Some people call me the space cowboy.

Det är underbart att komma hem, att äntligen träffa familjen och alla de där vännerna som man inte har sett på år och dagar. Men jag hatar den här staden. Den kväver mig. Jag mår illa av att vara ute här. Elin hatar när jag berättar hur mycket jag avskyr det, för hon tycker såklart alltid att det är fint att komma hem från Dublin. Men jag kan inte låta bli att tycka illa om det här. Jag känner mig instängd. Den här staden är för liten för mig och jag längtar redan hem till Malmö. Jag längtar efter alla mina vänner och jag längtar efter Möllan och Debban.
Jag tycker att det är ganska jobbigt att outa det för det är som om jag indirekt säger att jag inte uppskattar att vara hemma. Det gör jag, jättemycket. Jag uppskattar att träffa min familj och mina vänner och jag uppskattar havet. Men jag uppskattar inte att inte kunna gå ut när jag känner för det och att jag antingen måste köra eller ta buss och jag uppskattar inte att de bara spelar Absolute Skithits volym 325 på pubarna och jag uppskattar inte dialekten och jag föraktar de flesta människorna och deras vita skjortor/linnen och deras tragiska "jaha, jag kom inte längre än såhär"-uppsyn. Jag träffade på en gammal vän ikväll som numera bor i Stockholm, hon sa att man måste försöka se det som att man är överlägsen, och jag gör verkligen det, jag känner mig överlägsen, och jag hatar den känslan också. Vem är jag att komma hem och tro att jag är något bara för att jag lyckats flytta 17 mil söderut?
Det är mycket som får en på fall.
Och alla dessa sommarnattskärlekar som är så bra bara för att det omöjligt kan bli något på riktigt och så är det på fullständigt lika villkor och cheesy kommentarer som "you´ve got beautiful eyes" som får en på fall bara för att man är så utsvulten på kärlek och så får man sin kärlek på natten och på dagen är den borta lika fort som den kom och det är alltid lika bra och underbart och man plays it cool men egentligen är man inte alls cool utan bara kärlekstörstande i hemlighet. Samtidigt som det är kärlek som skrämmer en mest av allt och om någon kommer för nära är det "tack och hej" för hur kan man låta någon som inte alls är så bra som den där Stora Kärleken få komma när och varför skulle man ens vilja försöka ge sig in i något när man ändå redan vet att det inte kommer hålla. Att det är omöjligt. Att om inte ens den Stora Kärleken kan hålla så finns det väl ändå ingen mening att släppa in någon. Och framförallt inte någon som inte ens kommer i närheten av den Stora Kärleken. Därför är det lika bra att bara bli kär i de som finns någon helt annanstans i Sverige eller på andra sidan jorden så man kan fantisera om hur bra det skulle kunna vara och så kan man få bygga sina luftslott och lägga all sin kärlek på den Omöjliga Kärleken och innerst inne vet man om att OM det skulle utvecklas till något på riktigt skulle man egentligen inte alls vara intresserad utan bara säga "tack och hej" igen.