Anders skratt! Å jag saknar Fanny. Å jag saknar alla er å Rham som jag inte hört ifrån sen vi slutade, fan också! Jag saknar er alla så jävla mycket. jag måste framkalla korten från balen å studenten nu. Det måste jag! Jag saknar morgonen på studenten å hela dagen å hade jag kunnat uppleva det igen hade jag njutit dubbelt så mycket! Det lovar jag.
Usch. Jag saknar det, men jag måste ta farväl av det. Men antagligen kommer man aldrig att komma så många människor så nära igen, vi levde ändå ihop i tre år. Å allt blir så pretentiöst när man ses nu ”heeeej, hur mååååår du, va göööör du, blaha blaha”.
Enåff is enåff. Puss på er mina kära å tack för alla vackra minnen. Än är vi inte färdiga!
Det här skrev jag för längelängesen på Lunarstorm. Loggade in där för att se om alla mina dagboksinlägg som jag skrev under fem år fanns kvar. Det gjorde de.
Tyttebärsyltetöj!
Töj.
Kleeeeeeeder!
Kläder alltså.
Jag lever i ett slags materiellt överflöd. Av två saker skulle man kunna säga: teakmöbler (just can´t get enough!) och kläder (just can´t get enough!). Det tredje överflödet jag lever i är icke materiellt utan sinnligt och kroppsligt: Kärlek. Mer om det en annan gång.
Tillbaka till kläder.
Efter mer(!) än ett halvår i Urban Outfitters och trots ett flertal garderobsrensningar är mina garderober fullkomligt överfyllda av kläder. Ta bara mina så kallade "myskläder" till exempel. Från att ha bestått av ett par rackarns fula ljusgråa fleecebrallor med målarfärg på och en ful gammal julspextröja från gymnasiet består den nu av färgordnade mysbyxor och en herrarns massa snygga och mindre snygga t-shirts och linnen som de allra flesta har kostat någonstans runt 300 dkk från början, varav INGA är något jag skulle visa mig in public i (mysbyxorna är haremsbyxor som är oooooo så trendigt i Köpenhamn men oooooo så jädrans white trash. Martin har rangordnat meningarna jag säger oftast när jag kommer från jobbet om kvällarna och de är 1: "Fyfan, vad mina fötter stinker!" och 2: "Fyfaaaan, vad haremsbyxor är ÖÖÖÖGLY!")
Anyways. Bland allt detta finns trettien miljarder andra ting som jag älskar och som är skiiiiitsnygga och som jag ibland har fått spara till för att ha råd att köpa. ÄNDÅ slutar det alltid med att jag har på mig ungefär samma kläder till jobb och ungeför samma kläder om jag går ut. Och ÄNDÅ har jag satt ungefär tio plagg på HOLD på jobbet till nästa gång jag får lön.
Pu ha.
Jag brukar ofta fundera på om jag verkligen blir lyckligare av att köpa alla de här kläderna, och svaret som återkommer är alltid: nej.
Men ändå. Jag känner mig som en mus som hamstrar (kan man ha två gnagare i samma mening?) alt. som en nyrik när jag köper alla dessa kläder inför fattigare tider. Tänk, när jag ska börja plugga igen kommer jag ju aldrig (i teorin) behöva köpa kläder igen. Och dessutom kan de ske som hände idag, att man öppnar garderoben och plötsligt finner en klänning som man hade glömt bort att man hade och aldrig har använt men som passar perfekt för en kall höstdag (läs: imorgon).
Det känns lite ytligt allt det här mitt bland klimathot och död och svält och det är ju inte det enda jag tänker på, såklart, men det tar (tyvärr) upp mycket av mitt liv och nu när jag blivit befordrad så lär det ju ta upp än mer.
Och jag ÄR en frånvarande vän och jag ÄR en frånvarande flickvän och jag ÄR en frånvarande dotter och syster och allt det där som jag är för allt och alla men min bittra sanning är den att jag vaknar, åker till jobbet. En och en halv timma dit, åtta timmar där, en och en halv timma hem, sen äta sen sova och så upp och så om igen. Aj äm sorry about dät men jag tänker skaffa lite pengar för en gångs skull så jag kan spendera hela min nästa sommar i kroatien och så jag kan göra världens bästa julkalender till min pojkvän och köpa vad jag vill till vem jag vill när jag vill. Så det så.
Nu ska jag sova.
Guuuud natt! (Det är alltså skånska och syftar inte till den gud ni kanske känner bäst.)
Ps. Jag överlevde flyget till Kroatien, men jag åkte bil hem! Vilket jag också överlevde.
Livet är röv och sen dör man, men tack ändå!
Tänkte jag ju en gång i min bittra ungdom att det skulle stå på min gravsten.
Nu är jag kär och lycklig och ska flyga till Kroatien imorgon förmiddag, men oj så flygrädd!
Jävlarns! Min fucking flygrädsla har hållit mig från att flyga i nio år. Jomen. Har hindrat mig från att besöka min bästa kompis på Irland och och och. Och nu har jag hittat The Man och ska åka till Kroatien för att kika på hans roots. Och hjälp vad jag panikar! Tänker att bara för att jag tänker att planet kommer krascha så kraschar det inte och bara för att jag tänker så så kommer det att krascha. Och den där biten i den där Alanis Morisette-låten ni vet:
Mr. Play It Safe was afraid to fly
He packed his suitcase and kissed his kids Goodbye
He waited his whole damn life to take that flight
And as the plane crashed down he thought
"Well isn´t this nice..."
And isn´t it ironic... Don´t you think?
Andas. Aaandas! Fyförihelvete.
Har redan lipat en gång i dödsångest och det lär väl komma imorrn igen.
Meeeeeeen.
Om vi dör ska vi säga puss-och-godnatt-dröm-vackert-jag-älskar-dig och hålla handen och det känns vackert och bra och.
Tja, om jag dör så älskar jag er alla som jag älskar och om jag inte dör återkommer jag med en redogörelse om resan!
Tack och adjö!
Puss mamma och pappa och pappa: STORT TILLYKKE MED FÖDSELSDAGEN PÅ FREDAG!
Fassinerande.
Ligger och lyssnar på Sommar i P1. Himla bra sysselsättning när man är sjuk mitt i hetaste sommaren. Det är Joe Labero som pratar. Han är väldigt, väldigt fassinerad av många saker. Han lyssnar på "storslagen" (sällsynt dålig) musik och jag tänker att han verkar vara en mycket imbecill och högfärdig människa.
Snart måste jag orka ta mig till duschen innan M kommer. Jag har legat och febersvettats i två dagar utan att orka ta mig dit så nu är det väl dags. Jag vill inte avslöja misären helt för min kärlek. Man får göra sig så fin som man kan med feber i 25-gradig värme.
