Some people call me the space cowboy.

Den här gången måste det erkännas att jag badade lite extra igår trots att jag redan var förkyld. Jag ville bli sjuk. Ville inte gå till jobbet. Jag fick som jag ville och blev rejält snuvig med tillhörande halsont och ömma leder. Konstaterade att jag hellre är hemma och mår såhär än att gå till jobbet. 

Jag är oändligt trött på att jobba nu. Har ringt CSN för att höra mig för om studielån och googlar utbildningar hej vilt. Har kommit på vad jag vill läsa men måste vänta ett år för att kunna tjäna ihop pengar till den planerade USA-resan nästa sommar. Jag tjänar jättejättebra med pengar på mitt jobb. Det är typ det enda som är bra med det just nu. 

Jag har träffat en man som heter Martin. Han är fullkomligt fantastisk och vi ska gifta oss och skaffa tre barn som ska heta Charlie, Sigge och Ellioth. Det är inte tre pojkar. Charlie är ett flicknamn. I andranamn ska de heta Miro och Anna och Vråland och Vrolf bland annat. 

Martin är 29 år och pluggar till svensk- och engelsklärare. Han är halvkroat och helsvenne och den vackraste skapelsen jag någonsin skådat. Han får mig att skratta också och vi tramsar som ett par tonåringar och löser korsord tillsammans som ett par gamla pensionärer. Det är fint. Allt med Martin och mig är fint. 

Sommaren, som verkar bli den finaste på år, försvinner bakom ett moln av ångest för jobbet. Jobbet tar för mycket energi och tid och jag är trött på att det hela tiden handlar om att överleva, om att stå ut, bara lite till så kommer allt bli bra. Jobbet är en energitjuv som suger ut det som är bra med mig. Kvar blir en hungrig, trött och asocial varelse som jag inte känner igen. Martin får det lilla som finns kvar av mig när jag kommer hem på kvällarna. Jag orkar inte med att varken städa, diska eller laga mat. Jag kommer hela tiden fram till samma slutsats; jag måste börja plugga igen. Det är det jag trivs med och har alltid varit. Jag undrar hur det ska bli i framtiden när man är färdigpluggad och tvingas att skaffa sig ett jobb att vara på, att leva med. 

Jag har köpt ett nytt ritblock och en ny penna. Samma penna som Martin Kellerman tecknar Rocky med tydligen. Jag har inte ritat på ett år känns det som. Har varken haft papper eller pennor som tillmötesgått mina krav. Har inte haft någon tid eller lust heller för den delen. Nu ligger de där i påsen och lockar mig, men jag kan inte rita när jag är sjuk. Linjerna blir så skakiga då och mina prestationskrav är för höga, trots att det bara är jag som ställer dom, och oftast bara jag som får se teckningarna ändå. Men ingen annans krav på mig är högre än mina egna. Jag är nöjd med det. Nöjer mig aldrig med att inte vara bäst.