Rubrik:
Vaknade alldeles för sent för mitt eget bästa idag. Men till skillnad från igår så var det ganska trevligt att vakna idag. Hade blivit kallad stjärna både en och två gånger. Det är märkligt. Jag har aldrig blivit kallad stjärna förr (förutom i teatersammanhang) och jag har heller aldrig kallat någon stjärna. Det kanske är det nya svart? Jag brukar använda mig av "gullet" och "hjärtat" och "raring" och sådana mer klassiska ord. Men i inkorgen låg ett sms som började med "God morgon lilla stjärna." och på köksbordet låg en lapp där det stod "God morgon stjärnglans!" och på en gång var dagen gjord trots att det regnar ute och att jag är bakfull och trött.
Jag kände en viss lättnad över att Debaser stängde redan klockan ett igår och när jag sedan insåg att Debaser inte alls stängde klockan ett utan klockan tre satt jag kvar och led ända tills jag, tack vare Sofia, kunde smita iväg från sällskapet som planerade efterfest. Klockan var då tio i tre. Varför gör man så? Varför går man inte hem redan när man känner att det inte är så kul och att man mest är trött och inte tillför sällskapet något alls. Förutom möjligen lite stjärnglans då?
I vissa sammanhang är jag inte alls rationell. I andra sammanhang kan jag uppenbarligen vara helt rationell och rada upp fakta och alternativ och valmöjligheter och presentera dom och säga att "Hey! Nu är det upp till dig."
I andra sammanhang är jag, som sagt, inte alls rationell utan snarare fantastiskt improduktiv. Detta är jag till exempel i sammanhang som handlar om min framtid. Jag har varit ledig sedan den 1 juli och har inte fått gjort något vettigt alls utom att tatuera mig, bada lite, flörta lite, dricka alldeles för mycket alkohol, festivala och ladda hem en massa musik på olagligt vis (särskilt idag). Jag har alltså inte skrivit min C-uppsats eller skaffat mig ett jobb, även om det på jobbfronten börjat ljusna lite. Därför sitter jag nu här med 500 kronor på banken fram till den sista september skulle jag tro. Det här skall bli mer än spännande. Ett alternativ till snabba pengar skulle vara att gå tillbaka till mitt gamla jobb men så principfast är jag att jag absolut aldrig what so ever tänker göra det.
Men. Ett steg i rätt riktning är (och det kan jag delvis tacka regnet för, som gör att det enda dåliga samvetet jag behöver ha för att jag vaknade så sent är att jag antagligen inte hinner träffa varken Kalle eller Vigge, som jag lovat) att jag nu sitter här och skriver det där CV:t och personliga brevet på engelska. Och efter att ha kommit ända till ungefär "My name is Linnea Bergström" tog jag mig den här välförtjänta pausen.
Yes. Back to work.
Effektiv och rationell var orden!
Jag kände en viss lättnad över att Debaser stängde redan klockan ett igår och när jag sedan insåg att Debaser inte alls stängde klockan ett utan klockan tre satt jag kvar och led ända tills jag, tack vare Sofia, kunde smita iväg från sällskapet som planerade efterfest. Klockan var då tio i tre. Varför gör man så? Varför går man inte hem redan när man känner att det inte är så kul och att man mest är trött och inte tillför sällskapet något alls. Förutom möjligen lite stjärnglans då?
I vissa sammanhang är jag inte alls rationell. I andra sammanhang kan jag uppenbarligen vara helt rationell och rada upp fakta och alternativ och valmöjligheter och presentera dom och säga att "Hey! Nu är det upp till dig."
I andra sammanhang är jag, som sagt, inte alls rationell utan snarare fantastiskt improduktiv. Detta är jag till exempel i sammanhang som handlar om min framtid. Jag har varit ledig sedan den 1 juli och har inte fått gjort något vettigt alls utom att tatuera mig, bada lite, flörta lite, dricka alldeles för mycket alkohol, festivala och ladda hem en massa musik på olagligt vis (särskilt idag). Jag har alltså inte skrivit min C-uppsats eller skaffat mig ett jobb, även om det på jobbfronten börjat ljusna lite. Därför sitter jag nu här med 500 kronor på banken fram till den sista september skulle jag tro. Det här skall bli mer än spännande. Ett alternativ till snabba pengar skulle vara att gå tillbaka till mitt gamla jobb men så principfast är jag att jag absolut aldrig what so ever tänker göra det.
Men. Ett steg i rätt riktning är (och det kan jag delvis tacka regnet för, som gör att det enda dåliga samvetet jag behöver ha för att jag vaknade så sent är att jag antagligen inte hinner träffa varken Kalle eller Vigge, som jag lovat) att jag nu sitter här och skriver det där CV:t och personliga brevet på engelska. Och efter att ha kommit ända till ungefär "My name is Linnea Bergström" tog jag mig den här välförtjänta pausen.
Yes. Back to work.
Effektiv och rationell var orden!
Kommentarer
Trackback