Cowboyfestivalen 2007.
Jädrans vad jag anstränger mig för att ni ska få roliga saker att titta på. Photoshopat ner 30 (av 350) bilder i storlek så att dom ska få plats här på bloggen.
Anyways.
Här kommer Cowboyfestivalen, klicka på bilderna för att se dom större:
Festivalpjucksen på.
Jag är supernöjd över att få köra de 17 milen till festivalen. Allt gick bra, förutom en liten incident på motorvägen när jag höll på att ha ihjäl oss allihop. Men det är en helt annan historia. På vägen lyssnade vi på Robbans eminenta countryblandskiva, men mest lyssnade vi på den här låten.
Fanny har hoppat sönder hoppborgen på Max. Återigen skräckmatupplevelse på Max. Aldrig mer Max. Fan Max, jag trodde ju på dig.
Mamma och pappa hade en djungel av Änglatrumpeter på altanen. Dom var fina. Min änglatrumpet är fortfarande bara en kvist på ungefär 15 centimeter med två blad på. Ungefär.
Redo för festival!
Men mest Cowboy av alla var nog Sebastian.
De där indianerna som man inte fick skjuta på. Fina är dom i alla fall.
En väldigt död mus. For your notice.
Frida och Lisen jobbar hårt i entrén.
Livet i en åker.
Sebastian i en åker.
Jag och en bror.
Jag är regnhiphopare.
Men den bästa förfesten var nog i bilen. Där lekte vi "hur många fulla får plats i en bil"-leken. Det var 8. Vi kallade det VIP-området.
Årets slogan. Tydligen på grund av min önskan att skjuta på indianerna.
Vädret blev fint till slut.
Vad fan har glitter med Cowboy att göra?
Den mörka vägen hem. Halvmilen hem tog oss ungefär två timmar att gå. Vi gjorde i och för sig lite utflykter från vägen ut i åkrar, min gamla trädgård och till dansbanan. När vi kommit hem fick vi gå tillbaka en bra bit eftersom jag(!) tappat min kamera (bara för att jag precis skrutit om hur jag aldrig tappat bort någonting och så tappar jag min mest precious ägodel). Kameran återfanns tack och lov hel och hållen mitt på vägen.
Livet i en åker del 2.
Framme i Ugglarp! Helt sjukt ful skylt för övrigt.
Ja. Så var det det där med Linnea+Sebastian+Alkohol= Gratis fantastisk underhållning. Här dansar vi squaredans på scenen på dansbanan.
"Där nere luktade det inte gott!" Tyckte Sebastian. No shit, som amerikanerna skulle sagt.
Sebastian pausar på vägen för femtielfte gången.
Imorse kom far och mor med frukost, vilket var väääldigt uppskattat! Ni är bäst!
Snyggaste festivalarmbanden!
Har man bara ett snyggt yttre kan man dölja vilken bakfylla som helst.
På Tommys käkade vi pizza men man kunde ävenfå äta en vegetarian om man ville.
Det här är ingen glass, det är ett rån. Heeee. Heeee.
När vi åkte hem blev det en väldigt stor och fin regnbåge. Den ser inte alls lika imponerande ut på bild som den gjorde i verkligheten och fotot som visade den bättre verkar inte vilja vara med. Fint var det i alla fall.
Jag slapp köra hem. Vi hittade Toves Daniel på vägen som också ville hem till Malmö och som vanligt får jag som jag vill. Det vill säga sova med Fanny i baksätet.
På det stora hela var det en mycket lyckad festival och trots vädret kom det ungefär 400 pers. Det är för att vi är bönner hela bunten och bönner vet att man inte dör av lite regn. Men trots allt så regnade det ju inte mer än en liten skur. Blåste gjorde det desto mer. I övrigt innehöll festivalen massvis av kära återseenden, bra musik, brännässlor (Jag trodde att dom var övermogna, och att man borde kunna kissa i dom, det var till jag kom på att det är nya nässlor som inte bränns, jäklarns vad ont det gjorde. Kissa inte i brännässlor qvennor!) lera på byxorna och allt annat som en bra festival ska innehålla.
Vi syns igen nästa år, Cowboy!
Anyways.
Här kommer Cowboyfestivalen, klicka på bilderna för att se dom större:
Festivalpjucksen på.
Jag är supernöjd över att få köra de 17 milen till festivalen. Allt gick bra, förutom en liten incident på motorvägen när jag höll på att ha ihjäl oss allihop. Men det är en helt annan historia. På vägen lyssnade vi på Robbans eminenta countryblandskiva, men mest lyssnade vi på den här låten.