Jag var sjuk förra sommaren också. Men då var jag ledig. Nu är jag mest arg på mitt jobb. Sitter och studerar schemat fram och tillbaka. Granskar och undrar hur i helvete någon har kunnat skriva ihop ett så dåligt och orättvist schema. Tänker att den här sjukan är min hämnd. Som det känns nu kommer jag inte gå till jobbet varken imorgon eller dagen efter det heller. Ingen vidare hämnd dock med tanke på att jag inte precis utnyttjar det fina vädret. Ligger mest och tycker synd om mig själv. Försöker tänka att det är semester och oj vad härligt det är att bara ligga inne och läsa en bok! Det funkar faktiskt.
Till alla er som vill veta hur jag har det.
Är hemma och sjuk igen. Alla som känner mig utbrister i ett "Är du sjuk igen?!" och "Du är den sjukaste människan jag känner!" Kanske har jag svag hälsa. Kanske överdriver jag ofta. Jag tycker ju om att överdriva.
Den här gången måste det erkännas att jag badade lite extra igår trots att jag redan var förkyld. Jag ville bli sjuk. Ville inte gå till jobbet. Jag fick som jag ville och blev rejält snuvig med tillhörande halsont och ömma leder. Konstaterade att jag hellre är hemma och mår såhär än att gå till jobbet.
Jag är oändligt trött på att jobba nu. Har ringt CSN för att höra mig för om studielån och googlar utbildningar hej vilt. Har kommit på vad jag vill läsa men måste vänta ett år för att kunna tjäna ihop pengar till den planerade USA-resan nästa sommar. Jag tjänar jättejättebra med pengar på mitt jobb. Det är typ det enda som är bra med det just nu.
Jag har träffat en man som heter Martin. Han är fullkomligt fantastisk och vi ska gifta oss och skaffa tre barn som ska heta Charlie, Sigge och Ellioth. Det är inte tre pojkar. Charlie är ett flicknamn. I andranamn ska de heta Miro och Anna och Vråland och Vrolf bland annat.
Martin är 29 år och pluggar till svensk- och engelsklärare. Han är halvkroat och helsvenne och den vackraste skapelsen jag någonsin skådat. Han får mig att skratta också och vi tramsar som ett par tonåringar och löser korsord tillsammans som ett par gamla pensionärer. Det är fint. Allt med Martin och mig är fint.
Sommaren, som verkar bli den finaste på år, försvinner bakom ett moln av ångest för jobbet. Jobbet tar för mycket energi och tid och jag är trött på att det hela tiden handlar om att överleva, om att stå ut, bara lite till så kommer allt bli bra. Jobbet är en energitjuv som suger ut det som är bra med mig. Kvar blir en hungrig, trött och asocial varelse som jag inte känner igen. Martin får det lilla som finns kvar av mig när jag kommer hem på kvällarna. Jag orkar inte med att varken städa, diska eller laga mat. Jag kommer hela tiden fram till samma slutsats; jag måste börja plugga igen. Det är det jag trivs med och har alltid varit. Jag undrar hur det ska bli i framtiden när man är färdigpluggad och tvingas att skaffa sig ett jobb att vara på, att leva med.
Jag har köpt ett nytt ritblock och en ny penna. Samma penna som Martin Kellerman tecknar Rocky med tydligen. Jag har inte ritat på ett år känns det som. Har varken haft papper eller pennor som tillmötesgått mina krav. Har inte haft någon tid eller lust heller för den delen. Nu ligger de där i påsen och lockar mig, men jag kan inte rita när jag är sjuk. Linjerna blir så skakiga då och mina prestationskrav är för höga, trots att det bara är jag som ställer dom, och oftast bara jag som får se teckningarna ändå. Men ingen annans krav på mig är högre än mina egna. Jag är nöjd med det. Nöjer mig aldrig med att inte vara bäst.
Reklam.
Häromdagen tänkte jag på vad jag hade fått svara om nån såndär sjaskig gratistidning hade kommit fram och tagit ett sånt där kort på mig och frågat vad jag hade på mig och vart kläderna kom ifrån, då hade jag fått svara så här:
BH och trosa, Urban Outfitters, 200 DKK
Strumpbyxor, Urban Outfitters, 180 DKK
Skor, Urban Outfitters, 150 DKK
Linne, Urban Outfitters, 315 DKK
Klänning, Urban Outfitters, 400 DKK
Tröja, Urban Outfitters, 310 DKK
Jacka, Urban Outfitters, 870 DKK
Sjal, Urban Outfitters, 280 DKK
Vantar, Urban Outfitters, 150 DKK
Jodå, det går fort att transormeras till en riktig Urbanite.
För övrigt tror jag att jag blivit sådär besviken igen. Typiskt.
Men det är inget som inte kläder och öl kan bota. (Vilket har satt mig i ekonomisk knipa redan den 2 april.)
Nu ska jag sova, för imorrn ska jag upp 05.20 igen. Tjoho! Sen ska jag och Stella a.k.a. 214 foxes promenera till centralen 06.30. Tjoho!
BH och trosa, Urban Outfitters, 200 DKK
Strumpbyxor, Urban Outfitters, 180 DKK
Skor, Urban Outfitters, 150 DKK
Linne, Urban Outfitters, 315 DKK
Klänning, Urban Outfitters, 400 DKK
Tröja, Urban Outfitters, 310 DKK
Jacka, Urban Outfitters, 870 DKK
Sjal, Urban Outfitters, 280 DKK
Vantar, Urban Outfitters, 150 DKK
Jodå, det går fort att transormeras till en riktig Urbanite.
För övrigt tror jag att jag blivit sådär besviken igen. Typiskt.
Men det är inget som inte kläder och öl kan bota. (Vilket har satt mig i ekonomisk knipa redan den 2 april.)
Nu ska jag sova, för imorrn ska jag upp 05.20 igen. Tjoho! Sen ska jag och Stella a.k.a. 214 foxes promenera till centralen 06.30. Tjoho!
Linnea is the shit.
Jag har precis suttit och lekt låtsaspsykolog med A nu i några timmar. Hon hade inte fått ett sommarjobb på grund av att hon var för sprudlande och yvig och tja, sådär alldeles alldeles underbar som ju lilla A är. Detta var hon mycket nedslagen över.
Hon berättade vidare att på utbildningen hon går på finns det människor som anser att yviga och glada människor kanske inte borde ha det där fina yrket som den där fina utbildningen leder till för hur skall dom kunna förstå människor som inte mår bra? Lilla A kände att det kanske var ett problem att hon var för glad.
Då blev jag förbannad.
Lilla A och jag är nämligen mycket, mycket lika varandra. Det var det som gjorde att hon blev min bästa vän redan den där första gången vi träffades. Vi är båda högljudda, pratar för mycket (den definitionen är andras, självklart pratar vi båda bara precis så mycket som är nödvändigt) och tar ganska mycket, eller extremt mycket om man så vill, plats. Vi är utåtriktade, roliga, tramsiga, smarta och snygga och vi skäms inte för att visa det.
Den största skillnaden mellan oss är dock att medan hon har ett behov av att känna att alla människor måste tycka om henne, har jag alltid alltid varit medveten om att jag är en sådan människa som man antingen älskar eller hatar och jag har aldrig någonsin haft något till övers för de som sällar sig till de senare.
