Premiärbadat!
Så hade titeln på en av mina bloggar kunnat se ut just idag om jag varit yngre. Mycket yngre. Men just idag, i snöstormen, känns det så väldigt avlägset.
I början av mars brukade nämligen jag och Ylva och ibland Kim ge oss fanken på att det var dags för årets första dopp. Solen hade börjat värma och nog var det dags. Men nu när jag skriver det börjar jag till och med tvivla på trovärdigheten i det jag skriver för det verkar så långt bort. Men om jag inte minns helt fel så var den sjätte mars vårat rekord.
Vi var inte särskilt gamla, runt tio kanske när vi cyklade ner till stranden för att doppa oss. Ja, det var ju inte långa härliga bad direkt utan snarare i en bit, till vaderna ungefär, slänga sig i och snabbt upp igen. Jag minns den där känslan av avdomnade fötter, det var så kallt så man liksom nästan fick kramp i fötterna, men sen tappade man känseln och då var det lugnt!
Sen behövde man inte bada igen förrän i maj. Då var det avklarat liksom! Men resten av somrarna levde vi i vattnet. Man stack ner till stranden på förmiddagen och slängde sig i vågorna och gick sedan upp för att sticka hem och käka lunch. Trodde man. Klockan var redan fem. Man kunde bada i flera timmar utan problem. Numer är alla badkrukor och vill bara bada en kvart. Högst. Jag kan säkerligen fortfarande vara i vattnet i flera timmar.
Och jag älskade att bada när det var storm, när det regnade och vattnet piskade högt upp på klipporna. Då fanns det inget bättre än att klättra ner på stegen och hålla sig fast när vågorna slet i en. Och man slog sig gul och blå och tanken kittlade att man nog skulle krossas mot stenväggen eller sugas ner i strömmarna om man tappade greppet. Eller att gå i från stranden och surfa på de höga vågorna och bara låta sig slängas runt. Vattnet kändes så varmt och omfamnande när det regnade. Och det var inga badjävlar och stranden var ens egen igen som den var året runt förutom de där två månaderna på sommaren. Juli och augusti. Vad vi föraktade de som sa att de åkte till "sitt land" och trodde att de ägde stället.
Idag kan jag bara tycka att vi var så himla, himla lyckligt lottade som fick lov att bo där. Jag önskar verkligen att mina barn ska få växa upp så. Att alla skulle få växa upp så.
Vattnet är verkligen mitt rätta element.
Hemma!
I början av mars brukade nämligen jag och Ylva och ibland Kim ge oss fanken på att det var dags för årets första dopp. Solen hade börjat värma och nog var det dags. Men nu när jag skriver det börjar jag till och med tvivla på trovärdigheten i det jag skriver för det verkar så långt bort. Men om jag inte minns helt fel så var den sjätte mars vårat rekord.
Vi var inte särskilt gamla, runt tio kanske när vi cyklade ner till stranden för att doppa oss. Ja, det var ju inte långa härliga bad direkt utan snarare i en bit, till vaderna ungefär, slänga sig i och snabbt upp igen. Jag minns den där känslan av avdomnade fötter, det var så kallt så man liksom nästan fick kramp i fötterna, men sen tappade man känseln och då var det lugnt!
Sen behövde man inte bada igen förrän i maj. Då var det avklarat liksom! Men resten av somrarna levde vi i vattnet. Man stack ner till stranden på förmiddagen och slängde sig i vågorna och gick sedan upp för att sticka hem och käka lunch. Trodde man. Klockan var redan fem. Man kunde bada i flera timmar utan problem. Numer är alla badkrukor och vill bara bada en kvart. Högst. Jag kan säkerligen fortfarande vara i vattnet i flera timmar.
Och jag älskade att bada när det var storm, när det regnade och vattnet piskade högt upp på klipporna. Då fanns det inget bättre än att klättra ner på stegen och hålla sig fast när vågorna slet i en. Och man slog sig gul och blå och tanken kittlade att man nog skulle krossas mot stenväggen eller sugas ner i strömmarna om man tappade greppet. Eller att gå i från stranden och surfa på de höga vågorna och bara låta sig slängas runt. Vattnet kändes så varmt och omfamnande när det regnade. Och det var inga badjävlar och stranden var ens egen igen som den var året runt förutom de där två månaderna på sommaren. Juli och augusti. Vad vi föraktade de som sa att de åkte till "sitt land" och trodde att de ägde stället.
Idag kan jag bara tycka att vi var så himla, himla lyckligt lottade som fick lov att bo där. Jag önskar verkligen att mina barn ska få växa upp så. Att alla skulle få växa upp så.
Vattnet är verkligen mitt rätta element.
Hemma!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Som plockat ur en film. ;)
Postat av: Linnea.
haha, pretto, i know!
Postat av: Linn
varför är vi inte längre som vi var när vi var barn? Jag vill också klara av att bada i mars, det där man klarade förr.....när jag var som du.
Trackback