Some people call me the space cowboy.

Så hade man till slut tagit mod till sig att gå och träna själv i den läskiga träningshallen.
Utslagen som hade kommit på armen, höften, fingrarna, tja lite överallt hade inte bekymrat mig särskilt mycket. Några minuter innan jag satte av mot bussen tittade jag dock på bipacksedeln till Esberitox som jag hade tagit på morgonen och jag hann se ordet:
Nässelfeber.
När jag sprang i väg mot bussen slog mig en tanke.
Körtelfeber.
Pers Frida hade ju körtelfeber när dom var här, men vi kramades ju bara en gång så det är säkert inget.
Men man får ju inte träna om man har det för då kan mjälten spricka och så dör man.
Ringde modern och bad henne ringa Sjukvårdsupplysningen. Hon ringde tillbaka och sa att de sagt att det förmodligen var nässelfeber och att jag skulle gå till doktorn och absolut inte träna. Jag tyckte inte om den upplysningen eftersom jag hade haft en sorts självterapi hela morgonen angående att övertala mig själv om att träna.
Jag håller på att bli förkyld, om jag tränar går det över. Om jag skjuter upp det till onsdag kommer jag att bli förkyld till dess.
Jag ringde själv upp Sjukvårdsupplysningen när jag kommit till Lund och fick luddiga svar.
Men då kan jag väl träna?
Hon verkade inte veta något om något.
Så jag kan träna då?
Det vet du väl bäst själv, sa kvinnan. Du får ju själv bestämma vad som är viktigt. Och så lämnade hon mig åt mitt öde.
Väl inne på institutionen träffade jag ett gäng härliga teatervetare som var mer glada än jag över att fantisera ihop smaskiga tänkbara sjukdomsscenarion.
Du måste få penicillin.
Skabb.
Du får inte träna.
Jag har vänner som aldrig mer kan träna.
Du kan få ärr på hjärtat.
Esberitox? Echinacea? Det har varit jättemycket artiklar om att Echineacea är skitgiftigt. Det ska du inte äta.
Du får absolut inte träna innan du vet vad det är.
Jag beslutade mig för att lyda råden och inte träna. Koncentrationen var inte på topp under föreläsningen och hjärnan satte istället iväg på alla möjliga konstiga sjukdomsförlopp.
Jag åkte hem för att ringa doktorn. En telefonsvarare som sa: Vi har öppet mellan 7.30 och 17.00. Jag tittade på klockan och såg att den var på slaget 17.00. Jag blev förbannad.
Startade istället en undersökning. På bipacksedeln stod det att biverkningar var nässelfeber. På Läkemedelsverket stod det att de hade gått ut med varningar. På en sida stod det om en vetenskaplig undersökning som bevisat att Echinacea inte har någon som helst effekt på förkylning. Det gjorde mig förbannad, trots att jag två veckor tidigare sagt:
Det funkar. Om det faktiskt gör det eller om det är placebo, spelar ingen roll. Så länge det funkar.
När någon hade ifrågasatt det. Det kostar 150 spänn på Apoteket. På Apotekets hemsida stod det att personalen var noga med att påpeka riskerna med de här preparaten för kunderna. Ingen sa något om någon risk till mig, och hade de gjort det hade jag troligen skitit i det, men ändå. Sen ringde Henning och jag frågade om utslagen kom före eller efter Sofia och Sofi kom hem, jag köpte nämligen Esberitox samma dag de kom hem. Det var innan, sa han.
Det var innan.
Hela min undersökning och troliga orsak föll omkull. Jag får ändå gå till doktorn. Jag kan inte äta något mot förkylningen som ligger på lur. Och det värsta är att jag säkert hade kunnat träna helt riskfritt och därigenom blivit av med förkylningen. Nu kommer den istället att bryta ut lagom till onsdag då nästa föreläsning är. Nästa termin blir det bannemig inget träningskort på Gerdahallen i Lund.
Jag hade kunnat träna.