Prettoblaj.
J a g m å s t e p l u g g a t e x t . . .
Jag blir snart galen av stress, fast liksom bara tanken av den. Själv har jag inte hunnit stressa ett dugg men jag har tänkt väldigt mycket på hur stressad jag kommer att bli om jag inte börjar nu. Nu. Med att plugga manus, med att fixa med ansökningar, med att packa. Så jag blir stressad och liksom skjuter ifrån mig sakerna jag måste göra. Jag är sån. Gör alltid allting i sista sekunden. Men det brukar funka.
Det är söndag idag och måndag imorgon och då börjar det. Hell. Är verkligen så opeppad som man kan bli.
Men jag vill flytta. Så himla mycket. Vi var ute igår men tog bussen hem när vi såg kön till stället vi skulle till. Jag hatar att köa. Man kan inte hitta en människa med mindre tålamod än mig. Och på det stället måste man köa till allt. Först en halvtimma i dörren, sen en halvtimme till garderoben (som man måste hänga in i, jag hatar förresten att hänga in mina grejer också, det kontrollfreak jag är) sen om man vill gå på toa så är det en halvtimme dit också. Och att köpa något i baren är det inte snack om.
Men när vi var på väg därifrån insåg vi att det tog tre minuter från det stället (Retro) till dit där vi ska bo. Kanske till och med två eller en minut. Absolut inte längre än tre. Men jag hade konstiga skor.
Då kan man lämna jackan hemma och om man blir kissnödig kan man bara kila hem och kissa, det skulle gå så mycket snabbare. Så himla, himla bra. Jag längtar. Verkligen.
Men inte till något annat.
Jag läste att om man drömmer om att man krossar sina tänder (vilket jag gör, om inte varje natt så i alla fall varannan, men nu kan jag tänka i drömmen "Hey! Oroa dig inte, det här är bara en dröm!") så betyder det man man har prestationsångest. Herregud, det är ju bara förnamnet.
Om en vecka skall vi kunna all text. Det är en tretimmarspjäs for christs sake. Om två månader är det premiär. Hela april består av bygga scenografi, sätta ljus, rep och genomdrag. Vi får vara lediga på påskafton. Men aldrig annars. Typ. Jag får panik.
(Usch! Just nu gråter grannbarnen panikartat sådan där hulkande, frustande panikgråt och det gör ont i magen och man kan inte göra nåt för grannmannen har redan hotat mig i trappuppgången.)
På onsdag kommer fina Stina för att söka musikhögskolan. Jag hoppas verkligen att hon kommer in. Det skulle vara så bra att ha henne här i Malmö. Ååå! Vad bra det skulle vara!
Jag längtar tills allt är över. All stress och panik. Till sommaren längtar jag, men inte till jobb, jag längtar efter Malmöfestivalen och varma kvällar i Folkets Park. Jag längtar till något nytt och spännande men samtidigt är jag skitskraj för att sluta på trygga folkhögskolan och skiljas från alla vänner. Det känns värre än att ta studenten.
Men samtidigt försöker jag intala mig att inte hela tiden sträva framåt, framåt, utan att det är resan som är det viktiga. Det är resan som räknas. Det är liksom resan som är själva livet.
Jag blir snart galen av stress, fast liksom bara tanken av den. Själv har jag inte hunnit stressa ett dugg men jag har tänkt väldigt mycket på hur stressad jag kommer att bli om jag inte börjar nu. Nu. Med att plugga manus, med att fixa med ansökningar, med att packa. Så jag blir stressad och liksom skjuter ifrån mig sakerna jag måste göra. Jag är sån. Gör alltid allting i sista sekunden. Men det brukar funka.
Det är söndag idag och måndag imorgon och då börjar det. Hell. Är verkligen så opeppad som man kan bli.
Men jag vill flytta. Så himla mycket. Vi var ute igår men tog bussen hem när vi såg kön till stället vi skulle till. Jag hatar att köa. Man kan inte hitta en människa med mindre tålamod än mig. Och på det stället måste man köa till allt. Först en halvtimma i dörren, sen en halvtimme till garderoben (som man måste hänga in i, jag hatar förresten att hänga in mina grejer också, det kontrollfreak jag är) sen om man vill gå på toa så är det en halvtimme dit också. Och att köpa något i baren är det inte snack om.
Men när vi var på väg därifrån insåg vi att det tog tre minuter från det stället (Retro) till dit där vi ska bo. Kanske till och med två eller en minut. Absolut inte längre än tre. Men jag hade konstiga skor.
Då kan man lämna jackan hemma och om man blir kissnödig kan man bara kila hem och kissa, det skulle gå så mycket snabbare. Så himla, himla bra. Jag längtar. Verkligen.
Men inte till något annat.
Jag läste att om man drömmer om att man krossar sina tänder (vilket jag gör, om inte varje natt så i alla fall varannan, men nu kan jag tänka i drömmen "Hey! Oroa dig inte, det här är bara en dröm!") så betyder det man man har prestationsångest. Herregud, det är ju bara förnamnet.
Om en vecka skall vi kunna all text. Det är en tretimmarspjäs for christs sake. Om två månader är det premiär. Hela april består av bygga scenografi, sätta ljus, rep och genomdrag. Vi får vara lediga på påskafton. Men aldrig annars. Typ. Jag får panik.
(Usch! Just nu gråter grannbarnen panikartat sådan där hulkande, frustande panikgråt och det gör ont i magen och man kan inte göra nåt för grannmannen har redan hotat mig i trappuppgången.)
På onsdag kommer fina Stina för att söka musikhögskolan. Jag hoppas verkligen att hon kommer in. Det skulle vara så bra att ha henne här i Malmö. Ååå! Vad bra det skulle vara!
Jag längtar tills allt är över. All stress och panik. Till sommaren längtar jag, men inte till jobb, jag längtar efter Malmöfestivalen och varma kvällar i Folkets Park. Jag längtar till något nytt och spännande men samtidigt är jag skitskraj för att sluta på trygga folkhögskolan och skiljas från alla vänner. Det känns värre än att ta studenten.
Men samtidigt försöker jag intala mig att inte hela tiden sträva framåt, framåt, utan att det är resan som är det viktiga. Det är resan som räknas. Det är liksom resan som är själva livet.
Kommentarer
Trackback