The nightly products of a crazy mind.
Det var jag, Anna, Teo och Jon. Vi hade planerat något riktigt stort och riktigt, riktigt bra.
Vi hade världens bästa idé.
Det fanns nämligen två stycken jättestora torn i USA som kallades World Trade Center. Om man gick in i World Trade Center såg det ungefär ut som en tågstation, fast inte vilken tågstation som helst utan en mycket modern tågstation med olika plan och våningar mellan vilka det gick hissar. World Trade Center gick även ihop med Öresundstunneln och förbindelsen mellan dessa gick genom ett nybyggt stort och välutvecklat tunnelsystem som man hittade till olika ställen, genom att följa pilar i olika färger på golv och väggar. Skulle man till exempel ut, skulle man såklart inte följa de gröna pilarna med en mystisk symbol på för då kom man till en återvändsgränd, man skulle ju följa de röda pilarna med den lika mystiska och i minnets dunkla dimma väl dolda symbolen på. Nog om detta.
Min, Annas och de andras idé gick ut på att vi hade kommit på att om man exempelvis skulle vilja spränga World Trade Center borde man göra det inne i en av tunnelbanorna där tågen gick, det skulle ju självklart göra mest skada och döda flest människor. Vi hade tillverkat en jättestor missil, som egentligen mest såg ut som en nyårsraket modell större.
Vi stod ungefär tio meter från tåget. Anna och Teo höll i raketen och jag hjälpte till att sikta och så sköt vi in raketen i tåget precis innan dörrarna skulle stängas. De stängdes dock inte så Anna fick irriterad gå fram till tåget och skjuta igen dörrarna om människorna och den fräsande raketen själv, innan tåget lämnade stationen.
Sedan åkte tåget in i tunneln och sprängdes och vi sprang iväg i det andra tunnelsystemet som var till för människorna (det med pilarna ni vet). Vi sprang såklart vilse massvis av gånger (Ut! Ut! Ut!) innan vi hittade ut.
Väl ute stod vi och såg på medan tornen rasade och vi var glada och nöjda och klappade varandra på ryggen och tyckte att vi hade gjort ett riktigt, riktigt bra jobb. Ända tills jag kom på att de kanske, antagligen och troligtvis hade övervakningskameror nere inne på stationen och att vi nog skulle råka illa ut. Värst skulle det nog bli för Anna och Teo, men jag kanske också skulle råka illa ut eftersom jag ju faktiskt hjälpte till att sikta. Jon skulle nog komma undan helt eftersom han bara stod och tittade på under själva aktionen. Jag fick lite ångest över att Anna och Teo förmodligen skulle bli avrättade men lugnade mig själv med att jag kanske skulle kunna komma undan med livsstid.
Vilka straffen blev till slut och om våra hjältar klarade biffen, förtäljer inte historien.
Stay tuned for the next episode of Linneas dream factory.
Vi hade världens bästa idé.
Det fanns nämligen två stycken jättestora torn i USA som kallades World Trade Center. Om man gick in i World Trade Center såg det ungefär ut som en tågstation, fast inte vilken tågstation som helst utan en mycket modern tågstation med olika plan och våningar mellan vilka det gick hissar. World Trade Center gick även ihop med Öresundstunneln och förbindelsen mellan dessa gick genom ett nybyggt stort och välutvecklat tunnelsystem som man hittade till olika ställen, genom att följa pilar i olika färger på golv och väggar. Skulle man till exempel ut, skulle man såklart inte följa de gröna pilarna med en mystisk symbol på för då kom man till en återvändsgränd, man skulle ju följa de röda pilarna med den lika mystiska och i minnets dunkla dimma väl dolda symbolen på. Nog om detta.
Min, Annas och de andras idé gick ut på att vi hade kommit på att om man exempelvis skulle vilja spränga World Trade Center borde man göra det inne i en av tunnelbanorna där tågen gick, det skulle ju självklart göra mest skada och döda flest människor. Vi hade tillverkat en jättestor missil, som egentligen mest såg ut som en nyårsraket modell större.
Vi stod ungefär tio meter från tåget. Anna och Teo höll i raketen och jag hjälpte till att sikta och så sköt vi in raketen i tåget precis innan dörrarna skulle stängas. De stängdes dock inte så Anna fick irriterad gå fram till tåget och skjuta igen dörrarna om människorna och den fräsande raketen själv, innan tåget lämnade stationen.
Sedan åkte tåget in i tunneln och sprängdes och vi sprang iväg i det andra tunnelsystemet som var till för människorna (det med pilarna ni vet). Vi sprang såklart vilse massvis av gånger (Ut! Ut! Ut!) innan vi hittade ut.
Väl ute stod vi och såg på medan tornen rasade och vi var glada och nöjda och klappade varandra på ryggen och tyckte att vi hade gjort ett riktigt, riktigt bra jobb. Ända tills jag kom på att de kanske, antagligen och troligtvis hade övervakningskameror nere inne på stationen och att vi nog skulle råka illa ut. Värst skulle det nog bli för Anna och Teo, men jag kanske också skulle råka illa ut eftersom jag ju faktiskt hjälpte till att sikta. Jon skulle nog komma undan helt eftersom han bara stod och tittade på under själva aktionen. Jag fick lite ångest över att Anna och Teo förmodligen skulle bli avrättade men lugnade mig själv med att jag kanske skulle kunna komma undan med livsstid.
Vilka straffen blev till slut och om våra hjältar klarade biffen, förtäljer inte historien.
Stay tuned for the next episode of Linneas dream factory.
Kommentarer
Postat av: Anna
ja... det hade varit så kul att drömma samma sak. Måste dock säga att i verkligheten hade jag aldrig gjort något sådant. Jag hade LÄTT varit Jon i drömmen. Passiv, nästan oengagaerad, men sugen på att vara MED.. Puss
Postat av: jon
drömmar visar vilka som är smarta
Trackback