Some people call me the space cowboy.

Jag knatar runt och har ångest över att jag skall börja träna imorgon.
Det känns som det känns dagen innan man ska gå till tandläkaren.

Världens längsta parentes, en blogg i sig:
(Vilket jag antagligen aldrig mer kommer att göra för att jag:
1. Hatar att gå dit.
2. Aldrig någonsin kommer att ha råd att gå dit.
3. Om man plussar dessa två faktorer är det inte rimligt att tro att det någonsin kommer att hända igen om jag inte får typ "tandläkarpengar" i julklapp eller födelsedagspresent. Men hur kul är det? Det skulle dessutom säkert kosta mer än vad både jul och födelsedagspresenter gör tillsammans för mig med tanke på mina nedärvda otroligt dåliga tänder. Fastän jag sköter dom typ bäst av ALLA jag känner har jag alltid typ trettio hål. Det spelar ingen roll vad jag gör och tandläkaren har sagt att jag inte få överdosera flouren.)

Men om det beror på priset eller någon slags träningsfobi vet jag inte riktigt.
Troligen det senare.
Eftersom jag kan konstatera att ett terminskort på träningshallen kostar lika mycket som ett besök hos tandläkaren.

Till dess tänker jag fortsätta äta godis.
Skillnaden mot förra måndagen är bara att jag idag inte kan skylla på att jag har mens.
Fan också.
Men jag ska ju börja träna imorgon.
Så jag ska.
Ska jag.
Så att.
Så.