Some people call me the space cowboy.

Igår när hela gamla Audrey and the Boogie Woogie samlades i Fannys och Toves nya lya för att fira Annorhs fördelsdag fick vi för oss att skriva en såndär saga där man skriver en liten bit var och viker. Man får bara se ungefär två föregående ord och så ska man själv skriva vidare en mening eller två och sen vika. Ungefär som en vikgubbe.
Jag tycker själv att det blev ett litet stycke utmärkt poesi (Jag har kursiverat varannan "mening" för att ni ska se vart brytningarna är, även om man då kan få intrycket av att vi var två. Det är ju fel. Vi var fyra):

"Det var en gång, så börjar alla bra sagor, och det här är en fantastisk
saga om en liten liten mask som hade gröna öron och en lila liten
liten liten penis som aldrig växte, pojken var jätteledsen för att
den aldrig ville säga farväl till denna underbara burlesque,
hon som så innerligt hade tagit tag om Adolfs
starka sinnesintryck. Lukter, ljud, och vibbar syftade bara
på en sak "Jaa! Vi leker kurragömma med den" sa han! Vi
gömmer den i fickan på finbyxorna. Och hans penis stack
ut ur drömmarnas värld och in i verklighetens
hårda vardag. Slit, svett och tårar och inte en lugn stund
var det inte Olle minsann som stod där och fånlog! Jajjamensan.
Visst var det det! PANG! Helt plötsligt hördes ett
konstigt ljud.
Varför piper den? Vem glömde säga till om att konstiga
ljud kommer hastigt mot mig. Jag blundar hårt hårt
och hoppas att det börjar om från början, det underbara livet."