Vi pratade mycket om att anledningen till att hon inte fick jobbet troligtvis var att en av de kommande arbetskamraterna inte tyckte om henne. Det hade hon haft en känsla av redan där och då, men hon kände att verksamhetschefen hade varit minst lika röjig och göttig som henne själv och det var det som gjorde det hela så märkligt. När jag började på mitt jobb kände jag att det fanns en person som inte klarade av hur jag var. Och jag tror att dessa två personer kan vara likadana människor, det vill säga sådana som inte klarar av att det kommer in en ny glad person med nya friska andetag och som bara är röjig och göttig. Bitterfittor helt enkelt.
Fuck them.
Jag vet om att jag är bra. Jag kanske har oförskämt gott självförtroende ibland, men i ärlighetens namn? Vem fan ska tycka om en om man inte gör det själv?
Jag berättade för lilla A att det en gång var en som frågade vem hon var och sa "aha, är det hon som pratar så högt?!" När jag sa det till henne såg hon genast sådär nedslagen ut igen, medan jag hade menat det som en komplimang. Där var ännu en skillnad mellan oss. Därför att jag har förmågan att omvandla saker som folk säger till mig om mig till komplimanger. Jag får hela tiden höra att jag pratar mycket och oavbrutet. Det är verkligen inte så som jag sett mig själv, förrän alla började påpeka det. Jag pratar ju bara när jag behöver eller vill. Egentligen. "Du är sjuk i huvudet" får jag också höra ganska ofta. Fan vad gött! Tänker jag då. Jag hade absolut velat umgås med en sådan som jag, men jag kan absolut förstå dom som inte vill det, och dom behöver heller inte jag. En av mina chefer sa en gång till mig "Du har inte tänkt på att dina vänner kanske skäms lite över dig?" Vadå, om de skäms över mig behöver de ju inte umgås med mig? "Jamen, jag menar, när du står på den där pallen och kacklar som en höna så det hörs över hela butiken till exempel, att du kanske gör bort dom?" Det hade jag verkligen inte tänkt på. Att jag kanske gör bort någon annan genom att vara så som jag är (i det här fallet en höna på en pall, en annan gång genom att åldansa sig uppför trappan till tonerna av Nothing Compares, en tredje gång genom att på det mest sinnesjuka, och högst olämpligt publiceringsmässigt, sättet få precis vad jag vill, osv osv) Jag tycker ju bara att jag är rolig. Om inte annat så har jag det roligt i alla fall. Hellre det.
Folk får tycka om mig om dom vill och gör dom inte det så skiter jag i dom. Jag skiter i rätt mycket folk ändå som jag tycker är ointressanta, jag har en ganska hård urvalsprocess umgängesmässigt.
Så jag sa det till lilla A i alla fall. Att om hon ändrar på sig för att någon eller något tycker så, så måste jag dels döda den eller det, och dels så vill jag inte vara kompis med henne längre.
Då sa hon att det var därför som hon älskar mig så mycket, för att jag har den raka synen på saker och ting och framför allt på mig själv. Hård och obeveklig i fråga om mig själv. Take it or leave it.
Och så sa hon att det faktumet att jag inte har några negativa sidor bara var bisaker.
Där ser ni.
Kanske inte direkt ödmjuk, men varför skall man vara det om det innebär att man måste kompromissa i fråga om sig själv?
Hon berättade vidare att på utbildningen hon går på finns det människor som anser att yviga och glada människor kanske inte borde ha det där fina yrket som den där fina utbildningen leder till för hur skall dom kunna förstå människor som inte mår bra? Lilla A kände att det kanske var ett problem att hon var för glad.
Då blev jag förbannad.
Lilla A och jag är nämligen mycket, mycket lika varandra. Det var det som gjorde att hon blev min bästa vän redan den där första gången vi träffades. Vi är båda högljudda, pratar för mycket (den definitionen är andras, självklart pratar vi båda bara precis så mycket som är nödvändigt) och tar ganska mycket, eller extremt mycket om man så vill, plats. Vi är utåtriktade, roliga, tramsiga, smarta och snygga och vi skäms inte för att visa det.
Den största skillnaden mellan oss är dock att medan hon har ett behov av att känna att alla människor måste tycka om henne, har jag alltid alltid varit medveten om att jag är en sådan människa som man antingen älskar eller hatar och jag har aldrig någonsin haft något till övers för de som sällar sig till de senare.
Vi pratade mycket om att anledningen till att hon inte fick jobbet troligtvis var att en av de kommande arbetskamraterna inte tyckte om henne. Det hade hon haft en känsla av redan där och då, men hon kände att verksamhetschefen hade varit minst lika röjig och göttig som henne själv och det var det som gjorde det hela så märkligt. När jag började på mitt jobb kände jag att det fanns en person som inte klarade av hur jag var. Och jag tror att dessa två personer kan vara likadana människor, det vill säga sådana som inte klarar av att det kommer in en ny glad person med nya friska andetag och som bara är röjig och göttig. Bitterfittor helt enkelt.
Fuck them.
Jag vet om att jag är bra. Jag kanske har oförskämt gott självförtroende ibland, men i ärlighetens namn? Vem fan ska tycka om en om man inte gör det själv?
Jag berättade för lilla A att det en gång var en som frågade vem hon var och sa "aha, är det hon som pratar så högt?!" När jag sa det till henne såg hon genast sådär nedslagen ut igen, medan jag hade menat det som en komplimang. Där var ännu en skillnad mellan oss. Därför att jag har förmågan att omvandla saker som folk säger till mig om mig till komplimanger. Jag får hela tiden höra att jag pratar mycket och oavbrutet. Det är verkligen inte så som jag sett mig själv, förrän alla började påpeka det. Jag pratar ju bara när jag behöver eller vill. Egentligen. "Du är sjuk i huvudet" får jag också höra ganska ofta. Fan vad gött! Tänker jag då. Jag hade absolut velat umgås med en sådan som jag, men jag kan absolut förstå dom som inte vill det, och dom behöver heller inte jag. En av mina chefer sa en gång till mig "Du har inte tänkt på att dina vänner kanske skäms lite över dig?" Vadå, om de skäms över mig behöver de ju inte umgås med mig? "Jamen, jag menar, när du står på den där pallen och kacklar som en höna så det hörs över hela butiken till exempel, att du kanske gör bort dom?" Det hade jag verkligen inte tänkt på. Att jag kanske gör bort någon annan genom att vara så som jag är (i det här fallet en höna på en pall, en annan gång genom att åldansa sig uppför trappan till tonerna av Nothing Compares, en tredje gång genom att på det mest sinnesjuka, och högst olämpligt publiceringsmässigt, sättet få precis vad jag vill, osv osv) Jag tycker ju bara att jag är rolig. Om inte annat så har jag det roligt i alla fall. Hellre det.
Folk får tycka om mig om dom vill och gör dom inte det så skiter jag i dom. Jag skiter i rätt mycket folk ändå som jag tycker är ointressanta, jag har en ganska hård urvalsprocess umgängesmässigt.
