Some people call me the space cowboy.

Den fjortonde februari har i hela mitt vuxna liv varit en speciell dag.
Nej, inte för att det är alla hjärtans dag, utan för att det var våran dag.
Våran.
Halvårsdagen vi firade därför att det alltid hände olyckor på helårsdagen.
På halvårsdagen hände inga olyckor. Halvårsdagen var bara bra. Och fin. Och mysig. Och. Och.
Nu är den bara misär. Och ett minne och en plågsam påminnare om att allt bara är mitt fel och att jag inte har någon annan att skylla än mig själv. Och att jag antagligen är dumihuvet. Och att jag är en idiot. Och att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med och att jag ibland saknar dig så himla mycket att det gör ont och att jag ibland faktiskt märker att jag klarar mig ganska bra ändå och hur ledsen jag blir när du inte längre vill vara en del av mitt liv och en del av mig. Hur mycket du än försöker slita dig loss från mig så är du ändå en del av mig. Halva mig. Fortfarande.
Jag är halv.
Och:


(Beck är GUD.)