Some people call me the space cowboy.

Som de flesta vet är jag uppvuxen på landet omgiven av en herrans massa djur.
Med anledning av att min bästa Sofia fick lov att låta sin lilla älskade vovve somna in idag så tänkte jag på hur mycket de betyder för oss. Djuren.
Jag tror att man blir en mer empatisk människa om man växer upp med djur. Om man får någon att ta hand om och som man ser har känslor lär man sig hur andra varelser fungerar och att man måste behandla de med ömhet och respekt. Dessutom sägs det ju att barn som växer upp med djur mindre ofta blir allergiska.
Därmed inte sagt att alla som växt upp utan djur är allergiska oempatiska svin, utan ja, bara lite mindre värda.
Nej. Gud vad fel det blev där. SKÄMT. Såklart. (Har lärt mig att man måste påtala när något är ironi, eftersom inte alla förstår alltid. Skriftligt är ju än svårare att förstå. Har en klass där åtminstone en femtedel inte förstår ironi och där man helst bara ska le och se glad ut. De kanske har aspergers? De förstår ju inte ironi har jag läst. Eller så går jag runt hela dagarna och framstår som en otroligt bitter och elak typ. Vet bara inte vilket som stämmer bäst.)
I alla fall. Alla djur har ju en egen personlighet som man kan fascineras av.
Katter jag minns genom åren (och vi har haft många!) är bland andra Lisa, anmodern. Den vackra röda bonnkatten som levde i tretton långa år och födde alla de ungar som skulle komma att bli våra katter och som sedan spridits över hela Sverige! Hon var sur och vresig och väldigt envis. Hon utnyttjade många av sina nio liv genom att jämt och ständigt bli påkörd. När hon blivit det gick hon och la sig under en gömd trappa och låg där i några veckor tills hon blev pigg och kry igen. Men herreminje, hon var underbar och hade alltid funnits, ända till den där dagen då Maxi och Rambo, eller var det Rambo och Ziba (hundar) började bråka och bråket övergick till att involvera henne och hon sprang och gömde sig bakom soffan och vi tänkte inte mer på det. Förrän vi efter någon dag började undra var hon var. Hon låg död under soffan och hade antagligen fått en hjärtattack av bråket. Gammal som hon var.
En annan katt är Bumbi, den första katt som fick sitt namn av mig när jag var liten genom att hoppa över sin mammas rygg. (Hoppa= Bumbibjörnarna) Hon såg exakt ut som och gjorde exakt samma hopp på exakt samma ställe som vår nuvarande Bumbi, som fick sitt namn efter henne. Den nuvarande Bumbi har för övrigt tagit över rollen som avelshona. Så att säga.
Sen kom Scott. Min docka. Min allra käraste. Min röda hankatt som fick namnet Scott för att han snart skulle få ett skott i pannan (inofficiell förklaring) och för att han var snabb som ett skott (officiell förklaring). Jag var sex eller sju år när han föddes och jag bar runt honom som en docka ända från början. Han blev därefter. När jag skulle sova borta kunde han inte sova och gick runt och jamade tills mamma bäddade ner honom i min säng! Han lärade sig att kramas och pussas. Det gjorde han ända till slutet. Klättrade upp i famnen på en och lade armarna runt halsen och satte igång att pussas (faktiskt!) och spinna.
Han hade ett högt och ljudligt välmående spinn. Jag saknar honom fortfarande och tänker på honom då och då.
Många katter har passerat genom åren. Blues (svart långhårig), Fantomen (på operan) som blev klämd i affärsdörren, Wresa, Tobba osv. Listan är lång och livet kort för vissa katter som lever på landet. De blir antingen påkörda eller kattnappade av dumma sommargäster! Vissa lever ett par år och blir sedan sjuka. Lillen t.ex, den mest underliga men underbara katt. Om ni tänker på "Tredje klotet från solen"- teveserien, och han Harry eller vad han hette som kisade hela tiden. Så såg Lillen ut. Kisandes nöjd. Och han krockade både med väggar och bord och diverse andra saker som stod ivägen för honom. Detta berodde mer på klantighet än kisandet, som han bara ägnade sig åt när han mådde bra. Vilket han gjorde för det mesta. Dum och nöjd. Det skulle man vara...
Där hemma har vi för närvarande Bumbi, Fjant och LillScott (namnet är en blandning av Lillen och Scott) och även två hundar. Höll jag på att säg.
Det säger vi även för det mesta. "Ger du hundarna mat?" eller "Går du ut med hundarna?"  För de har liksom alltid varit två. Förutom nu då i en massa år. Men det sitter kvar. Han är en. Ensam. Själv. Med katterna. Maxi. "Min" hund. Jag ville ha en hund, valde en och lämnade över honom till mamma och pappa. Så är det väl med de flesta tolvåringar som vill ha hund? En blandras mellan Schäfer, Border Collie och Flat Coated Retriver. Ni kan ju gissa hans temperament. Han är åtta år och fortfarande valp. Men alldeles underbart pigg, lyhörd och kärvänlig. Och högljudd. Ska väl tilläggas för rättvisans skull. De flesta gillar inte honom för att han låter så mycket. Och för att han pussas så mycket. Om de ändå kunde förstå att det är kärlek han vill dela med sig av.
Mina andra två vovvar har varit stolta schäfrar. Den enda sorten i mitt hjärta.
Ziba. Zippan. En modig schäferdam som inte var rädd för nåt. Kunde nosa på smällare och raketer och blev inte ens rädd när det small. Hon var ljuvlig. Eftersom mamma och pappa har en nära vän som är veterinär fick Ziba somna in en solig dag ute i trädgården. Veterinärvännen bad pappa hämta en sax där inne och gav Zippan sprutan när han var inne så han skulle slippa vara med när hon dog.
Sen kom Rambo (det är inte vi som valt namnet, han var för gammal när han kom så vi kunde inte ändra), en schäferkille som vi fem månader gammal köpte av några som påstod sig skulle flytta till USA. Det gjorde de inte för barnen gick så småningom i samma skola som jag. Det visade sig senare att de antagligen hade misshandlat hunden för han var rädd och hade svårt för tillit. Men det jobbade vi upp. Men han var misstänksam hela livet. Han visade särskild tillit till min pappa. Han hjälte. Dagen det var dags för honom att dö gick han hemma och la sig i hallen och väntade tappert på att pappa skulle komma hem. När han gjorde det tog pappa en stund med honom i hallen för att säga adjö. Pappa gick ut i köket och när han gick tillbaka hade Rambo somnat in. Så fint. Han väntade på pappa!
Alla våra djur är begravda hemma i trädgården och det smärtar mig att jag inte kan åka och "hälsa på dom" och att Scott inte ligger hos dom eftersom mina föräldrar har flyttat.
De träffas väl ändå i de sälla jaktmarkerna. Det är så man måste tänka när någon man älskar gått bort.
Här hemma har vi just nu två underbara kisar i Bast och Thoth. Bast som pratar som när en annan har druckit för många öl och Thoth som älskar nosgos. Han kan vara hur busig och stirrig som helst, men lägger du ett finger på hans nos slappnar han genast av i hela kroppen, stänger ögonen och somnar.
Jag önskar jag hade bilder på alla dessa underbara individer men de lever mest i våra hjärtan och på nittiotalets papperskopior.

Ni behöver inte läsa det här. Det är mest för min skull. Och för Sofias.