Så jag sa det till lilla A i alla fall. Att om hon ändrar på sig för att någon eller något tycker så, så måste jag dels döda den eller det, och dels så vill jag inte vara kompis med henne längre.
Då sa hon att det var därför som hon älskar mig så mycket, för att jag har den raka synen på saker och ting och framför allt på mig själv. Hård och obeveklig i fråga om mig själv. Take it or leave it.
Och så sa hon att det faktumet att jag inte har några negativa sidor bara var bisaker.
Där ser ni.
Kanske inte direkt ödmjuk, men varför skall man vara det om det innebär att man måste kompromissa i fråga om sig själv?
Schhuuuuuuuk.
Sedärja. Då var man sjuk igen. I och med sjukdomen kom det sjukt dåliga samvetet.
När jag ringde till jobbet imorse lät det: "Åååh nej! Inte du också?!" För tydligen har jag, eller min chef, eller någon av de andra som också är sjuka smittat alla andra också.
Det är hur mycket som helst att göra på jobbet these days och det är roliga grejer som jag har fått ta ansvar för och som jag, följaktligen, inte kan göra hemifrån. Så. Jävla. Pissigt.
Men. Hade jag fått de där 500 ynka kronorna mer i månaden för det där lilla extra ansvaret kanske jag hade pallat släpa mig dit en stund i alla fall. Tveksamt, men ändå. Jag kanske hade pallat vara kvar hela dagen i går i alla fall. Tveksamt även det, men jag har ju min arbetsmoral och den innebär att jag inte gör hur mycket som helst arbete gratis och om jag får lite mer för det kan jag offra lite mer av mig själv i gengäld.
Fuck that.
Men sanningen att säga är att jag trivs så jäkla bra på mitt jobb, och jag är hellre där än sitter hemma och möglar framför datorn/teven/tidningen.
Idag är det Våffeldagen/Fannys födelsedag. Därför har jag lovat Lina våfflor till lunch. Men först måste jag ta mig till affären och det vet jag slet ikke om jag orkar. Jag orkar definitivt inte ta mig ända bort till Lorensborg för att käka tårta med Fanny sen i alla fall. Synd, men sant. Lorensborg is miles away.
Snart ska Peter slytta till Malmö också, hur ball är inte det?! Men han ska bo i Kroksbäck. Kroksbäck liksom?! Det vet jag inte ens vart det ligger, men jag rör mig som sagt helst inte bortanför 214:s gränser och Kroksbäck verkar helt för långt bort för att ta sig. "Men det är inget avstånd som hindrar häng!" tyckte Peter. Det är ju bra att han vet vart jag och min balkong bor i alla fall för då kan han ta sig hit. Man får skylla sig själv lite om man flyttar till Malmö utan att flytta till Möllan.
Han har även bjudit in till premiären av han(?) och hans brorsas film Hälsningar från skogen i Lund på fredag. Det hade varit fett att gå på den. Ännu en skildring av livet hemma i balland. Härligt.
När jag ringde till jobbet imorse lät det: "Åååh nej! Inte du också?!" För tydligen har jag, eller min chef, eller någon av de andra som också är sjuka smittat alla andra också.
Det är hur mycket som helst att göra på jobbet these days och det är roliga grejer som jag har fått ta ansvar för och som jag, följaktligen, inte kan göra hemifrån. Så. Jävla. Pissigt.
Men. Hade jag fått de där 500 ynka kronorna mer i månaden för det där lilla extra ansvaret kanske jag hade pallat släpa mig dit en stund i alla fall. Tveksamt, men ändå. Jag kanske hade pallat vara kvar hela dagen i går i alla fall. Tveksamt även det, men jag har ju min arbetsmoral och den innebär att jag inte gör hur mycket som helst arbete gratis och om jag får lite mer för det kan jag offra lite mer av mig själv i gengäld.
Fuck that.
Men sanningen att säga är att jag trivs så jäkla bra på mitt jobb, och jag är hellre där än sitter hemma och möglar framför datorn/teven/tidningen.
Idag är det Våffeldagen/Fannys födelsedag. Därför har jag lovat Lina våfflor till lunch. Men först måste jag ta mig till affären och det vet jag slet ikke om jag orkar. Jag orkar definitivt inte ta mig ända bort till Lorensborg för att käka tårta med Fanny sen i alla fall. Synd, men sant. Lorensborg is miles away.
Snart ska Peter slytta till Malmö också, hur ball är inte det?! Men han ska bo i Kroksbäck. Kroksbäck liksom?! Det vet jag inte ens vart det ligger, men jag rör mig som sagt helst inte bortanför 214:s gränser och Kroksbäck verkar helt för långt bort för att ta sig. "Men det är inget avstånd som hindrar häng!" tyckte Peter. Det är ju bra att han vet vart jag och min balkong bor i alla fall för då kan han ta sig hit. Man får skylla sig själv lite om man flyttar till Malmö utan att flytta till Möllan.
Han har även bjudit in till premiären av han(?) och hans brorsas film Hälsningar från skogen i Lund på fredag. Det hade varit fett att gå på den. Ännu en skildring av livet hemma i balland. Härligt.
Requested.
Hej mamma och pappa.
Jag mår bra.
Livet leker.
Nej, jag skriver inte här så mycket längre för jag har inte så mycket att skriva om. Eller, jag har jättemycket att skriva om och det händer grejer hela tiden, men dom rör väl egentligen ingen annan än mig. Och dom det rör. Som rörmokaren skulle sagt. Heeeee. Heeee.
Och orkar man inte skriva om annat kan man skriva om gamla spöken som verkade röra alla och inte bara mig. Och så kan man skylla ifrån sig lite. Det är ju gött.
Det här var "våran" låt. Eller ja, "våran" låt var det nog inte (det var ju Harvest Moon med Neil Young) men det här var den låten vi alltid sjöng tillsammans. Ironiskt nog:
after all I've done
you just didn't think much of me
I got your note 'bout the sun
I'll try to get out more often
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
and I know it's your right
to think what you will about me
I connect with the night
I've never tried to ignore it
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
ah...
but I was just a - long for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild
wild
(Göttig video är det också. Som jag. Göttig.)
Här är en annan bra låt på temat:
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
That you never saw the signs
That you never lost your grip
Oh, come on now
That's such a childish claim
Now I wear the brand of traitor
Don't it seem a bit absurd
When it's clear I was so obviously framed
When it's clear I was so obviously framed
Now you act so surprised
To hear what you already know
And all you really had to do was ask
I'd have told you straight away
All those lies were truth
And all that was false was fact
Now you hold me close and hard
But I was like a statue at most
Refusing to acknowledge you'd been hurt
Now you're clawing at my throat
And you're crying all is lost
But your tears they felt so hot upon my shirt
But your tears they felt so hot upon my shirt
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
Was it you who told me once
Now looking back it seems so real
That all our mistakes are merely grist for the mill
So why is it now after I had my fill
That you steal from me the sorrow that I've earned
Shall we call this a lesson learned?
