Some people call me the space cowboy.

Om jag bara hade orkat hade jag varit riktigt riktigt glad nu. För Saras skull. En av de bästa av de bästa.
Jag får glädja mig själv, och er andra med att jag har varit superduperglad för henne hela dagen men nu är jag för trött. Men innerst inne är jag glad. Men ytterst ytter är jag trött. Men this is she. The one. The only. The greatest!




Jag har dessutom haft "positivdag" i skolan och tvingat alla att vara positiva och att man inte får säga nej. Dock var det jag som sa nej hela tiden. Men, jag lät positiv ändå. Ibland.

"Guuud, vad härligt det är idag! Frisk och skönt!"
"Vad häääärligt att ha fyspass när allt man vill är att sova!"
"Ååå vad bra att jag glömde mina fyskläder där uppe, då var jag ju tvungen att gå upp igen och hämta dom och sen gå ner igen innan jag kan byta om, då har jag ju redan värmt upp liksom?!"
"Gud vad uppfriskande att gå ner till det iskalla omklädningsrummet och byta om, man vaknar ju verkligen!"
"Men, vad bra att du kommer för sent- då har vi ju sluppit stressa!"

Till mamma innan:
"Vad fan! Jag har varit positiv hela jävla dagen, kan man inte bara få vara lite jävla sur då?"

Aja. Det är ju i alla fall "Medium" ikväll. Och med det en kopp te och en bit dajmtårta. Alltid nåt.





(Pst! För er som inte fattar, Sara kom vidare till andra provet på scenskolan idag!)