Some people call me the space cowboy.

Jag har funderat ett slag över vad som är "att ha ett liv".
När man är hemma hela tiden och inte gör något tycker man att man inte "har något liv".
När man jobbar hela tiden tycker man att man inte "har något liv".
När man aldrig är hemma, aldrig träffar sina vänner och sin familj, utan istället ägnar sig åt något som tar enormt mycket tid och engagemang tycker man att man "inte har något liv".
Jag reagerade på mig själv när jag åkte hem från Lund en natt och sa att jag "inte har något liv".
För om jag lägger så mycket tid och så mycket arbete på något, mer än heltid egentligen, så måste det ju egentligen vara det som MITT liv handlar om. Om jag är så beredd att offra min tid på något och ge mitt fulla engagemang och inte låta någonting komma mellan. Varken skola, jobb eller andra människor. Då måste det vara det som är "att ha ett liv".
Man kan inte låta bli att tänka på det. När man funderar på vad man försakar. När man på föreläsningarna talar om Måsen och diskussionen om kriget mellan konsten och livet dyker upp. Är det så? Att man offrar något för konsten? Offrar man sitt LIV för konsten? Är det inte egentligen så att man lever sitt liv genom konsten. Att konsten är livet. Jag har verkligen ett liv. I allra högsta grad. Jag lever livet, fullt ut. Sova kan jag göra när jag dör.
Därför drabbades jag av en enorm separationsångest idag när jag var på väg till Mejeriet. Jag vill inte att det ska ta slut! Jag vill verkligen inte att det här ska ta slut. Fyra sjukt intensiva veckor med blod (jepp), svett (oh yes) och tårar (jajjamän) kommer att ta slut på söndag. På måndag kommer det bara finnas bakfylla och minnen kvar.
- Men det har ju inte ens börjat än! Sa Jon. Vi börjar ju imorgon.
Sen insåg han vad jag menade, för det är ju inte bara spelperioden som ÄR. Det är processen som är. Det vi har kommit fram till under de här veckorna. Skapandet. Ett jävla långt skapande. En kreativ process.
Och vi har levt tillsammans, nästan dygnet runt. Jag har kommit att älska de här tre människorna som har varit mitt liv den här tiden. Jag tror inte att man kan lära känna människor på ett bättre sätt, vi kan skratta och gråta tillsammans och vi känner av varandra som ingen annan kan känna av oss. Och jag vill verkligen inte att det ska ta slut.
Och teaterkonsten. Jag tror inte att någon konst är bättre än någon annan. När jag tecknar eller målar gör jag det för att antingen FÅ UT en känsla, eller FÖRMEDLA en känsla. Jag kan svära på att det är likadant för en musiker eller en dansare. Det är definitivt det som teatern handlar om. Teo beskrev det så bra idag efter genrepet: "En dramatiker skriver en text med egna tankar och lämnar över den till en regissör som förvandlar den med sina tankar och idéer och lämnar därefter över den till skådespelarna som gör den till sin och som sedan lämnar över den till publiken som förhoppningsvis lämnar upplevelsen vidare till andra."
Det är det som konsten handlar om. Eller vafan, det är det som LIVET handlar om. Att beröra. Att möta. Att vara. Här och nu.
Jag blir så provocerad av människor som kritiserar teatern för att den skulle vara en förlegad konstform. Eller som påstår att den nya teatern är en pretentiös konstform som bara strävar efter att vara "punkig" och "in your face". För är det inte så det måste vara? När man vill skapa något nytt, när man är på väg upp, när man är oetablerad, måste man inte våga vara "up your face" och "punkig"?
Teater handlar, förutom om skapandeprocessen, om en känsla mellan skådespelare och publik, kalla det elektricitet, energi eller vad som helst. Det är därför man aldrig kan filma en teater. Det är därför teater aldrig kan bli förlegad, därför att det ska vara som att gå på en riktigt bra konsert där närvaron är på topp. Det är därför teatern är en mycket flyktig konstform. Teatern kan aldrig vara eller bli: förlegad, krystad, pretto eller ointressant. Därför att den upplevs här och nu. Och den är i allra högsta grad levande. Och det är det det handlar om egentligen, eller hur?
Konsten att leva.

PRETTO!

Kom och se vår punkiga, up your face, undergroundföreställning som inte kostat oss ett ruttet korvöre att sätta upp, mer än vår tid och vårat fulla engagemang, så lovar vi att vi ger allt vad vi har:
Torsdag 18/10 19.00 URPREMIÄR - UTSÅLT!
Fredag 19/10 19.00
Lördag 20/10 19.00
Söndag 21/10 16.00


För att sänka prettonivån i det här inlägget något, publicerar jag en bild på regissören hängandes i en balk i taket.
Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.
Alla behöver hänga i taket då och då.