Shall we call this a lesson learned?
(Den här videon var ju verkligen inte göttig. Tur att jag är det då.)
Nej hörrni. Nu ska jag sova för jag ska upp tideligt imorgen og arbejde.
HOLD DA UP!
Jag mår bra.
Livet leker.
Nej, jag skriver inte här så mycket längre för jag har inte så mycket att skriva om. Eller, jag har jättemycket att skriva om och det händer grejer hela tiden, men dom rör väl egentligen ingen annan än mig. Och dom det rör. Som rörmokaren skulle sagt. Heeeee. Heeee.
Och orkar man inte skriva om annat kan man skriva om gamla spöken som verkade röra alla och inte bara mig. Och så kan man skylla ifrån sig lite. Det är ju gött.
Det här var "våran" låt. Eller ja, "våran" låt var det nog inte (det var ju Harvest Moon med Neil Young) men det här var den låten vi alltid sjöng tillsammans. Ironiskt nog:
after all I've done
you just didn't think much of me
I got your note 'bout the sun
I'll try to get out more often
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
and I know it's your right
to think what you will about me
I connect with the night
I've never tried to ignore it
but I was just along for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild wild
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
I tried with calling out your name
but your night is two weeks away, hey hey hey
ah...
but I was just a - long for the ride
I tried to keep my hands inside
but you fed my curious side
leaving me out in the wild
wild
(Göttig video är det också. Som jag. Göttig.)
Här är en annan bra låt på temat:
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
That you never saw the signs
That you never lost your grip
Oh, come on now
That's such a childish claim
Now I wear the brand of traitor
Don't it seem a bit absurd
When it's clear I was so obviously framed
When it's clear I was so obviously framed
Now you act so surprised
To hear what you already know
And all you really had to do was ask
I'd have told you straight away
All those lies were truth
And all that was false was fact
Now you hold me close and hard
But I was like a statue at most
Refusing to acknowledge you'd been hurt
Now you're clawing at my throat
And you're crying all is lost
But your tears they felt so hot upon my shirt
But your tears they felt so hot upon my shirt
Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her
You always said I was an actor, baby
Guess in truth you thought me just amateur
Was it you who told me once
Now looking back it seems so real
That all our mistakes are merely grist for the mill
So why is it now after I had my fill
That you steal from me the sorrow that I've earned
Shall we call this a lesson learned?
Shall we call this a lesson learned?
(Den här videon var ju verkligen inte göttig. Tur att jag är det då.)
Nej hörrni. Nu ska jag sova för jag ska upp tideligt imorgen og arbejde.
HOLD DA UP!
Ledig lördag.
Just nu sitter jag och dricker kaffe med Kahlua och Cointreu och njuter av en helt renstädad lägenhet.
Det var underbart att vakna upp ledig och obakis en lördag och bara städa och känna sig nyttig och klockan är bara halv fyra och nu... Ja, nu är det väl bara att njuta.
Jag har inget direkt viktigt att skriva här nuförtiden känner jag. Den mesta av min tid spenderas på jobbet där jag trivs som fisken i vattnet eller handen i handsken eller... Ja, ni fattar.
Tja... Det var väl det.
Det var underbart att vakna upp ledig och obakis en lördag och bara städa och känna sig nyttig och klockan är bara halv fyra och nu... Ja, nu är det väl bara att njuta.
Jag har inget direkt viktigt att skriva här nuförtiden känner jag. Den mesta av min tid spenderas på jobbet där jag trivs som fisken i vattnet eller handen i handsken eller... Ja, ni fattar.
Tja... Det var väl det.
Före, under och efter UO.
När jag skulle hoppa på tåget igår kom det fram en kvinna som tog mig på axeln och utbrast "Vad fin du är!" och så gick hon. Det var en riktigt fin början på dagen.
Idag var Vackre Mannen inne igen. Jag har bestämt mig för att jag måste fråga honom om han vill gifta sig med mig. Det är det enda rätta.
Ikväll har jag och Lina käkat klimpsoppa och pappas hembakta bröd och efter det tryckte jag i mig en Marabou chokladkaka med mintkrokant och till sällskap med det var det en dokumentär om fetma. Då kände jag mig... Smal.
Gudars.
Jag är alldeles för trött för att skriva roligt, fyndigt eller djupt här idag märker jag.
Är alldeles yr i huvudet så det är nog bäst att jag går och lägger mig.
Zzz...
Idag var Vackre Mannen inne igen. Jag har bestämt mig för att jag måste fråga honom om han vill gifta sig med mig. Det är det enda rätta.
Ikväll har jag och Lina käkat klimpsoppa och pappas hembakta bröd och efter det tryckte jag i mig en Marabou chokladkaka med mintkrokant och till sällskap med det var det en dokumentär om fetma. Då kände jag mig... Smal.
Gudars.
Jag är alldeles för trött för att skriva roligt, fyndigt eller djupt här idag märker jag.
Är alldeles yr i huvudet så det är nog bäst att jag går och lägger mig.
Zzz...
Det snurrar i min skalle.
Att vara hemma ger, förutom möjlighet att äta upp sig en sisådär fem-tio kilo, en hel massa tid att tänka. Tid som överhuvudtaget inte finns i arbetets och det konstanta umgängets Malmö. Den två och en halv timma längre tågresan än normalt hem var starten på inte bara normal irritation gentemot sina medresenärer, utan även den regelbundet återkomna tankekedjan på livet och existensen och tja, existensens fortplantning. Det. Vill. Säga.
Kärlek.
Och gång på gång så fort jag får tillfälle att tänka och anklaga mig själv mitt i allt tvivel på om jag kommer bli kär igen eller om jag överhuvudtaget kan bli kär igen, så självplågar jag mig själv genom att undra vad som hade hänt om jag inte hade gått den där gången. Om saker och ting hade varit annorlunda och jag hade varit kär och lycklig by now och antagligen hade jag varit det om jag bara inte hade gjort så. Resonerat så. Varit skraj just då. Och flyktig. Tack och hej på dig och dig jag går till en annan en, en enkel en, en som jag för övrigt måste låtsas som jag inte ser varenda morgon på tåget nuförtiden, det är som om vi följs åt och har en ömsesidig överenskommelse om att vi båda låtsas som om vi inte ser varandra, himla praktiskt, men det är ju jobbigt att prata om vädret och influensan hur mycket som helst och den sociala inspirationen tar ju slut. Men det gjorde den inte med honom. Ända till jag märkte att jag blev alldeles pirrig och nervös och tyst och jag är ju aldrig tyst och det är väl så man märker att man kanske är kär, när man får prestationsångest av att vara i någons närhet för man vill visa att man ä roligast och snyggast och bäst och allt man försöker sig på blir bara fel, fel, fel. Fast i rättvisans namn, är det inte så att man märker att det är på riktigt när man slipper vara nervös? När allt bara faller sig naturligt och man känner sig bäst i världen och älskad och upphöjd utan att anstränga sig? Men jag har träffat män som gjort att jag har känt mig älskad och upphöjd utan att jag har varit kär. Utan att jag haft förmågan att bli förälskad eller kär eller blown away och därför. Just därför är det så himla lätt att falla tillbaka på att om. Om. OM jag inte hade gått då så hade allt sett annorunda ut och jag hade troligen varit kär och lycklig och älskad och upphöjd nu.
