Some people call me the space cowboy.

Har märkt att jag strävar framåt hela tiden.
Framåt och framåt.
Framåt så mycket att jag glömmer vara med här och nu.
Ska vi bada? Men vad ska vi göra sen? Ska vi grilla? Men snart måste jag gå hem för att sen ska jag gå upp och jobbaochefterdetskajagvaraledigochdåvilljagbadaochumgåsochgöraalladedärmåstegrejernaochochoch...
Nu vill jag plugga och bli det och det men helst av allt vill jag bli det och för att bli det måste jag jobba stenhårt och sökasökasöka och samtidigt som jag ska göra det ska jag spela teater OCH jobba.
Och så slutar alltihop alltid med att jag tar mig vatten över huvudet och får ångest och inte räcker till tillräckligt mycket någonstans.
Vad ska hända med mitt liv?
Vad ska jag plugga till?
Vart vill jag resa?
Vad vill jag jobba med?
Var ska jag bo?
Och om natten kan man inte sova ens fast man är jättetrött  för man vaknar och drömmer mardrömmar om vartannat och kallsvettas och tillslut har man snurrat fem varv runt jorden där i sängen.
Alla frågor som bara kväver en och helst av allt vill man gömma sig under täcket i flera dagar och bara vara ifred men så kommer sommaren helt oväntat och så kommer man på att man bara är tjugotvå och egentligen inte borde bry sig alls och så går man ut och badar.
Och ändå känns livet inte lättare.
Och ingenting blir roligare ändå...