Samma art?
Det börjar arta sig. Som...ähh...konstnären sa till engelsmannen (eller the other way around, valfritt) AHA HAA! (Allram eest-skratt.) Oj, det kom jag på själv. Nu. Helt otippat. Fantastiskt.
Vilken humor man har såhär vid niotiden på kvällen efter en håååård dag i skolan. Genrep å föreställning å sen bara fysfysfys. Gött men trött. Man tror ju i sin enfald att man skall bli excusad efter en show å få gå hem. Men icke. Teater är fascism. Aj lööv. Jag märker (och alla andra också för den delen) att skolan börjat igen för jag härmar allt och alla (jag ba han ba å tusen olika miner å ansiktsuttryck). Mina dialekter börjar dock försvinna. Det är ingen som vill höra dom längre. Alla har redan fått höra dom tusen ggr på fyllan. Inte ens "säg en dialekt?!" funkar längre. Ingen vill höra. Det är på det sättet jag är desperat på fyllan, vid tvåtiden: "säg en dialekt?!" Näe, bara skånskan å göteborgskan som still going strong. Henning har talat om för mig nån gång att han faktiskt tycker att det är störigt när jag aldrig kan prata som mig själv. Men det är ju inte så lätt när det bara är jag å Henning som pratar normalt. Vad hör jag? Dalmål, småländska, skånska, ståkkålmska, östgötska å en himla massa annat.
Mamma är också van. Hon ringde innan när vi var i affären.
L: Halllåååååå jaaaa. Vi ä iiiii butiiikeeeen"
M: "Jaha, är det göteborgska idag."
L: "(byter raskt till skånska) Ja, vi äe på AuGeis- äkta skånsk mautgläedje."
Henning ska tydligen bjuda mig till Taiwan i vinter. Å istället för att reagera som andra normala människor, med glädje, säger jag: "Ä, jaha...Jaja, ska jag dö kan jag väl likagärna göra det med dig."
Jag måste göra nåt åt min flygrädsla. Jag orkar inte ha dödsångest åttio timmar till Kina.
Imorse läste jag en löpsedel (Aftonbladet) att Brittan hade fött å att läkarna kämpade för hennes barns liv. Jag blev, faktiskt, helt exalterad å tänkte att jag skulle rusa å köpa tidningen det första jag gjorde när jag kom hem. Kom hem. Stod inget om Brittan på/i tidningen, inget på ABs hemsida, förutom att hennes presschef dementerade uppgifterna. Buhu. Visst ÄR det hemskt av mig att reagera så men jag tror nånstans att det beror på att man vill veta att det också är normala människor som t.ex kan ha problematiska förlossningar. Men vad trodde jag? Egentligen? Klart hon inte kommer att få det jobbigt. Säkert tusen expertläkare som finns vid hennes sida dygnet runt.
Har ramat in tre Roy Lichtenstein tavlor nu. Ett jävla pill ska jag säga. Men snyggt blir det. Tre more to go.
Köpte en blomma på Ags innan också. Mamma tipsade mig i telefon å hjälpte mig med om det var prisvärt eller inte. Jag sa: "Det är en pinne med långa blad." Hon sa: "Aha, är det en drakela" (med reservation för namnändringar) Å det var det. Min mamma is the best. Den var prisvärd och blev också köpt.
Lika bra att blogga när man väl kommer till det.
Rotade bland skivorna innan. Kanske tio som inte blev förpassade till källaren. Vad ska man med skivor till när man har dator? Eller pojkvän som är nörd? Seriously. Jag pluggar inte min musik som andra nördar, jag bara gillar den. By no reason. Å det är jag stolt över. Dessutom vet jag allt ändå, även fast jag bara lyssnar på halva örat ibland. Kan vara jobbigt ibland på spelningar när Henning "kolla, han spelar på en sån, kolla hur han gör med det, å du ser en sån han har, å du vet å bla ha". I don´t get it anyway. Fan, värsta Kishti Tomita med alla engelska uttryck här. (Ni som inte vet vem det är får skylla er själva.) I vilket fall som helst så kanske man bara vill lyssna på musiken ibland. Men kommer The Solution-skivan på en gång till på stereon nu så dör jag. Tror den har rullat minst två ggr om dagen här de senaste veckorna å jag gillar den som fan, men idag fick jag psykbryt på den. Bara helt plötsligt. Hjälp. Det är för mycket! Liksom. Henning höll med. Den är bannad nu en tid framöver.