Så.
Så tänker man när man tvivlar på om man någonsin kommer att bli kär igen.
(Men till min tröst är han säkert bara en dryg och jobbig jävel. Han visade ju bråkiga tendenser där en gång. Jag hatar bråkiga människor.)
Andra tankar och händelser som snurrar i min skalle:
1. Dennis Lyxzén och Amanda Jenssen?! Vad hände med mig?! Jag då?! TA MIIIG! Jävlarns snyggt par, får man ju ändå ge dom.
2. Hallands Nyheter listar alla ställen i Carl-Johan Vallgrens böcker som tar upp Falkenberg. Så. Himla. Falkenbergskt.
3. Polisen i Malmö. Det gör mig så arg. Det gör mig så arg och irrationell att jag bara vill svära och jag mister all min förmåga att tänka och resonera vuxet. Jag kan bara svära. Era jävla idioter. Vilka jävla as ni är. Stryk skulle ni ha. Kastreras. Fy fan. Fy fan för er och eran vidriga jävla yrkeskår som aldrig gör något bra.
Vecka 4.
Måndag:
Jag och Matilda bestämmer oss för att ta tag i våra arbetslösa och patetiska liv och skriver ut ett gäng CV:n som vi kan lämna in i diverse butiker i Köpenhamn nästa dag. Under tiden väntar Anna besked från Det Stora Universitetet om hon kommit in på Psykolog-programmet. Precis när vi började ge upp ringde dom. Hon kom in! Vi firade detta med skumpa och rö´tjut i Annorh och Matildurhs nya lya på Möllan. Sex-till-nio-måndagsfylla. Det va la gött enna.
Tisdag:
Jag och Matilda missar tio-tåget till Köpenhamn, men tar nästa. Lämnar in CV i diverse butiker. En har satt upp lapp om att personal sökes. Det känns lönlöst så vi åker hem till Malmö igen för att shoppa upp lite pengar som vi inte har.
Onsdag:
Jag börjar dagen med att höra av mig till Matilda och ställa in svenskt jobbsökande. Tycker att jag behöver sova. Får i alla fall tummen ur och ringer Urban Outfitters för att kolla om mitt CV kommit i rätta händer. UO är egentligen den enda butiken jag bryr mig om. De hör av sig om de behöver personal. Efter tre minuter har de kollat mitt CV och ringer upp och bokar tid för intervju. Jag går till möte på arbetsförmedlingen och är glad och hoppfull.
Torsdag:
Intervju klockan tio. Får veta att jag får jobbet på plats. Har huvudvärk resten av dagen. Firar med lite skumpa på kvällen.
Fredag:
Börjar jobba på Urban Outfitters. Det är najs.
Lördag:
Jobbar. Blir tröttfull. Går på KB.
Söndag:
Går på stan. Bjuder Johan på söndagsmiddag. Går och lägger mig klockan tio och somnar(!) och sover hela natten(!) på grund av att jag skall gå upp klockan 05.45 dagen därpå (läs: idag), men tycker att det borde vara dödsstraff på att behöva gå upp så tidigt. Fast tycker ändå det är skönt att jobba tidigt och komma hem relativt tidigt.
Jag och Matilda bestämmer oss för att ta tag i våra arbetslösa och patetiska liv och skriver ut ett gäng CV:n som vi kan lämna in i diverse butiker i Köpenhamn nästa dag. Under tiden väntar Anna besked från Det Stora Universitetet om hon kommit in på Psykolog-programmet. Precis när vi började ge upp ringde dom. Hon kom in! Vi firade detta med skumpa och rö´tjut i Annorh och Matildurhs nya lya på Möllan. Sex-till-nio-måndagsfylla. Det va la gött enna.
Tisdag:
Jag och Matilda missar tio-tåget till Köpenhamn, men tar nästa. Lämnar in CV i diverse butiker. En har satt upp lapp om att personal sökes. Det känns lönlöst så vi åker hem till Malmö igen för att shoppa upp lite pengar som vi inte har.
Onsdag:
Jag börjar dagen med att höra av mig till Matilda och ställa in svenskt jobbsökande. Tycker att jag behöver sova. Får i alla fall tummen ur och ringer Urban Outfitters för att kolla om mitt CV kommit i rätta händer. UO är egentligen den enda butiken jag bryr mig om. De hör av sig om de behöver personal. Efter tre minuter har de kollat mitt CV och ringer upp och bokar tid för intervju. Jag går till möte på arbetsförmedlingen och är glad och hoppfull.
Torsdag:
Intervju klockan tio. Får veta att jag får jobbet på plats. Har huvudvärk resten av dagen. Firar med lite skumpa på kvällen.
Fredag:
Börjar jobba på Urban Outfitters. Det är najs.
Lördag:
Jobbar. Blir tröttfull. Går på KB.
Söndag:
Går på stan. Bjuder Johan på söndagsmiddag. Går och lägger mig klockan tio och somnar(!) och sover hela natten(!) på grund av att jag skall gå upp klockan 05.45 dagen därpå (läs: idag), men tycker att det borde vara dödsstraff på att behöva gå upp så tidigt. Fast tycker ändå det är skönt att jobba tidigt och komma hem relativt tidigt.
Nej.
Jag sitter fast här. Jag kan inte göra någonting åt min situation därför att jag sitter fast. Inge plugg, inge jobb, inge resa, inge flytta, inge ingenting och jag har kommit på vems fel det är!
Det är lägenhetens fel!
Det är inte lätt att vara bostadslös i bostadsdjungeln men det är tamehtusan inte det lättaste att inneha ett förstahandskontrakt heller I tell ya!
Här sitter jag inne med förstahandskontrakt på värsta lyan mitt på Möllan. Trea med balle i söderläge och sviiindyr är den och asnajs men vaffaaaaan! Jag kan ju inte göra ett skit!
Man måste ha inneboende och inneboenden måste vara nöjd med en (och jag är ganska krävande, eller det är inte så att jag kräver så mycket, det är mer att det krävs ganska mycket av den som bor med mig, för att orka liksom...) och acceptera att man har fest och efterfest och helst inte lagar mat och är ganska sur (men rolig) och så måste man passa på sitt förstahandskontrakt och som sagt måste man betala en heeeelt oskälig hyra trots att alla andra på Möllan har typ lika stora treor men betalar minst 2000 kronor mindre i månaden.
(Hata hata Heimstaden!)
Som hämnd får man måla väggarna rosa och turkosa och gröna och sätta guldpapper på de bajsbruna kakelplattorna i badrummet och låta katterna klösa bort strukturtapeterna precis hur mycket dom vill!
Ha haaa!
Alla andra som bara är inneboende får ju bostad hur det än går förr eller senare så kan dom glida runt på sina pappkartonger bäst dom vill och dra till Norge när dom känner för det men jag, jag måste se till att pengarna rullar in.
Jag misstänker att min nuvarande inneboende tänker dra till la Fbg när sommaren nalkas och inte vilja betala hyra och hoppas på att få komma tillbaka till hösten men NEJ! Det kan hon fetglömma sörru, för jag tänker inte låta mig luras och jag tänker abso-fucking-lutely inte betala 7200 kronor i månaden ensam i tre månader om du trodde det!
Nejråsåatte.
Det gjorde mig lite upprörd att komma på att allt är lägenhetens fel. Det är inte lätt att bli besviken på någon man älskar och håller så högt.
För övrigt tror jag att jag håller på att bli knäpp av att vara sjuk. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Det gör fem dagar. Fem dagar och den enda jag träffat är Lina.
Idag har jag lagat mat.
Det säger allt...
Det är lägenhetens fel!
Det är inte lätt att vara bostadslös i bostadsdjungeln men det är tamehtusan inte det lättaste att inneha ett förstahandskontrakt heller I tell ya!
Här sitter jag inne med förstahandskontrakt på värsta lyan mitt på Möllan. Trea med balle i söderläge och sviiindyr är den och asnajs men vaffaaaaan! Jag kan ju inte göra ett skit!
Man måste ha inneboende och inneboenden måste vara nöjd med en (och jag är ganska krävande, eller det är inte så att jag kräver så mycket, det är mer att det krävs ganska mycket av den som bor med mig, för att orka liksom...) och acceptera att man har fest och efterfest och helst inte lagar mat och är ganska sur (men rolig) och så måste man passa på sitt förstahandskontrakt och som sagt måste man betala en heeeelt oskälig hyra trots att alla andra på Möllan har typ lika stora treor men betalar minst 2000 kronor mindre i månaden.
(Hata hata Heimstaden!)
Som hämnd får man måla väggarna rosa och turkosa och gröna och sätta guldpapper på de bajsbruna kakelplattorna i badrummet och låta katterna klösa bort strukturtapeterna precis hur mycket dom vill!
Ha haaa!
Alla andra som bara är inneboende får ju bostad hur det än går förr eller senare så kan dom glida runt på sina pappkartonger bäst dom vill och dra till Norge när dom känner för det men jag, jag måste se till att pengarna rullar in.
Jag misstänker att min nuvarande inneboende tänker dra till la Fbg när sommaren nalkas och inte vilja betala hyra och hoppas på att få komma tillbaka till hösten men NEJ! Det kan hon fetglömma sörru, för jag tänker inte låta mig luras och jag tänker abso-fucking-lutely inte betala 7200 kronor i månaden ensam i tre månader om du trodde det!
Nejråsåatte.
Det gjorde mig lite upprörd att komma på att allt är lägenhetens fel. Det är inte lätt att bli besviken på någon man älskar och håller så högt.
För övrigt tror jag att jag håller på att bli knäpp av att vara sjuk. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Det gör fem dagar. Fem dagar och den enda jag träffat är Lina.
Idag har jag lagat mat.
Det säger allt...
Falkenberg.
När jag drog mig upp innan hade Lina lämnat en lapp på köksbordet där det bland annat stod:
Läs om Carl-Johan Vallgren i tidningen idag. Falkenberg, Falkenberg...
Lina älskar Falkenberg på ett högre sätt än vad jag kan förstå är möjligt.
Jag har tagit ett sådant avstånd från staden att jag knappt förtjänar att nämna den i ett sentimentalt sammanhang.
När jag åker dit gör jag det oftast med ambitionen att vara där i några dagar, träffa familj och de vänner som är kvar eller som råkar vara på besök samtidigt som jag. Det slutar oftast med att jag åker hem efter två dagar. Sofi sammanfattade det bra i julas när hon sa:
"Det är alltid så bra för dig att åka hem i teorin Linnea, men i praktiken klarar du bara en dag!"
Det är inte det att jag vantrivs. Men jag hälsar på min familj, min bror, min farmor och sen... ja. Sen är det besvärligt att ta sig in till själva staden, med bussar som aldrig går och bilar och dyr bensin och krångel, krångel och så känner jag mig inlåst och påmind om varför jag flyttade. I julas gick det så långt att jag hellre åkte hem till Malmö än att jag träffade några av mina bästa vänner som jag inte sett på ett halvår. Jag skäms lite än.
Det står inte så mycket om Falkenberg i den där artikeln, men något som kännetecknar en Falkenbergare i exil är en stor hempatriotism, en slags hatkärlek till "den lilla staden vid havet" (som dom kallar den i Farväl Falkenberg) och allt som påminner gör en lite stolt i hjärtat. Därför fastnade det som C-J V sa om Falkenbergare i den där intervjun:
"... och låta människorna vara på sitt typiska falkenbergska vis. Trygga och oerhört naiva."
Artikeln påminde mig även om två "Linnea-låtar" av C-J V som Frida skickade till mig med tillhörande fantasi om en fika på Falkmanska och en promenad vid Ätran.
Det är det man skall låta Falkenberg vara. En fika på Falkmanska, en promenad vid ätran, en kväll med gamla vänner på brofästet och en pizza på någon av stans pizzerior. I övrigt gills bara Ugglarp.
(Dagen efter att de här bilderna togs, i början av juli förra året, åkte jag hem till Malmö. Dagen innan hade jag åkt upp till Falkenberg. Dagen innan det drack vi "Hej då-öl" på Debaser för jag skulle åka till Fbg från onsdag till söndag. På fredag kväll var jag hemma hos Erika och Sebastian på förfest och sen gick vi till KB. Borta bra- hemma, alltid, alltid bäst.)
Jag har för tillfället hamnat i en slags självplågeri-period som går ut på att titta på alla bilder från i somras och spä på detta med att lyssna på sommarens konstanta soundtrack: Jack Johnson. Väntan på sommaren firar jag med att ligga fortsatt däckad i influensan och låta helgen, som skulle vara vårens höjdpunkt så att resten av våren kunde vara hur mycket misär som helst, passera.
Läs om Carl-Johan Vallgren i tidningen idag. Falkenberg, Falkenberg...
Lina älskar Falkenberg på ett högre sätt än vad jag kan förstå är möjligt.
Jag har tagit ett sådant avstånd från staden att jag knappt förtjänar att nämna den i ett sentimentalt sammanhang.
När jag åker dit gör jag det oftast med ambitionen att vara där i några dagar, träffa familj och de vänner som är kvar eller som råkar vara på besök samtidigt som jag. Det slutar oftast med att jag åker hem efter två dagar. Sofi sammanfattade det bra i julas när hon sa:
"Det är alltid så bra för dig att åka hem i teorin Linnea, men i praktiken klarar du bara en dag!"