Fanny har hoppat sönder hoppborgen på Max. Återigen skräckmatupplevelse på Max. Aldrig mer Max. Fan Max, jag trodde ju på dig.
Mamma och pappa hade en djungel av Änglatrumpeter på altanen. Dom var fina. Min änglatrumpet är fortfarande bara en kvist på ungefär 15 centimeter med två blad på. Ungefär.
Redo för festival!
Men mest Cowboy av alla var nog Sebastian.
De där indianerna som man inte fick skjuta på. Fina är dom i alla fall.
En väldigt död mus. For your notice.
Frida och Lisen jobbar hårt i entrén.
Livet i en åker.
Sebastian i en åker.
Jag och en bror.
Jag är regnhiphopare.
Men den bästa förfesten var nog i bilen. Där lekte vi "hur många fulla får plats i en bil"-leken. Det var 8. Vi kallade det VIP-området.
Årets slogan. Tydligen på grund av min önskan att skjuta på indianerna.
Vädret blev fint till slut.
Vad fan har glitter med Cowboy att göra?
Den mörka vägen hem. Halvmilen hem tog oss ungefär två timmar att gå. Vi gjorde i och för sig lite utflykter från vägen ut i åkrar, min gamla trädgård och till dansbanan. När vi kommit hem fick vi gå tillbaka en bra bit eftersom jag(!) tappat min kamera (bara för att jag precis skrutit om hur jag aldrig tappat bort någonting och så tappar jag min mest precious ägodel). Kameran återfanns tack och lov hel och hållen mitt på vägen.
Livet i en åker del 2.
Framme i Ugglarp! Helt sjukt ful skylt för övrigt.
Ja. Så var det det där med Linnea+Sebastian+Alkohol= Gratis fantastisk underhållning. Här dansar vi squaredans på scenen på dansbanan.
"Där nere luktade det inte gott!" Tyckte Sebastian. No shit, som amerikanerna skulle sagt.
Sebastian pausar på vägen för femtielfte gången.
Imorse kom far och mor med frukost, vilket var väääldigt uppskattat! Ni är bäst!
Snyggaste festivalarmbanden!
Har man bara ett snyggt yttre kan man dölja vilken bakfylla som helst.
På Tommys käkade vi pizza men man kunde ävenfå äta en vegetarian om man ville.
Det här är ingen glass, det är ett rån. Heeee. Heeee.
När vi åkte hem blev det en väldigt stor och fin regnbåge. Den ser inte alls lika imponerande ut på bild som den gjorde i verkligheten och fotot som visade den bättre verkar inte vilja vara med. Fint var det i alla fall.
Jag slapp köra hem. Vi hittade Toves Daniel på vägen som också ville hem till Malmö och som vanligt får jag som jag vill. Det vill säga sova med Fanny i baksätet.
På det stora hela var det en mycket lyckad festival och trots vädret kom det ungefär 400 pers. Det är för att vi är bönner hela bunten och bönner vet att man inte dör av lite regn. Men trots allt så regnade det ju inte mer än en liten skur. Blåste gjorde det desto mer. I övrigt innehöll festivalen massvis av kära återseenden, bra musik, brännässlor (Jag trodde att dom var övermogna, och att man borde kunna kissa i dom, det var till jag kom på att det är nya nässlor som inte bränns, jäklarns vad ont det gjorde. Kissa inte i brännässlor qvennor!) lera på byxorna och allt annat som en bra festival ska innehålla.
Vi syns igen nästa år, Cowboy!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vad hände egentligen med Hallandsposten? Var de inte där för att skriva om det? punkty
Postat av: Linn
jaa....till sist tog jag fingret ur rumpan och tittade på bilderna. vad ska man säga? Ni såg ju ut att ha kul i alla fall. min favorit är den när sofia får frukost av mamma och pappa. den sukt nöjda minen hon har......som ett barn på födelsedagen. hon är så söt. önskar jag varit med.
puss
Postat av: Linnea.
y: öh, jo. det får man väl hoppas. men jag har inte kunnat hitta nåt på intranätet. eller, det är inte jag som har letat utan fanny. kanske har kommit nåt nu. det borde ju vara någon av dagarna efter, eller innan, annars är det ju inte intressant.
Linn: jag önskar också att du hade varit med. men det hade inte varit så lätt att tappa bort dig och sen hitta dig igen ute bland de halländska åkrarna...
Trackback