Some people call me the space cowboy.

Ibland känner jag mig trött på att prata. Alltså fysiskt trött. Inte roligt att vara med i en diskussion. Idag när jag väntade på bussen hem lyssnade jag på ett par mindre begåvade (alltså inte förståndshandikappade utan kanske bara mindre intressanta i mitt tycke) personer. Jag höll inte med vad dom sa i sin diskussion som överhuvudtaget var väldigt ointressant och innehållslös. Men det diskuterades ändå livligt. Just då var jag sådär fysiskt trött på att prata och kände att diskussionen inte var värd mitt engagemang. Men dom var i alla fall skönare att lyssna på än den där skrikande ungen ovanför. Föregående en parentes. Visserligen talar jag också om högst ointressanta saker med människor jag tycker om. Men ibland får jag såna här fysiska talkramper i käken. Tur att jag spelar teater då så någon redan har bestämt vad jag ska säga.
Just nu spelar vi Kristina Lugn. Hon är grym. Läs bara:

"Jag känner inte en människa som är rädd för
tiden innan hon levde. Vad är det då som är så
förfärligt med tiden efter livstiden?"

"Vet du verkligen inte det?"

"Nej. Jag känner en massa människor som är döda.
Och det är ingenting märkvärdigt med dem.

"I så fall känner du dem nog inte särskilt väl."

"Jag tror uppriktigt sagt att jag har det mycket
jobbigare än alla de döda tillsammans.
Men jag klagar inte.
Det enda jag begär och verkligen behöver
är ett ordförråd som gör mig
till en möjlig uppgift för mig själv."

"Skulle du inte bli besviken på mig om jag först
lovade dig att vara din vän och att du får ringa till
mig precis när du vill och komma till mig precis när
som helst och prata med mig om precis vad du vill.
Och så plötsligt en dag faller jag död ner och svarar
inte ens på tilltal och skiter fullständigt i dig.
Skulle du inte tycka att jag liksom svek dig då?"

"Jag skulle förstås bli ledsen, men samtidigt
skulle jag ju förstå varför du inte hör av dig."

Hon är underbar. Det här var från pjäsen Nattorienterarna. Varenda liten replik är som poesi.
Den här pjäsen är också bra när man ska deala med döden. Jag behöver verkligen göra upp med döden för en dag kommer jag komma på att jag slösat bort hela min tid med nära och kära på rädsla för att dom ska dö. Min egen död oroar jag mig inte särskilt mycket över trots att jag får dödsångest av:
åka hiss
åka motorväg
åka uppskjutet
åka flygplan
åka tunneln på öresundsbron
Jag borde nog sluta åka helt enkelt. Det verkar nämligen vara nyckelordet?

Trots planerat uttåg ur Svenska Kyrkan tycker jag att Alla Helgons Dag är en fin tanke och i helgen hade jag inte en tanke på den. Varför följde jag inte med Farmor och satte blommor och ljus? Men kanske kan jag passa på att hedra de som dött det senaste året här. Jag tänker på er. Ofta.
Ecke
Hennings farmor Karin
Einar
Katten Scott
Katten Lillen

Även:
Mormor
Morfar
Henry
Vovven Zippan
Vovven Rambo
Katten Lisa
Katten Fantomen
Och alla andra katter vi haft

Världen blir, samtidigt som den enligt statistiken blir överbefolkad, tommare och tommare.