Det är inte det att jag vantrivs. Men jag hälsar på min familj, min bror, min farmor och sen... ja. Sen är det besvärligt att ta sig in till själva staden, med bussar som aldrig går och bilar och dyr bensin och krångel, krångel och så känner jag mig inlåst och påmind om varför jag flyttade. I julas gick det så långt att jag hellre åkte hem till Malmö än att jag träffade några av mina bästa vänner som jag inte sett på ett halvår. Jag skäms lite än.
Det står inte så mycket om Falkenberg i den där artikeln, men något som kännetecknar en Falkenbergare i exil är en stor hempatriotism, en slags hatkärlek till "den lilla staden vid havet" (som dom kallar den i Farväl Falkenberg) och allt som påminner gör en lite stolt i hjärtat. Därför fastnade det som C-J V sa om Falkenbergare i den där intervjun:
"... och låta människorna vara på sitt typiska falkenbergska vis. Trygga och oerhört naiva."
Artikeln påminde mig även om två "Linnea-låtar" av C-J V som Frida skickade till mig med tillhörande fantasi om en fika på Falkmanska och en promenad vid Ätran.
Det är det man skall låta Falkenberg vara. En fika på Falkmanska, en promenad vid ätran, en kväll med gamla vänner på brofästet och en pizza på någon av stans pizzerior. I övrigt gills bara Ugglarp.
(Dagen efter att de här bilderna togs, i början av juli förra året, åkte jag hem till Malmö. Dagen innan hade jag åkt upp till Falkenberg. Dagen innan det drack vi "Hej då-öl" på Debaser för jag skulle åka till Fbg från onsdag till söndag. På fredag kväll var jag hemma hos Erika och Sebastian på förfest och sen gick vi till KB. Borta bra- hemma, alltid, alltid bäst.)
Jag har för tillfället hamnat i en slags självplågeri-period som går ut på att titta på alla bilder från i somras och spä på detta med att lyssna på sommarens konstanta soundtrack: Jack Johnson. Väntan på sommaren firar jag med att ligga fortsatt däckad i influensan och låta helgen, som skulle vara vårens höjdpunkt så att resten av våren kunde vara hur mycket misär som helst, passera.
Min säng- mitt fort.
Misären:
Misären blir ännu mer påtaglig om man betänker att folk hela tiden frågar om jag har någon som tar hand om mig (för det gör dom, gärna och hela tiden) och jag om och om igen måste säga:
- Neeeeej...
Misären blir ännu mer påtaglig om man betänker att folk hela tiden frågar om jag har någon som tar hand om mig (för det gör dom, gärna och hela tiden) och jag om och om igen måste säga:
- Neeeeej...
Sjuk i hövvet.
Jag har äntligen lyckats släpa mig upp (alltså till sittande läge istället för liggande, om än fortfarande i sängen) efter vad som varit den värsta natten någonsin.
Eftersom jag ätit Ibumetin konstant i en och en halv vecka nu på grund av diverse åkommor hjälper de knappt längre. På sin höjd har de hjälpt i tio minuter då jag börjat svettas som om jag sprungit ett maraton och de dubbla klädlagren jag har på mig har blivit dyngsura rakt igenom och sängkläderna likaså. Direkt efter den lilla feberfria toppen har jag dalat ner som Keith Richards från sin palm rakt ner i djupaste ishavet och legat och huttrat under täcket med dubbla tröjor och mysbyxor och raggsockar som vore jag en eskimå i en igloo med isande snöstorm utanför, och detta trots att jag vet att om man har feber skall man svalka ner sig och inte värma på. Men det mest obehagliga av allt är den här lilla perioden mellan jättevarm och dyblöt av svett och jättekall och dyblöt av svett, det vill säga när man är jättekall och allt är obehagligt fuktigt runtomkring. Alltså, det mest obehagliga av allt förutom det att jag hostat inälvorna ur mig när jag hostat, sprack läppen så jag började blöda när jag nös, samt har fått näsblod av att ha snytit mig för mycket.
Vid fyra imorse skickade jag ett sms till J, för jag visste att han var vaken och jobbade då:
Jag vill dö. På riktigt. Det här är obarmhärtigt.
Just där och då kändes det som om det vore det enda rätta. Att ta slut på lidandet. Att det var omänskligt att låta mig må som jag gjorde.
Något annat hemskt som det här medför är att jag inte kan följa med till Göteborg imorgon för att J skall spela skivor på en klubb för Skins, punks and drunks där. Att åka till Göteborg imorgon är typ det enda jag sett fram mot i en månad och det enda jag har vetat att jag kan unna mig innan den totalt arbetslösa verkligheten sätter in. Nu kan jag inte följa med och det känns som om jag sviker både mig själv och de andra.
Jag missar även Sofias och Sannas födelsedagsfirande ikväll. Båda fyller år idag. Grattis.
Jag får ligga här med min laptop, min jättetjocka Rocky-bok och min korsordstidning istället. Och prata kan jag inte heller, för det gör för ont. Det som är min hobby...
Eftersom jag ätit Ibumetin konstant i en och en halv vecka nu på grund av diverse åkommor hjälper de knappt längre. På sin höjd har de hjälpt i tio minuter då jag börjat svettas som om jag sprungit ett maraton och de dubbla klädlagren jag har på mig har blivit dyngsura rakt igenom och sängkläderna likaså. Direkt efter den lilla feberfria toppen har jag dalat ner som Keith Richards från sin palm rakt ner i djupaste ishavet och legat och huttrat under täcket med dubbla tröjor och mysbyxor och raggsockar som vore jag en eskimå i en igloo med isande snöstorm utanför, och detta trots att jag vet att om man har feber skall man svalka ner sig och inte värma på. Men det mest obehagliga av allt är den här lilla perioden mellan jättevarm och dyblöt av svett och jättekall och dyblöt av svett, det vill säga när man är jättekall och allt är obehagligt fuktigt runtomkring. Alltså, det mest obehagliga av allt förutom det att jag hostat inälvorna ur mig när jag hostat, sprack läppen så jag började blöda när jag nös, samt har fått näsblod av att ha snytit mig för mycket.
Vid fyra imorse skickade jag ett sms till J, för jag visste att han var vaken och jobbade då:
Jag vill dö. På riktigt. Det här är obarmhärtigt.
Just där och då kändes det som om det vore det enda rätta. Att ta slut på lidandet. Att det var omänskligt att låta mig må som jag gjorde.
Något annat hemskt som det här medför är att jag inte kan följa med till Göteborg imorgon för att J skall spela skivor på en klubb för Skins, punks and drunks där. Att åka till Göteborg imorgon är typ det enda jag sett fram mot i en månad och det enda jag har vetat att jag kan unna mig innan den totalt arbetslösa verkligheten sätter in. Nu kan jag inte följa med och det känns som om jag sviker både mig själv och de andra.
Jag missar även Sofias och Sannas födelsedagsfirande ikväll. Båda fyller år idag. Grattis.
Jag får ligga här med min laptop, min jättetjocka Rocky-bok och min korsordstidning istället. Och prata kan jag inte heller, för det gör för ont. Det som är min hobby...