Some people call me the space cowboy.

Jag har precis suttit och lekt låtsaspsykolog med A nu i några timmar. Hon hade inte fått ett sommarjobb på grund av att hon var för sprudlande och yvig och tja, sådär alldeles alldeles underbar som ju lilla A är. Detta var hon mycket nedslagen över.
Hon berättade vidare att på utbildningen hon går på finns det människor som anser att yviga och glada människor kanske inte borde ha det där fina yrket som den där fina utbildningen leder till för hur skall dom kunna förstå människor som inte mår bra? Lilla A kände att det kanske var ett problem att hon var för glad.
Då blev jag förbannad.
Lilla A och jag är nämligen mycket, mycket lika varandra. Det var det som gjorde att hon blev min bästa vän redan den där första gången vi träffades. Vi är båda högljudda, pratar för mycket (den definitionen är andras, självklart pratar vi båda bara precis så mycket som är nödvändigt) och tar ganska mycket, eller extremt mycket om man så vill, plats. Vi är utåtriktade, roliga, tramsiga, smarta och snygga och vi skäms inte för att visa det.
Den största skillnaden mellan oss är dock att medan hon har ett behov av att känna att alla människor måste tycka om henne, har jag alltid alltid varit medveten om att jag är en sådan människa som man antingen älskar eller hatar och jag har aldrig någonsin haft något till övers för de som sällar sig till de senare.
Vi pratade mycket om att anledningen till att hon inte fick jobbet troligtvis var att en av de kommande arbetskamraterna inte tyckte om henne. Det hade hon haft en känsla av redan där och då, men hon kände att verksamhetschefen hade varit minst lika röjig och göttig som henne själv och det var det som gjorde det hela så märkligt. När jag började på mitt jobb kände jag att det fanns en person som inte klarade av hur jag var. Och jag tror att dessa två personer kan vara likadana människor, det vill säga sådana som inte klarar av att det kommer in en ny glad person med nya friska andetag och som bara är röjig och göttig. Bitterfittor helt enkelt.
Fuck them.
Jag vet om att jag är bra. Jag kanske har oförskämt gott självförtroende ibland, men i ärlighetens namn? Vem fan ska tycka om en om man inte gör det själv?
Jag berättade för lilla A att det en gång var en som frågade vem hon var och sa "aha, är det hon som pratar så högt?!" När jag sa det till henne såg hon genast sådär nedslagen ut igen, medan jag hade menat det som en komplimang. Där var ännu en skillnad mellan oss. Därför att jag har förmågan att omvandla saker som folk säger till mig om mig till komplimanger. Jag får hela tiden höra att jag pratar mycket och oavbrutet. Det är verkligen inte så som jag sett mig själv, förrän alla började påpeka det. Jag pratar ju bara när jag behöver eller vill. Egentligen. "Du är sjuk i huvudet" får jag också höra ganska ofta. Fan vad gött! Tänker jag då. Jag hade absolut velat umgås med en sådan som jag, men jag kan absolut förstå dom som inte vill det, och dom behöver heller inte jag. En av mina chefer sa en gång till mig "Du har inte tänkt på att dina vänner kanske skäms lite över dig?" Vadå, om de skäms över mig behöver de ju inte umgås med mig? "Jamen, jag menar, när du står på den där pallen och kacklar som en höna så det hörs över hela butiken till exempel, att du kanske gör bort dom?" Det hade jag verkligen inte tänkt på. Att jag kanske gör bort någon annan genom att vara så som jag är (i det här fallet en höna på en pall, en annan gång genom att åldansa sig uppför trappan till tonerna av Nothing Compares, en tredje gång genom att på det mest sinnesjuka, och högst olämpligt publiceringsmässigt, sättet få precis vad jag vill, osv osv) Jag tycker ju bara att jag är rolig. Om inte annat så har jag det roligt i alla fall. Hellre det.
Folk får tycka om mig om dom vill och gör dom inte det så skiter jag i dom. Jag skiter i rätt mycket folk ändå som jag tycker är ointressanta, jag har en ganska hård urvalsprocess umgängesmässigt.
Så jag sa det till lilla A i alla fall. Att om hon ändrar på sig för att någon eller något tycker så, så måste jag dels döda den eller det, och dels så vill jag inte vara kompis med henne längre.
Då sa hon att det var därför som hon älskar mig så mycket, för att jag har den raka synen på saker och ting och framför allt på mig själv. Hård och obeveklig i fråga om mig själv. Take it or leave it.
Och så sa hon att det faktumet att jag inte har några negativa sidor bara var bisaker.
Där ser ni.
Kanske inte direkt ödmjuk, men varför skall man vara det om det innebär att man måste kompromissa i fråga om sig själv?