Some people call me the space cowboy.

En enda stor baksmälla.
Varför börjar man varje nytt år så här?
Nästa år (i år) måste jag verkligen sluta fira nyår. Samma antiklimax och samma alkoholöverdos varje år.
Och så känns det lite tomt.
Liksom vad ska jag göra nu och jag borde börja plugga inför tentan och jag borde börja motivera mig men jag känner inget sånt. Jag är bara en enda stor omotiverad degklump.
Och så känns det som att man glömmer att njuta under tiden. Elin har varit här och det har varit jättebra men jag glömde liksom att njuta av det under tiden. Det gör man ofta. Och nu ångrar jag att jag inte bara njöt av det för nu känns det ensamt för det är redan över och jag hade väntat och sett fram mot det så länge. Lite som julafton.
Man glömmer njuta. Hela tiden. Det enda som finns kvar nu är bildbevis.

Det känns som om jag inte har sett dagsljus på flera dagar. Och det har jag väl egentligen inte heller. Varit uppe länge, vaknat sent och när man väl är redo att möta världen igen så har det blivit mörkt.
Detta eviga mörker.
Det enda jag kan tänka på nu är de första vårkvällarna. När vi envist intalar oss själva att det är varmt och vår och när vi tar tillvara på minsta lilla solglimt och släpar med oss filtar och grillar och öl till parken och njuter till solen går ner då vi tvingas inse att vi inte längre kan sitta kvar och så går vi hem till någon och fortsätter där.
Eller när träden slår ut och man känner sig sådär riktigt lycklig och levnadsglad som man bara gör på våren. Glad över att ha överlevt sex kolsvarta månader till.

Jag vill inte tentaplugga. Jag vill inte skriva uppsats i vår. Jag vill inte göra någonting just nu. Förutom att ta en restresa till något varmt ställe och lapa i mig lite D-vitaminer. Fast egentligen vill jag inte göra det heller eftersom jag då skulle bränna mig sönder och samman och få feberfrossa. Fan.

Nu är det bara att härda ut.
Härda ut.
Men det är svårt.
Lika svårt för oss alla.