Some people call me the space cowboy.

Den var så himla, himla fin.
Så jäkla skum känsla att se folk och omgivningar man känner på bioduken.
Första halvan av filmen var väldigt "konstnärlig" och rolig för oss i publiken som kommer från Falkenberg och eventuellt några badjävlar som också var där. Jag hörde dock en kille som var där tillsammans med en falkenbergare viska "jag fattar ingenting" medan vi andra skrattade åt lokalt folk som alla kände igen och lokala institutioner som till exempel Torggrillen. Det var väldigt vackert foto, men jag vet inte om det hade varit lika roligt om man inte kommer från Falkenberg. Andra halvan av filmen däremot, berörde så djupt att jag fick anstränga mig riktigt mycket för att inte börja storgråta, men när Sanna tog min hand rann det över ändå.
Jag kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på den.
Den var så himla, himla fin.
Började fundera på om det verkligen finns en slags "Falkenbergsmentalitet" eller en småstadsmentalitet över huvudtaget, det gör det nog. Alla är vilsna och vill dra eller ut och resa och "hitta sig själv" och det som diskuteras i filmen är ju så sant.  Alla vill bara dra till göteborg. Alla vill därifrån. Men ändå är det så himla fint och vi är så tacksamma över att ha vuxit upp där omkring.
Fick ett sms av Fanny nyss. Ett vilset meddelande och undringar över jobbmöjligheter i Malmö.
Ringde upp och frågade om hon hade sett filmen igår. Det hade hon.
Hon satt och var vilsen i Falkenberg.
Det visade sig att hon tidigare samma dag hade suttit och fikat med en vän och diskuterat möjligheterna att dra till Göteborg men hon var tveksam. "Dra till Malmö istället då" sa vännen. På kvällen undrade dom över samma saker i filmen.
Så träffande.
Se filmen.
Den var så himla, himla fin.