Omstart.
Jag fick aldrig någon chans att vara ledsen.
Jag står farligt nära gränsen nu. Jag märker det.
Går runt med tårarna brännandes bakom ögonlocken mest hela tiden.
Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Oftast när jag mår dåligt är det som värst när jag är ensam och jag förstår att jag måste ut och beblanda mig med människor. Aktivera mig. Idag ställde jag in den planerade fikan med den vita lögnen att jag hade tvättid. Social fobi. Skickade ett bedjande sms till älskade V istället.
Hej! Vill du komma hit och hänga idag?
Jag behöver sällskap.
Ångestdag idag.
PussELL.
Han ringde upp nästan direkt och frågade om jag hade kaffe och mjölk, vilket jag ju såklart inte hade...
- Då köper jag det! Jag kommer nu!
Sen fick han mig att skratta. Såklart, det får han mig alltid att göra. Sen drog han ut mig på stan och vi käkade innan han drog vidare och jag gick hem för att tvätta och städa (tvättid hade jag alltså, men inte mitt på dagen när jag skulle fikat).
Pratade med A nyss. Inser att jag måste bryta destruktiva beteende för att återfå min självrespekt.
Det är svårt att bryta destruktiva beteenden som grundas på att man känner sig ensam och att man vill förtränga. Fast det bygger väl alla destruktiva beteenden på egentligen?
- Du måste sluta vara så jävla taskig mot dig själv! Du måste sluta tycka att du är så kass. Säger A.
Omstart nu.
Att sluta med destruktiva beteenden. Att uppfylla mål. Att känna mig smart. De två sista har alltid varit viktiga för mig. Att sträva efter att få hålla på med teater och att studera, läsa viktiga böcker, prata med intressanta och smarta människor och sedan skriva bra uppsatser är två superviktiga komponenter i mitt liv av vilka inga har blivit uppfyllda det senaste dryga året.
Vem kunde tro att det var så viktigt för mig att hela tiden vara upptagen.
Jag och A pratade om det igår när vi gick den där efterlängtade söndagspromenaden. Hur man lever teatern. Hur man under tiden när man håller på med en produktion säger att man inte har något liv för att man äter, andas och lever teater dygnet runt och allt och alla får stå åt sidan och hur man sedan kommer på att det är ju ett liv i allra högsta grad. Teatern är livet. Inte konstigt att jag känner mig tom och meningslös nu när jag inte fått ta del av livet på tio månader.
Bara det inte blir som i höstas när teatern var ett sätt att fly verkligheten. När teatern var det enda stället jag kunde slappna av på och faktiskt skratta, medan det andra livet förföll någon annanstans. Men gud vad jag älskar det. Gud vad jag saknar det. Hur jag kunde åka från föreläsning i Lund till jobbet i Köpenhamn tillbaka till Lund och teatern och nattåget hem till Malmö och den underbara känslan av att vara utmattad när tåget rullade in på Malmö C. Det gjorde att jag överlevde.
Åker hem imorgon. Det verkar som att modersinstinkten tog vid när den ömma modern pratade med sin ledsna dotter i förmiddags och vips så hade jag fått pengar att komma hem för. Det skall bli skönt att bli kramad och tröstad och gödd på föräldrars vis.
TO DO- Life edition
1. Bryta Destruktiva beteenden
- ......................
- ......................
2. Uppfylla mål
- Hitta scenprover
- Börja skriva C-uppsatsen
Alltså. Jag tycker inte om folk enkelt. Jag har absolut inget emot dem, men den där känslan av att verkligen tycka om någon, den krävs det väldigt speciella människor för att få fram. Men de jag tycker om tycker jag verkligen verkligen om, och jag har SÅ svårt att låta bli att berätta det för dem (tydligen gärna på offentliga internetställen såsom bloggar o gästböcker). Men jag har kommit fram till att om man säger det för ofta så tappar det lite i värde. Så jag har bestämt mig för att hålla inne lite på det, så det jag säger får lika mycket värde som känslan har.
Nu ångrar jag väldigt att jag skrev att du är grym för ett par inlägg sen. Jag vill skriva det nu.
Så jag bryter mot vad jag bestämt mig för o skriver det.
Du är så jäkla grym.
Har jag berättat om hur jag ibland ser världen som svartvit? O att det i den världen finns endel personer o platser som lyser av färg?
Du är en sån person.
Det strålar om dig o du förgyller mitt liv, trots att vi inte ses eller hörs särskilt ofta. Det räcker med att veta att du finns.
Grym.
O om saker kommer ikapp dig nu så låt det komma ikapp dig. Bryt ihop. För då har du gjort det.
Tack .Y
Ok, teatern kan aldrig ersätta verkligheten, och teatern är heller inte livet. Glöm inte det. Du måste hitta fastare saker att tro på! Teatern kan vara livsviktig, men på vilket sätt livsviktig? Vad vill du med teatern?
Bestäm dig för om du vill ha teatern som yrke eller som hobby. Väljer du yrke, så satsa ordentligt! Satsa allt! Det kommer kosta, men finns inga andra alternativ så är det som det är. Men för att kunna satsa måste du bryta de destruktiva beteenden du skriver att du har. Det är förresten det första destruktiva du kan bryta, att leva teater. Det är bättre - och sundare - att spela den.
Lätt för mig att skriva, tänker du kanske. Men det var inte för att jag lade ner allt jidder runt omkring och verkligen satsade som jag kom in.
Over and out och lycka till.
FÖRRÄN jag lade ner allt jidder, ska det stå.
Du är fin!