Falkenberg.
När jag drog mig upp innan hade Lina lämnat en lapp på köksbordet där det bland annat stod:
Läs om Carl-Johan Vallgren i tidningen idag. Falkenberg, Falkenberg...
Lina älskar Falkenberg på ett högre sätt än vad jag kan förstå är möjligt.
Jag har tagit ett sådant avstånd från staden att jag knappt förtjänar att nämna den i ett sentimentalt sammanhang.
När jag åker dit gör jag det oftast med ambitionen att vara där i några dagar, träffa familj och de vänner som är kvar eller som råkar vara på besök samtidigt som jag. Det slutar oftast med att jag åker hem efter två dagar. Sofi sammanfattade det bra i julas när hon sa:
"Det är alltid så bra för dig att åka hem i teorin Linnea, men i praktiken klarar du bara en dag!"
Det är inte det att jag vantrivs. Men jag hälsar på min familj, min bror, min farmor och sen... ja. Sen är det besvärligt att ta sig in till själva staden, med bussar som aldrig går och bilar och dyr bensin och krångel, krångel och så känner jag mig inlåst och påmind om varför jag flyttade. I julas gick det så långt att jag hellre åkte hem till Malmö än att jag träffade några av mina bästa vänner som jag inte sett på ett halvår. Jag skäms lite än.
Det står inte så mycket om Falkenberg i den där artikeln, men något som kännetecknar en Falkenbergare i exil är en stor hempatriotism, en slags hatkärlek till "den lilla staden vid havet" (som dom kallar den i Farväl Falkenberg) och allt som påminner gör en lite stolt i hjärtat. Därför fastnade det som C-J V sa om Falkenbergare i den där intervjun:
"... och låta människorna vara på sitt typiska falkenbergska vis. Trygga och oerhört naiva."
Artikeln påminde mig även om två "Linnea-låtar" av C-J V som Frida skickade till mig med tillhörande fantasi om en fika på Falkmanska och en promenad vid Ätran.
Det är det man skall låta Falkenberg vara. En fika på Falkmanska, en promenad vid ätran, en kväll med gamla vänner på brofästet och en pizza på någon av stans pizzerior. I övrigt gills bara Ugglarp.
(Dagen efter att de här bilderna togs, i början av juli förra året, åkte jag hem till Malmö. Dagen innan hade jag åkt upp till Falkenberg. Dagen innan det drack vi "Hej då-öl" på Debaser för jag skulle åka till Fbg från onsdag till söndag. På fredag kväll var jag hemma hos Erika och Sebastian på förfest och sen gick vi till KB. Borta bra- hemma, alltid, alltid bäst.)
Jag har för tillfället hamnat i en slags självplågeri-period som går ut på att titta på alla bilder från i somras och spä på detta med att lyssna på sommarens konstanta soundtrack: Jack Johnson. Väntan på sommaren firar jag med att ligga fortsatt däckad i influensan och låta helgen, som skulle vara vårens höjdpunkt så att resten av våren kunde vara hur mycket misär som helst, passera.
Läs om Carl-Johan Vallgren i tidningen idag. Falkenberg, Falkenberg...
Lina älskar Falkenberg på ett högre sätt än vad jag kan förstå är möjligt.
Jag har tagit ett sådant avstånd från staden att jag knappt förtjänar att nämna den i ett sentimentalt sammanhang.
När jag åker dit gör jag det oftast med ambitionen att vara där i några dagar, träffa familj och de vänner som är kvar eller som råkar vara på besök samtidigt som jag. Det slutar oftast med att jag åker hem efter två dagar. Sofi sammanfattade det bra i julas när hon sa:
"Det är alltid så bra för dig att åka hem i teorin Linnea, men i praktiken klarar du bara en dag!"
Det är inte det att jag vantrivs. Men jag hälsar på min familj, min bror, min farmor och sen... ja. Sen är det besvärligt att ta sig in till själva staden, med bussar som aldrig går och bilar och dyr bensin och krångel, krångel och så känner jag mig inlåst och påmind om varför jag flyttade. I julas gick det så långt att jag hellre åkte hem till Malmö än att jag träffade några av mina bästa vänner som jag inte sett på ett halvår. Jag skäms lite än.
Det står inte så mycket om Falkenberg i den där artikeln, men något som kännetecknar en Falkenbergare i exil är en stor hempatriotism, en slags hatkärlek till "den lilla staden vid havet" (som dom kallar den i Farväl Falkenberg) och allt som påminner gör en lite stolt i hjärtat. Därför fastnade det som C-J V sa om Falkenbergare i den där intervjun:
"... och låta människorna vara på sitt typiska falkenbergska vis. Trygga och oerhört naiva."
Artikeln påminde mig även om två "Linnea-låtar" av C-J V som Frida skickade till mig med tillhörande fantasi om en fika på Falkmanska och en promenad vid Ätran.
Det är det man skall låta Falkenberg vara. En fika på Falkmanska, en promenad vid ätran, en kväll med gamla vänner på brofästet och en pizza på någon av stans pizzerior. I övrigt gills bara Ugglarp.
(Dagen efter att de här bilderna togs, i början av juli förra året, åkte jag hem till Malmö. Dagen innan hade jag åkt upp till Falkenberg. Dagen innan det drack vi "Hej då-öl" på Debaser för jag skulle åka till Fbg från onsdag till söndag. På fredag kväll var jag hemma hos Erika och Sebastian på förfest och sen gick vi till KB. Borta bra- hemma, alltid, alltid bäst.)
Jag har för tillfället hamnat i en slags självplågeri-period som går ut på att titta på alla bilder från i somras och spä på detta med att lyssna på sommarens konstanta soundtrack: Jack Johnson. Väntan på sommaren firar jag med att ligga fortsatt däckad i influensan och låta helgen, som skulle vara vårens höjdpunkt så att resten av våren kunde vara hur mycket misär som helst, passera.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Äh vad snackar du om!? Vårens höjdpunkt! Det e ju för fan inte ens vår än! Den kommer o höjdpunkten med den!
Trackback