Sofi, syster Berit, mässlingen och jag.
Man kan väl, utan att överdriva, säga att jag var det mest spännande som hänt på Vårdcentralen Eden sen... Ja, sen årskiftet 1899-1900 ungefär.
Först och främst fick jag komma in redan två timmar senare fastän jag inte ringde förrän halv ett när jag hade vaknat (egentligen ville dom att jag skulle komma direkt men det orkade jag inte).
Och oj, vad dom ville att jag skulle ha mässlingen.
"Ja, nej, allting tyder ju på det. Alla symptom har ju uppträtt i den ordningen som de ska göra och oj! Jobbar du på Bilka i Danmark, ja där har dom ju säkert inte samma vaccinationssystem som oss och ja, nej, det här är ju helt osannolikt men allting tyder ju på att det är mässlingen!" Sa syster Berit och hennes kollega glatt och så kallade dom in farbror doktorn som var aningens mer skeptisk men som ändå tyckte att det var i sin ordning att ta ett prov för att ta reda på om det var mässlingen eftersom den är anmälningspliktig.
Varför gjorde ni inte det från början? Tänkte jag i mitt stilla sinne.
"Såna här prov tar vi aldrig!" Kvittrade syster Berit glatt medan hon läste på om vilket rör hon skulle använda till blodet.
"Morbilli! Heter sjukdomen på latin, vilket vackert namn!" La hon till.
Att provsvaren kommer tidigast onsdag nästa vecka, när jag förhoppningsvis redan har blivit frisk är en annan femma.
"Jaha... Vad ska jag göra nu då?" Frågade jag innan jag skulle betala 150 kronor för att ha muntrat upp stämningen lite på vårdcentralen.
"Jaa, nu måste du bete dig som om du har mässlingen. Du får ligga hemma och inte träffa gamla och barn och helst inga människor alls!" Sa syster Berit med sin bästa läskigastämningsröst.
Det var ju roligt i alla fall att man kunde glädja några... Tänkte jag när jag gick hemåt igen.
Väl hemma, tänker jag nu ägna mig helt och fullt åt godiset och tidningen som allrasötaste Sofi kom med innan. Hon ringde och frågade om det var någonting vi behövde.
"M-m-m-mjööölk..." Sa ynkliga jag.
"Men, är det någonting som ni inte behöver men som ni vill ha?"
"Gooodis..." Sa ännu mer ynkliga jag.
Sen kom fina Sofi med mjölk, godis och serietidningen Larson! och massvis av filmer att titta på.
Bättre vänner än mina, det får man nog leta länge efter.
Först och främst fick jag komma in redan två timmar senare fastän jag inte ringde förrän halv ett när jag hade vaknat (egentligen ville dom att jag skulle komma direkt men det orkade jag inte).
Och oj, vad dom ville att jag skulle ha mässlingen.
"Ja, nej, allting tyder ju på det. Alla symptom har ju uppträtt i den ordningen som de ska göra och oj! Jobbar du på Bilka i Danmark, ja där har dom ju säkert inte samma vaccinationssystem som oss och ja, nej, det här är ju helt osannolikt men allting tyder ju på att det är mässlingen!" Sa syster Berit och hennes kollega glatt och så kallade dom in farbror doktorn som var aningens mer skeptisk men som ändå tyckte att det var i sin ordning att ta ett prov för att ta reda på om det var mässlingen eftersom den är anmälningspliktig.
Varför gjorde ni inte det från början? Tänkte jag i mitt stilla sinne.
"Såna här prov tar vi aldrig!" Kvittrade syster Berit glatt medan hon läste på om vilket rör hon skulle använda till blodet.
"Morbilli! Heter sjukdomen på latin, vilket vackert namn!" La hon till.
Att provsvaren kommer tidigast onsdag nästa vecka, när jag förhoppningsvis redan har blivit frisk är en annan femma.
"Jaha... Vad ska jag göra nu då?" Frågade jag innan jag skulle betala 150 kronor för att ha muntrat upp stämningen lite på vårdcentralen.
"Jaa, nu måste du bete dig som om du har mässlingen. Du får ligga hemma och inte träffa gamla och barn och helst inga människor alls!" Sa syster Berit med sin bästa läskigastämningsröst.
Det var ju roligt i alla fall att man kunde glädja några... Tänkte jag när jag gick hemåt igen.
Väl hemma, tänker jag nu ägna mig helt och fullt åt godiset och tidningen som allrasötaste Sofi kom med innan. Hon ringde och frågade om det var någonting vi behövde.
"M-m-m-mjööölk..." Sa ynkliga jag.
"Men, är det någonting som ni inte behöver men som ni vill ha?"
"Gooodis..." Sa ännu mer ynkliga jag.
Sen kom fina Sofi med mjölk, godis och serietidningen Larson! och massvis av filmer att titta på.
Bättre vänner än mina, det får man nog leta länge efter.
Kommentarer
Trackback