Some people call me the space cowboy.

Först var jag ensam som i ensam och inte själv.
Sen ringde A och skällde ut mig för mitt förrförra patetiska blogginlägg. Det kändes bra. Manliga vänner är bra för att dom är raka och inte alls sådär förstående som man tydligen inte behöver ibland.
"Var stark för fan!"
Sen sa han att jag kunde komma dit och sova, så kunde han fixa sin trasiga dator och ha hörlurarna på, så att jag inte behövde vara ensam. A är bra.
Sen ringde Y och var förstående fast pragmatisk och det kändes också bra. Delvis för att vi inte pratat på tusen år, men känt varandra i hundra och fortfarande kan prata som om vi ses varje dag och delvis för att hon är så bra.
Sen ringde jag A igen och sa att jag inte orkade komma bort.
"Det är också bra, sov ut du nu så du är snygg imorrn."
Imorrn ska jag vara snygg. Snygg och punk.
Jag tänker inte ta bort det patetiska inlägget, för då var jag patetisk och det kan få vara så utan att det behöver betyda att jag är patetisk nu. Det är jag inte.
Nu är jag ensam som i själv och inte ensam som i ensam. Det är stor skillnad.
Nu ska jag gå till ICA och köpa godis.
Själv.