Some people call me the space cowboy.

Varför är det alltid så att om jag inte får träffa människor det första jag gör när jag vaknat och gått upp så blir jag en asocial typ som inte vågar gå ut och möta människor på hela dagen? Har jag bara hängt med H, F eller gått på föreläsning kan jag gå på stan i flera timmar för mig själv men om jag inte sett en levande själ blir det plötsligt asjobbigt att ta tag i sig själv. Då sitter jag hellre inne och ugglar en hel dag framför datorn och bara är oproduktiv.
Nu är jag i varje fall jättepeppad på att måla och jag ska gå och köpa dukar och guldfärg (Guldfärg! Wohoo!) och det kommer att kännas sådär pretto att gå med två taveldukar under armen och kulturtantsglajjerna på genom stan. Pust. I eftermiddag ska jag i varje fall gå långpromenix med F till beachen och sen är det Greys och sen kommer stackars älskade H hem och är sur och trött på de där satans kvartsamtalen och jag borde nog fjäska lite. Det är så svårt bara nu när vi ska vara nyttiga. I vanliga fall brukar det funka med en påse naturchips men vad ska jag köpa nu? Pistagenötter maybe. Frukt? Men hallå liksom.
Jag provåt äpple igår för att se om jag dog men det gjorde jag inte och jag fick ingen svullen läpp heller, så äpplen tål jag. Dat is good.
Nu ska jag verkligen ta tag i mig själv.
Yes.

Edit: Neeeeeeeeeeeeeeeeej! Tvättid i eftermiddag. No långpromenad. Fan. Får bli kortpromenad.