Mycket bloggande blir det när man är sjuk.
Vad tråkigt det är om man slår sig riktigt illa när ingen är hemma. Om man till exempel går in jättehårt med låret i ett skrivbordshörn. Och ingen hör en och kan tycka synd om en. Då är det verkligen jätteonödigt att slå sig. Annars är det mest trevligt om folk tycker lite synd om en.
Jag älskar när folk tycker synd om mig! Fast bara när det inte är något allvarligt, t.ex om man slått sig lite
Jag hatar däremot när folk tycker synd om en för allvarliga saker, t.ex när man inte kommit vidare på scenskolan eller om någon har bajsat på ens skor. Då blir det mest ännu jobbigare faktiskt. Men om man bara slått sig litegrann eller är förkyld då är det himlans trevligt att bli tyckt synd om. Men det är en hårfin skillnad på vad som får en att trevnadsmysa sådär litegrann och på vad som får en att släppa fram tårarna och tycka att världen bara är av ondo.
Det är roligt när ens katt hoppar upp i fönstret och gnäller som om han har ont och så kommer man springande och så verkar det mest som att han säger "Hjälp. Nu kommer jag tvångsmässigt att välta ner den här ljusstaken men jag kan inte hindra mig själv från att göra det matte!" och så gör han det.
Det är också roligt när han gör likadant en gång till.
När jag blir stor vill jag vara rik så jag kan ha massa äkta konst i olika former. Jag älskar konst. Det mesta faktiskt. Det tycker folk ofta är lite töntigt och okulturellt, för viss konst är ju inte fin nog för de flesta. Jag tycker om mycket konst. Så länge jag inte känner att jag kunde gjort det lika bra själv.
På tal om konst så tycker jag att alla som befinner sig i Malmö och inte redan har upplevt detta borde bege sig till Malmö Konsthall där Ernesto Neto har en fantastisk "upplevelseutställning". Jag har precis kollat upp tiderna i helgen för att vi tänkte dra dit våra vänner och vara lite kulturella. Konsthallen verkar ha öppet 11-17 nästan jämt faktiskt. Gå dit.
Jag älskar när folk tycker synd om mig! Fast bara när det inte är något allvarligt, t.ex om man slått sig lite
Jag hatar däremot när folk tycker synd om en för allvarliga saker, t.ex när man inte kommit vidare på scenskolan eller om någon har bajsat på ens skor. Då blir det mest ännu jobbigare faktiskt. Men om man bara slått sig litegrann eller är förkyld då är det himlans trevligt att bli tyckt synd om. Men det är en hårfin skillnad på vad som får en att trevnadsmysa sådär litegrann och på vad som får en att släppa fram tårarna och tycka att världen bara är av ondo.
Det är roligt när ens katt hoppar upp i fönstret och gnäller som om han har ont och så kommer man springande och så verkar det mest som att han säger "Hjälp. Nu kommer jag tvångsmässigt att välta ner den här ljusstaken men jag kan inte hindra mig själv från att göra det matte!" och så gör han det.
Det är också roligt när han gör likadant en gång till.
När jag blir stor vill jag vara rik så jag kan ha massa äkta konst i olika former. Jag älskar konst. Det mesta faktiskt. Det tycker folk ofta är lite töntigt och okulturellt, för viss konst är ju inte fin nog för de flesta. Jag tycker om mycket konst. Så länge jag inte känner att jag kunde gjort det lika bra själv.
På tal om konst så tycker jag att alla som befinner sig i Malmö och inte redan har upplevt detta borde bege sig till Malmö Konsthall där Ernesto Neto har en fantastisk "upplevelseutställning". Jag har precis kollat upp tiderna i helgen för att vi tänkte dra dit våra vänner och vara lite kulturella. Konsthallen verkar ha öppet 11-17 nästan jämt faktiskt. Gå dit.
Kommentarer
Trackback