Some people call me the space cowboy.

Inatt kom det värsta åskvädret i mannaminne (nåväl) till skåne.
Jag vaknade och låg tvångsmässigt och räknade sekunderna mellan blixtar och smällar.
Något som sitter i sen man var liten antar jag.
Alla som känner mig vet att jag älskar åskväder. (Tack mamma! Jag anser nämligen att alla fobier eller ickefobier kommer från ens mamma/pappa, därför är jag inte rädd för spindlar och åska, men rädd för hissar och flyg.)
Där låg jag i alla fall vaken i hopp om att åskvädret skulle komma närmre. Det tog ganska lång tid men till slut kom det nära. Det verkade vara ett stort åskmoln dock, eftersom vissa blixtar var jättelångt ifrån och vissa jättenära.
Medan jag låg där och räknade sekunderna funderade jag på om H var vaken. Han andades ganska lätt så jag tänkte att han kanske var vaken men inte ville väcka mig.
Jag funderade även på om F var vaken och om jag kanske skulle skicka ett tröstande sms, eftersom jag vet att hon är dödsrädd för åskan. I min lilla sömndimma kom jag ändå fram till att jag inte skulle göra det, delvis för att jag inte visste om hon var vaken, och jag kanske skulle väcka henne med mitt "tröstande" sms. Delvis för att jag någonstans förstod att om jag skulle göra det skulle jag själv vakna till så mycket att det skulle vara omöjligt att somna om.
Där låg jag i alla fall och tittade och lyssnade (och räknade) tills den där smällen kom. Rakt ovanför. Blixt och smäll samtidigt. Så härligt!
-OJ JÄVLAR! Skrek jag och smällde till H så att han vaknade (han var ju självklart inte vaken innan).
- Vilken jävla smäll! Hörde du?!
Han mumlade något till svar och somnade om.
Själv satte jag på mig glajjorna och låg med hakan i händerna och stirrade ut genom fönstret inför nästa smäll. När den väl kom var ljuset så bländande att jag var tvungen att blunda och rygga tillbaka. Vilket jävla puckor jag är, tänkte jag om mig själv och bestämde mig för att försöka somna om istället för att blixttracka.
Senare visade det sig att att H hade vaknat en gång till, lite senare, men då trott att det var "la familia" som var på gång igen på Möllan och sprängde någon affär.
I alla fall. Det kändes som om åskvädret höll på i evigheter. Senare idag har jag fått höra av olika människor som kollat på klockan att åskvädret höll på mellan 3.00 till 4.00 eller 3.30 till 4.30. Någonstans där var det ju.
Det kändes som om hela Malmö var vaket. Jag hörde grannarna trampa oroligt ovanför. Faktiskt alla som jag pratat med idag hade vaknat av det. F hade till exempel storstädat hela lägenheten och varit livrädd. Inte vågat spela musik eller någonting. Jag tror det har att göra med det där att vi är uppvuxna på landet. Det där med att man måste dra ut alla kontakter och hålla sig undan från kök och blötytor. Jag låg exempelvis och var kissnödig men vågade inte gå på toa eftersom jag inte vet hur det funkar här i stan med åskledare och sånt. När jag var liten fick man nämligen inte gå på toa på dagis när det åskade, och absolut inte duscha.
Nåväl. Jag borde skickat det där sms:et till F.
När den där obligatoriska "jag-vet-att-jag-måste-gå-upp-snart-jag-måste-somna-nu"-ångesten infann sig efter en liten stund hjälpte det ju knappast att jag, när jag väl somnat, drömde att det var ett sjuhelvetes åskväder som slog kratrar i marken och att jag var tvungen att sova men inte kunde somna...