Sjuk.
Jag var nästan aldrig sjuk när jag var liten. När mina vänner sa "jag har ont i magen" kunde jag inte ens föreställa mig hur det kändes. Ont i huvudet hade jag ingen aning om vad det var. Jag kan minnas två gånger när jag var sjuk från när jag var liten.
Den första gången jag minns var en maginfluensa som var väldigt traumatisk för mig på grund av två anledningar. 1. Min pappa tvingade mig att överkonsumera blåbärssoppa vilket tydligen skulle vara "bra för magen" och vilken jag en liten stund senare kaskadspydde upp igen. Sen dess har jag väldigt svårt för blåbär i allmänhet och blåbärssoppa i synnerhet. 2. De (min mamma och mina bröder) tvingade i mig avslagen Coca-Cola, vilket tydligen också skulle vara "bra för magen". Problemet var bara att Coca-Colan inte bara var avslagen utan även ljummen. Ljummen som i varm. Jag grät över detta faktum och ingen trodde mig förrän en av mina bröder själv smakade på det och utbrast i ett "Fyyy fan!" Det är inte lätt att vara lillasyster alla gånger.
Den andra gången jag kan minnas är när jag mitt i sommaren hade 40 graders feber och var typ dödssjuk och det var traumatiskt främst på grund av de uppenbara faktorerna som att det var den sommarens varmaste dagar, alltså 30 grader utomhus och 40 grader i mig, No Fun At All. Det var även traumatiskt på grund av att min mamma hade ett storbråk med sin bästa kompis sen hundra år som blev ännu värre i feberångorna och som resulterade i att de inte sågs mer alls på ungefär tio år.
I min familj har vi även en tradition av att inte gå till läkare oavsett sjukdomsbild på grund av att... Tja, säkert inte på grund av något annat än mina föräldrars tjurskalliga motvilja mot sådana institutioner. Det har i sin tur resulterat i att jag inte hade ätit penicillin förrän den gången i gymnasiet när jag hade lunginflammation (och spelade teater med 40 graders feber flera kvällar i rad. Hell yes, nothing can stop me there).
Alla dessa faktorer har nog medverkat till att jag överkompenserar min sjukdomsbild i vuxen ålder. Jag är alltid sjuk. Jag har halsfluss en gång om året, minst, och när jag är sjuk är jag sjuk. Jävlar i det vad jag whinar och fiskar sympatier. Men skall man göra sin sjukdomstid uthärdlig gäller det ju att man gör en grej av skiten. Det handlar om att göra saker fullt ut. Nu är det ju så att det har visat sig att jag har helt fantastiska caretakers som bistår med mat, godis, Coca-Cola (inte för magens skull), DVD-boxar och massvis med serietidningar som gör det här till ett rent nöje. Damn it, they´re good!
Nu skall jag ta en smula tag i mig själv och klä på mig anständiga kläder och gå och hämta ut mitt penicillin. Och köpa bröd.
Note to self: Bröd. Glöm inte bröd.
Den första gången jag minns var en maginfluensa som var väldigt traumatisk för mig på grund av två anledningar. 1. Min pappa tvingade mig att överkonsumera blåbärssoppa vilket tydligen skulle vara "bra för magen" och vilken jag en liten stund senare kaskadspydde upp igen. Sen dess har jag väldigt svårt för blåbär i allmänhet och blåbärssoppa i synnerhet. 2. De (min mamma och mina bröder) tvingade i mig avslagen Coca-Cola, vilket tydligen också skulle vara "bra för magen". Problemet var bara att Coca-Colan inte bara var avslagen utan även ljummen. Ljummen som i varm. Jag grät över detta faktum och ingen trodde mig förrän en av mina bröder själv smakade på det och utbrast i ett "Fyyy fan!" Det är inte lätt att vara lillasyster alla gånger.
Den andra gången jag kan minnas är när jag mitt i sommaren hade 40 graders feber och var typ dödssjuk och det var traumatiskt främst på grund av de uppenbara faktorerna som att det var den sommarens varmaste dagar, alltså 30 grader utomhus och 40 grader i mig, No Fun At All. Det var även traumatiskt på grund av att min mamma hade ett storbråk med sin bästa kompis sen hundra år som blev ännu värre i feberångorna och som resulterade i att de inte sågs mer alls på ungefär tio år.
I min familj har vi även en tradition av att inte gå till läkare oavsett sjukdomsbild på grund av att... Tja, säkert inte på grund av något annat än mina föräldrars tjurskalliga motvilja mot sådana institutioner. Det har i sin tur resulterat i att jag inte hade ätit penicillin förrän den gången i gymnasiet när jag hade lunginflammation (och spelade teater med 40 graders feber flera kvällar i rad. Hell yes, nothing can stop me there).
Alla dessa faktorer har nog medverkat till att jag överkompenserar min sjukdomsbild i vuxen ålder. Jag är alltid sjuk. Jag har halsfluss en gång om året, minst, och när jag är sjuk är jag sjuk. Jävlar i det vad jag whinar och fiskar sympatier. Men skall man göra sin sjukdomstid uthärdlig gäller det ju att man gör en grej av skiten. Det handlar om att göra saker fullt ut. Nu är det ju så att det har visat sig att jag har helt fantastiska caretakers som bistår med mat, godis, Coca-Cola (inte för magens skull), DVD-boxar och massvis med serietidningar som gör det här till ett rent nöje. Damn it, they´re good!
Nu skall jag ta en smula tag i mig själv och klä på mig anständiga kläder och gå och hämta ut mitt penicillin. Och köpa bröd.
Note to self: Bröd. Glöm inte bröd.
Kommentarer
Trackback