Å så kan jag nästan spela It A´int me babe (Bob Dylan) på gitarr nu. Å med det soundtracket tackar jag för mig. Adjöken adjö!
Vilken humor man har såhär vid niotiden på kvällen efter en håååård dag i skolan. Genrep å föreställning å sen bara fysfysfys. Gött men trött. Man tror ju i sin enfald att man skall bli excusad efter en show å få gå hem. Men icke. Teater är fascism. Aj lööv. Jag märker (och alla andra också för den delen) att skolan börjat igen för jag härmar allt och alla (jag ba han ba å tusen olika miner å ansiktsuttryck). Mina dialekter börjar dock försvinna. Det är ingen som vill höra dom längre. Alla har redan fått höra dom tusen ggr på fyllan. Inte ens "säg en dialekt?!" funkar längre. Ingen vill höra. Det är på det sättet jag är desperat på fyllan, vid tvåtiden: "säg en dialekt?!" Näe, bara skånskan å göteborgskan som still going strong. Henning har talat om för mig nån gång att han faktiskt tycker att det är störigt när jag aldrig kan prata som mig själv. Men det är ju inte så lätt när det bara är jag å Henning som pratar normalt. Vad hör jag? Dalmål, småländska, skånska, ståkkålmska, östgötska å en himla massa annat.
Mamma är också van. Hon ringde innan när vi var i affären.
L: Halllåååååå jaaaa. Vi ä iiiii butiiikeeeen"
M: "Jaha, är det göteborgska idag."
L: "(byter raskt till skånska) Ja, vi äe på AuGeis- äkta skånsk mautgläedje."
Henning ska tydligen bjuda mig till Taiwan i vinter. Å istället för att reagera som andra normala människor, med glädje, säger jag: "Ä, jaha...Jaja, ska jag dö kan jag väl likagärna göra det med dig."
Jag måste göra nåt åt min flygrädsla. Jag orkar inte ha dödsångest åttio timmar till Kina.
Imorse läste jag en löpsedel (Aftonbladet) att Brittan hade fött å att läkarna kämpade för hennes barns liv. Jag blev, faktiskt, helt exalterad å tänkte att jag skulle rusa å köpa tidningen det första jag gjorde när jag kom hem. Kom hem. Stod inget om Brittan på/i tidningen, inget på ABs hemsida, förutom att hennes presschef dementerade uppgifterna. Buhu. Visst ÄR det hemskt av mig att reagera så men jag tror nånstans att det beror på att man vill veta att det också är normala människor som t.ex kan ha problematiska förlossningar. Men vad trodde jag? Egentligen? Klart hon inte kommer att få det jobbigt. Säkert tusen expertläkare som finns vid hennes sida dygnet runt.
Har ramat in tre Roy Lichtenstein tavlor nu. Ett jävla pill ska jag säga. Men snyggt blir det. Tre more to go.
Köpte en blomma på Ags innan också. Mamma tipsade mig i telefon å hjälpte mig med om det var prisvärt eller inte. Jag sa: "Det är en pinne med långa blad." Hon sa: "Aha, är det en drakela" (med reservation för namnändringar) Å det var det. Min mamma is the best. Den var prisvärd och blev också köpt.
Lika bra att blogga när man väl kommer till det.
Rotade bland skivorna innan. Kanske tio som inte blev förpassade till källaren. Vad ska man med skivor till när man har dator? Eller pojkvän som är nörd? Seriously. Jag pluggar inte min musik som andra nördar, jag bara gillar den. By no reason. Å det är jag stolt över. Dessutom vet jag allt ändå, även fast jag bara lyssnar på halva örat ibland. Kan vara jobbigt ibland på spelningar när Henning "kolla, han spelar på en sån, kolla hur han gör med det, å du ser en sån han har, å du vet å bla ha". I don´t get it anyway. Fan, värsta Kishti Tomita med alla engelska uttryck här. (Ni som inte vet vem det är får skylla er själva.) I vilket fall som helst så kanske man bara vill lyssna på musiken ibland. Men kommer The Solution-skivan på en gång till på stereon nu så dör jag. Tror den har rullat minst två ggr om dagen här de senaste veckorna å jag gillar den som fan, men idag fick jag psykbryt på den. Bara helt plötsligt. Hjälp. Det är för mycket! Liksom. Henning höll med. Den är bannad nu en tid framöver.
Å så kan jag nästan spela It A´int me babe (Bob Dylan) på gitarr nu. Å med det soundtracket tackar jag för mig. Adjöken adjö!
Kommentarer
Trackback