Det där med att lämna blod...
Jag tvingade ju med mig en kursare till blodgivningscentralen för att få lite sällskap i den där obehagliga miljön. Jag är inte rädd för sprutor men det känns ju ändå bäst att ha med sig någon man känner in case of emergency.
Icke spruträdda människor visade sig dock vara svåra att finna i min bekantskapskrets så jag övertygade en tveksam kursare.
Sen knatade vi in och fick svara på frågor och så skulle dom ta några rör för att testa vårat blod. Och då kom det som har gjort mig lite nervös för att gå dit och verkligen lämna blod nu när jag fått veta att jag är kärnfrisk.
Sköterskan som ska sticka mig går iväg och "viskar" sådär lagom högt så att jag hör med en annan sköterska och konversationen låter ungefär såhär:
"Ähh, jag vet inte om vi ska sticka henne, hon har så tunna blodådror"
"Ja men vi kan ju ta blod i alla fall en tre, fyra gånger o sen om det inte går längre kan vi ju säga till då?"
Sen fick jag veta att själva blodgivningsnålarna är ännu större än provnålarna och det kommer ju att göra jätteont säkert. Sen var jag i och för sig och tog blodprov på vårdcentralen någon gång och då berättade jag allt det här och så sa dom att "Nämen, du har ju jättemycket att sticka i, de vet inte vad de håller på med där borta!" och då blir man ju liksom ännu litet mer nervös.
Så när jag väl lämnat blod en sisådär tre, fyra gånger och jag skulle råka ut för något får de väl ge mig blodtransfusion genom foten.
Well, det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit någon dag. Äta järn till frukost och dra med mig H som stöd med risk för svimning för honom. Men han är ju i alla fall i rätt miljö då kan man säga.
Icke spruträdda människor visade sig dock vara svåra att finna i min bekantskapskrets så jag övertygade en tveksam kursare.
Sen knatade vi in och fick svara på frågor och så skulle dom ta några rör för att testa vårat blod. Och då kom det som har gjort mig lite nervös för att gå dit och verkligen lämna blod nu när jag fått veta att jag är kärnfrisk.
Sköterskan som ska sticka mig går iväg och "viskar" sådär lagom högt så att jag hör med en annan sköterska och konversationen låter ungefär såhär:
"Ähh, jag vet inte om vi ska sticka henne, hon har så tunna blodådror"
"Ja men vi kan ju ta blod i alla fall en tre, fyra gånger o sen om det inte går längre kan vi ju säga till då?"
Sen fick jag veta att själva blodgivningsnålarna är ännu större än provnålarna och det kommer ju att göra jätteont säkert. Sen var jag i och för sig och tog blodprov på vårdcentralen någon gång och då berättade jag allt det här och så sa dom att "Nämen, du har ju jättemycket att sticka i, de vet inte vad de håller på med där borta!" och då blir man ju liksom ännu litet mer nervös.
Så när jag väl lämnat blod en sisådär tre, fyra gånger och jag skulle råka ut för något får de väl ge mig blodtransfusion genom foten.
Well, det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit någon dag. Äta järn till frukost och dra med mig H som stöd med risk för svimning för honom. Men han är ju i alla fall i rätt miljö då kan man säga.
Kommentarer
Postat av: .y
Jag är inte det minsta rädd för sprutor, så jag kan följa med! Är dock inte godkänd att lämna blod förens i juni, Kambodja gav tydligen ett halvårs "karantän".
Postat av: .y
Jag har tänkt lite på den där utmaningen. Jag tycker inte något är särskilt egendomligt med mig. Jag vet ju precis varför jag gör o är som jag gör o är, så för mig blir det inget konstigt med det. För att få fram egendomligheter hade jag behövt jämföra mig med andra o det är något jag absolut inte vill göra eftersom sådana jämförelser oftare leder till något negativt än tvärtom. Så i en ren protest mot allmän jämförelse kommer jag därför inte anta utmaningen.
Trackback