Sommartiderhejhejsommartider.
Håll i hatten gott folk! Här kommer den: Svenskens årliga klagan på sommaren.
När jag var liten låg det som ett skimmer över sommaren. Det är väl egentligen en mening som skulle kunna yttras av vem som helst som vuxit upp i det här landet med 10 veckors oändligt sommarlov. Men jag tänkte på det när jag körde bil i Ugglarp och såg precis samma vyer som när jag var liten fast då var det... Lite sepiatonat liksom?
Den här sommaren börjar likna den förra, rent vädermässigt. Humörmässigt är den här sommaren sjuhundra gånger bättre och det var väl ungefär exakt vid den här tidpunkten förra året som mitt liv började fucka upp sig ganska rejält. Det är ungefär vid den här tidpunkten i år som mitt liv börjar styra upp sig helt OK. Eller, jag. Jag börjar styra upp mitt liv igen, ingen annan kan ta åt sig äran över att mitt liv börjar komma på rätt bana igen, inga högre makter, ingen gud, ingen annan levande varelse förutom jag. Nu skulle det här ju inte handla om mig utan om sommaren fast det verkar som om just "sommaren" är ett så värdeladdat ord för att det är så många avgörande beslut om framtiden som skall tas just på sommaren.
Hur som haver. I en diskussion om sommaren som vi hade häromveckan kom vi fram till att sommaren egentligen är precis som all övrig tid. Det är ungefär samma väder, några få graders undantag, man är tvungen att ha jacka på sig mitt i det som skall kallas "högsommar" och ändå fryser man. De flesta jobbar och har några veckors utspridd semester här och var som ändå inte spenderas någon annanstans än i stan. Kanske att man åker hemhem och träffar sin familj och några gamla vänner men det uppskattas inte som förr och man har förvandlats till en urban människa som inte kan sitta still mitt ute på landet i fem minuter utan att få nervösa sammanbrott i frånvaron av internet, mobiltäckning och bil (Inte för att detta brukar saknas någonstans nuförtiden men tänk om.)
Sommaren är helt enkelt inget annat än våren, hösten och vintern med lite klimatskillnad. Här i skåne knappt ens det. Vad är grejen med sommaren? Varför är den svenska sommaren så upphaussad? Var fan hittar man den svenska idyllsommaren med blommande ängar, röda stugor med vita knutar, böljande solglittrande vågor, varm och fuktig hud och doften av den blandad med solkräm och sanden mellan tårna och getingstick? Jag har inte ens sett en endaste stackars geting i år. Den svenska sommaren är så jävla överskattad.
Det som stör mig mest är att det verkligen var idyllsommar när jag var liten. Det enda jag minns är sol och bad och långväga besök och springa i åkrar och blåsa såpbubblor och bada bada bada och hata badjävlar. Jag minns inte tristess och dåligt väder. Ska det alltid vara såhär nu?
Jag skäms nästan för att säga det men jag saknar hösten. Jag saknar när hösten är sådär lagom kall och med sol så man kan ha jacka och ändå sitter ute för att ta till vara på det där sista innan vintern kommer. Jag saknar förra hösten när vi spelade teater. När teatern var det enda som höll mig ovanför ytan. Jag saknar när vi satt ute och hade produktionsmöte för att ta tillvara på det sista ljuset även om det var precis lite för kallt för att sitta ute. Egentligen:
Eller så är det helt enkelt teatern jag saknar och inte hösten?
När jag var liten låg det som ett skimmer över sommaren. Det är väl egentligen en mening som skulle kunna yttras av vem som helst som vuxit upp i det här landet med 10 veckors oändligt sommarlov. Men jag tänkte på det när jag körde bil i Ugglarp och såg precis samma vyer som när jag var liten fast då var det... Lite sepiatonat liksom?
Den här sommaren börjar likna den förra, rent vädermässigt. Humörmässigt är den här sommaren sjuhundra gånger bättre och det var väl ungefär exakt vid den här tidpunkten förra året som mitt liv började fucka upp sig ganska rejält. Det är ungefär vid den här tidpunkten i år som mitt liv börjar styra upp sig helt OK. Eller, jag. Jag börjar styra upp mitt liv igen, ingen annan kan ta åt sig äran över att mitt liv börjar komma på rätt bana igen, inga högre makter, ingen gud, ingen annan levande varelse förutom jag. Nu skulle det här ju inte handla om mig utan om sommaren fast det verkar som om just "sommaren" är ett så värdeladdat ord för att det är så många avgörande beslut om framtiden som skall tas just på sommaren.
Hur som haver. I en diskussion om sommaren som vi hade häromveckan kom vi fram till att sommaren egentligen är precis som all övrig tid. Det är ungefär samma väder, några få graders undantag, man är tvungen att ha jacka på sig mitt i det som skall kallas "högsommar" och ändå fryser man. De flesta jobbar och har några veckors utspridd semester här och var som ändå inte spenderas någon annanstans än i stan. Kanske att man åker hemhem och träffar sin familj och några gamla vänner men det uppskattas inte som förr och man har förvandlats till en urban människa som inte kan sitta still mitt ute på landet i fem minuter utan att få nervösa sammanbrott i frånvaron av internet, mobiltäckning och bil (Inte för att detta brukar saknas någonstans nuförtiden men tänk om.)
Sommaren är helt enkelt inget annat än våren, hösten och vintern med lite klimatskillnad. Här i skåne knappt ens det. Vad är grejen med sommaren? Varför är den svenska sommaren så upphaussad? Var fan hittar man den svenska idyllsommaren med blommande ängar, röda stugor med vita knutar, böljande solglittrande vågor, varm och fuktig hud och doften av den blandad med solkräm och sanden mellan tårna och getingstick? Jag har inte ens sett en endaste stackars geting i år. Den svenska sommaren är så jävla överskattad.
Det som stör mig mest är att det verkligen var idyllsommar när jag var liten. Det enda jag minns är sol och bad och långväga besök och springa i åkrar och blåsa såpbubblor och bada bada bada och hata badjävlar. Jag minns inte tristess och dåligt väder. Ska det alltid vara såhär nu?
Jag skäms nästan för att säga det men jag saknar hösten. Jag saknar när hösten är sådär lagom kall och med sol så man kan ha jacka och ändå sitter ute för att ta till vara på det där sista innan vintern kommer. Jag saknar förra hösten när vi spelade teater. När teatern var det enda som höll mig ovanför ytan. Jag saknar när vi satt ute och hade produktionsmöte för att ta tillvara på det sista ljuset även om det var precis lite för kallt för att sitta ute. Egentligen:
Eller så är det helt enkelt teatern jag saknar och inte hösten?
Kommentarer
Trackback