Ingen rubrik.

Att sova till tolv gör mig deprimerad. Det får mig att känna mig handlingsförlamad och som att det överhuvudtaget inte är någon mening med att göra någonting alls eftersom det ändå blivit för sent och klockan har blivit för mycket. Så sitter man istället och deppar över att man inte gör något vettigt. (Nu skrev jag i "man"-form igen. Jag kan verkligen inte sluta tänka på det sen vi hade en diskussion om huruvida man fick lov att använda sig av "man" eftersom man då antar att alla anser eller gör samma sak. Exempelvis: "Åh, man blir så trött av att äta." Kanske man inte alls blir?)
Anyhow, klockan är ett och jag sitter i myskläder och bloggar och lyssnar på den fantastiska singer/songwriterspellistan som jag knåpade ihop för några dagar sen. Den är tyvärr något kort och börjar bli lite tröttsam. Det finns många saker jag borde göra istället för att sitta här. Jag borde:
1. Äta frulle.
2. Smörja in borden med såndär B52 (troligt?) eller vad det heter. Vad har jag fått den här envisa idén från?
3. Röja undan alla spår efter mig i lägenheten på grund av punkt 1 i följande lista.
4. Gå till biblioteket.
5. Kalkylera om min sommarbudget.
6. Skriva CV + personligt brev.

Saker jag har gjort:
1. Skrivit arg lapp till övriga boende i Audrey and the Boogie Woogie.
2. Läst bloggar.
3. Bloggat.

Men innan jag gör något som jag borde göra tänker jag berätta om den mest fantastiska söndagen i mannaminne och därmed också anledningen till sen uppgång idag. Jag stod ju inte ut i Falkenberg längre än 3 dagar och när jag tvingade Vigge att vakna och vi gick iväg och köpte frulle: En bit smörgåstårta och en landgång samt en Coca-Cola som vi delade på, slogs jag återigen av varför jag älskar Malmö så mycket. Alla mina vänner på gångavstånd. Aldrig ensam. Efter den fantastiska frukosten mötte vi upp med Sofi i Folkets park där vi låg hela dagen och drack Cola, klagade på Aftonbladet och löste korsord och under tiden mötte fler och fler upp. Jojo, Robban, Sofia, Toppis, Helena. Sen gick vi och köpte lyxpizza på Just Like Mamas vilken också inmundigades i parken. Därefter begav vi oss till Ronnebygatan och Jonkan och tittade på Harold and Kumar escape from Guantanamo Bay, den var tramsigt kul. Sedan slöt Kalle the kid och Alex upp och så kollade vi på El Orfanato och ja... Jag kollar ju av princip inte på skräckfilmer så jävlariminlåda. Jag skrek rakt ut vid flera tillfällen. Kunde dock glädja mig med att resten av sällskapet också hoppade, skrek och skrattade av skräck. Det var en riktigt smart film. Sen tvingade jag till mig sällskap på vägen hem trots att det blev omväg för de andra. Men först hängde vi ut på enda falafelhaket som var öppet klockan två en söndag: Campus. Hell yes. Sen somnade jag vid fyra. Därav denna sena måndag.
(Alltså. Kontentan av allt det här dravlet skulle vara hur mycket jag älskar Malmö, hur mycket jag uppskattar och älskar mina vänner och någonstans skulle jag även klämma in en liten filosoferande del över hur jag inte alls är så krävande som alla tycks anse utan att jag egentligen är nöjd om bara alla är tillsammans. Men jag är för hungrig för det så ni kan dra era egna slutsatser och tja...)
Nu ska jag laga soppa på en spik. Jag äger smör, inlagd vitlök, en gammal blomkål, en flaska gin, en flaska bacardi, en flaska vodka och lite dijonsenap i kylskåpet. Ska bli spännande att se vad man kan göra för höjdarfrulle på det.
Tjohej!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback